Om jag skulle skapa EG på nytt, skulle jag ha börjat med kulturen, lär Jean Monnet, en av EU:s fäder, ha sagt när han i slutet på sitt liv såg tillbaka på hur den europeiska gemenskapen hade utvecklats. Och visst är kulturen viktig i EU. Den enorma flora av regionala, lokala och nationella kulturer, språk och traditioner som ryms inom det europeiska bygget är onekligen unik.

Bara inom ett och samma land slås man över de stora variationerna i dialekter, matkultur och historiska referenser. Att resa genom Italien, eller egentligen vilket europeiskt land som helst, visar att varje land i själva verket är många små länder. I det Sverige som många fortfarande betraktar som så homogent, har de regionala skillnaderna allt mer lyfts fram. Själv har jag under sommaren haft två fantastiska, men helt olika, kulturupplevelser - i Gustav Vasas fotspår i Dalarna, och sedan som så många andra, i Västra Götaland, på historiska platser med anknytning till Jan Guillous romanhjälte Arn Magnusson.

EU:s kulturpolitik är dock, trots Monnets uttalande ganska sparsam - och bör också vara det menar jag. Inte minst de små länderna har varit skeptiska till en gemensam europeisk kulturpolitik eftersom många varit rädda för storfranska eller anglosaxiska kulturimperialistiska ambitioner. Det dröjde därför ända till 1993 innan EU-länderna skrev in kultur som ett särskilt område i fördraget. Enligt fördraget skall EU bidra till kulturens utveckling, värna den kulturella mångfalden och framhålla det gemensamma kulturarvet.

Den gemensamma kulturpolitiken är i realiteten begränsad. Den kommissionär som är ansvarig för kulturen, Vivianne Reding, är också ansvarig för ungdomsfrågor och sport. Samma uppdelning gäller för Europaparlamentets kulturutskott, som även innefattar utbildningsfrågor och mediapolitik. En snabb genomgång av utskottet och kommissionärens verksamhet skulle kanske vid ett första anblick kunna tolkas som ett misslyckande för kulturen. Aktiviteten har i år främst, kretsat kring dopinginsatser inom idrotten och ökade satsningar på studentutbyte inom Europa. De rent kulturpolitiska besluten är ganska blygsamma. Nyligen antog EU:s ministerråd dock ett femårigt ramprogram kallat Kultur 2000. Det har en budget på 167 miljoner euro, (drygt en miljard svenska kronor) och syftar, som det så vackert heter, till att "skapa en kulturell dialog och ömsesidig kunskap om de europeiska folkens kultur och gemensamma historia". Stöd lämnas till samarbetsprojekt mellan kulturarbetare i alla europeiska länder som har samarbetsavtal med EU. Stöd till översättning av litteratur, gemensamma priser och festivaler samt ökat samarbete inom filmindustrin är andra områden som ryms inom EU.s kulturpolitik. Sedan 1985 utses också den europeiska årliga kulturhuvudstaden, ett projekt som i blygsam skala stöds av EU pengar och som syftar att sätta särskilt fokus på en stad i Europa under några månader. Under 2000 är det hela nio kulturhuvudstäder runt om i hela Europa, inte bara inom EU.

Jag tycker att detta är en ganska lagom ambitionsnivå för kulturen på EU-nivå. Det finns en hel rad klåfingriga politiker som vill harmonisera lagar och skatter, starta alleuropeiska pompösa kulturcentrum och införa stränga film och musikkvoter. Jag tycker inte att EU skall syssla med det och ställer mig också lite undrande till vad "europeisk film" egentligen är. Ja, inte är den amerikansk, men därutöver finns det både genialisk och usel film från Holland, Danmark, Sverige, Spanien osv. Vi kan inte tvinga fram en gemensam EU-kultur. I EU:s uppdrag ligger just att stödja mångfalden, sprida kunskap om de olika kulturerna, mötas, inspireras av och berika varandra, inte att strömlinjeforma.

Kulturarbetare världen över har den gemensamma egenskapen att de är kreativa människor. Av kreativitet allena kan man inte leva och kvalitetskultur, vem som nu skall definiera det, kan aldrig helt överleva på marknadens villkor. Därför är det bra att EU delar ut priser och stipendier och att det finns generösa fonder för samarbete och nysatsningar, både för smala projekt men också för den mindre kända, amatör- och undergroundkulturen. Men det kan inte vara den europeiska gemenskapens uppgift att fatta centrala beslut i Bryssel som reglerar villkoren i de olika länderna.

Stundtals dyker det upp i debatten om Europas framtid att EU riskerar att bli ett centralistiskt urvattnat superstatsprojekt. Jag tror att den risken är väldigt liten, just på grund av kulturen. Det är blandningen, konstrasterna, språken och mångfalden som är det unika i EU-projektet och trots år av integration och harmonisering tycks de lokala och regionala kulturerna bara stärkas. Det är ingen slump att basker, korsikaner, katalaner och skottar är bland de mest positiva till EU. De har insett att den regionala kulturen tvärtom stärks av ett nära europeiskt samarbete. För en barcelonabo som förts och främst är katalan, sedan europé, och möjligen i tredje hand spanjor, utgör ett närmare samarbete inget hot. Tvärtom, just katalanerna har mycket målmedvetet satsat på att marknadsföra sitt språk och kultur över hela EU. EU har uppmuntrat denna utveckling och genom sitt i och för sig blygsamma, men ambitiösa Centre for Lesser Used Languages i Dublin, har man stött utgivning av datormjukvara på keltiska, kurser i provançalska och furlanska samt tillkomsten av ett friisiskt språkcentrum i Nederländerna. Det är just detta EU:s kulturpolitik går ut på. Det handlar inte om att framtvinga någon enhetlig, strömlinjeformad europeisk kultur och identitet utan att stödja och utveckla mångfalden. För det är just i den mångfalden som vi finner den europeiska kulturen.

CECILIA MALMSTRÖM
är europaparlamentariker (fp) i Bryssel
13.9.2000

   
 
   
  Besök gärna Cecilias hemsida
En grupp liberaler från olika länder i europaparlamentet arbetar för ett öppnare EU från en egen hemsida