Roy Andersson skriver i "Vår tids rädsla för allvar" att denna, vår samhälleliga rädsla för allvar, är densamma som drogmissbrukarens eller alkoholistens rädsla för att bli nykter. Vi missbrukar inte alkohol för att slippa se verkligheten som den är, vi missbrukar istället kunskap och möjligheter att dra slutsatser ur befintliga kunskaper.

Liksom i Anderssons senaste filmprojekt, "Härlig är jorden" och "Sånger från andra våningen", är den verklighet som presenteras i texten i det närmaste kliniskt befriad från romantiserande solljus. Det är stabilt och genomträngande lysrörsljus som gäller. Anderssons tunna bok, som både är en personlig programförklaring för hans estetik och en stridsskrift för en rimligare värld, tycks också göra både hans egen filmvärld och världen i stort lite klarare. För oss som via filmerna trätt in i Anderssons avskalade och overkliga kafkadrömvärld är det inte förvånande att läsa om hur han vill provocera tittarens intellekt till att samarbeta med dennes känslor. Och samtidigt som han är medveten om att det alltid finns en påverkan vill han ändå in i det längsta lämna till åskådaren att bestämma vad som är viktigt i bilden. Målet är att nå, skriver han, den komplexa bilden, den exakta formuleringen, den bildmässiga lösning som känns så rätt att man inte kan tänka sig att det kan göras på ett annat sätt.

Detta låter förvisso både högtravande och en smula pretentiöst men så är också Roy Anderssons krav på konstnären höga. Han hänvisar till Ezra Pound som beskriver konsten som en vetenskap vars uppgift det är att analysera människan. Att som konstnär förfalska sin beskrivning av människan ses som lika förkastligt som forskarens förfalskade prov. Och dålig, inexakt konst, vägleder samhället till framtida vanföreställningar - på samma sätt vis som forskarens bristande perfektionism kan göra.
Enligt Ezra Pound är de konstnärliga uttrycken också del av den materia med vilket samhället skapar sin moral. Konsten bör kunna öka kunskapen om, och förtydliga tillvaron, genom att inte minst ständigt ompröva rådande värdenormer. Med ett beroendeförhållande till en massmediaindustri som främst vill ha höga tittarsiffror och därför tvingas behaga och bekräfta vad alla vill höra blir dock de rådande värdenormerna bekräftade snarare än omprövade. Det blir en andlig rundgång i samhället vilket slutligen leder till ett förlamningstillstånd. Och vad ska man annars kalla det tillstånd som råder nu, frågar sig Andersson retoriskt.

Som exempel på ett samhälle där rådande normer slutade omprövas tar Andersson 30-talets Tyskland. Där föregicks den etniska utrensningen av en kulturell utrensning. Den kritiska reflexionen, eftertanken och skammen över det första världskrigets vansinne brann på bokbål. Idag behövs emellertid inga stormtrupper för att rensa ut obehagliga sanningar. Med en mediavärld styrd av "Marknaden" finns inget intresse för allvar, eftertanke, fördjupning, historiska erfarenheter som smärtar etcetera. Allt sådant som kan hindra historien från att upprepa sig, som kan få oss att dra slutsatser ur de kunskaper som finns.

Förenat med denna andliga rundgång tycks också bristen på långsiktiga perspektiv vara. Andersson utgår från undersökningar om barns minskade simkunnighet, något som på 90-talet följde efter bortrationaliserad kommunal simundervisning. Från att för bara ett par generationer sedan haft en mycket dåligt utbredd simkunnighet i Sverige blev vi en nära nog hundraprocentigt simkunnig nation. Ett sådant arbete kräver visioner och en slags kärlek till livet - inte bara det egna livet, skriver Andersson. När nu simkunnigheten istället börjar minska är det symptom på en bristande värdesättning av tillgångar utav immateriell natur. Då vårt andliga kapital tillåts bortrationaliseras tillsammans med de långsiktiga perspektiven återstår snart bara godtycket om styrinstrument i samhället, menar Roy Andersson. I dialog med filosofen Martin Buber läser vi hur man i den situationen till slut lämnas ut till det obönhörliga ödet.
I "Sånger från andra våningen" spelar just detta öde en betydande roll. Det är inte vi utan ödet som bestämmer, sägs det. Medan civilisationens sköra yta krackelerar alltmera försöker man beveka ödet med ett offer. Med representanter från hela samhället som åskådare knuffar en kvinna, som liknar drottning Silvia, en ung flicka med ögonbindel och oskuldens vita kläder utför ett stup. Men trots detta offer av blomstrande ungdom tycks inte ödet (eller marknaden som man i detta fallet gärna tolkar det som) bli mera välvilligt. Vi får också i en senare scen se hur direktörerna svettas då de med överlastade bagagevagnar försöker lämna landet.

Som inledande citat i "Vår tids rädsla för allvar" står en slags sentens av Elie Wiesel. "Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltighet." Lyckligtvis för oss andra är Roy Andersson mycket kärleksfull. Lika full av kärlek som bromsen som med sitt smärtsamma bett väcker upp den sömniga boskapen - så den kanske kan undvika slaktbilen.

Peter Johansson
2001.09.13