Att gnälla är ingen bra metod
  AV SIRI REUTERSTRAND
 

"Jag prövade Kerstin Ekmans senaste på min fru, men hon tyckte inte att den var något vidare."
Så styvmoderligt skulle aldrig någon behandla vuxenlitteratur, men just så gör man ofta när barnböcker recenseras. "Min dotter på fem tyckte den var bra." Får det vara så slarvigt och varför är det så?

Två av fredagens seminarier behandlade den här frågan. På förmiddagen träffades Sonja Svensson, Svenska barnboksinstitutet, och Ulla Lundqvist som är författare och kritiker i ett samtal lett av Eva Norlinder. På eftermiddagen var det de för allmänheten kanske lite mer kända namnens, Mark Levengood, Margaretha Strömstedt och Marja Tallgre, tur.

Gemensamt för de två samtalen var att man vara rörande eniga om att det är otroligt svårt för barnlitteratur att göra sig hörd. Det gäller för såväl barnböckerna i sig som den kringlitteratur som finns i form av avhandlingar och andra teoretiska verk.

- Det känns ibland som om vi bara existerar inom vår egen lilla krets.

Så sa Sonja Svensson och hon konstaterade dessutom att eftersom den kretsen är så liten så är det problem med vem som egentligen kan recensera vem. "Jag kan ju inte skriva om mina egna vänner".

Naturligtvis är den svenska barnlitteraturen värd vettig kritik och uppmärksamhet. Men det är långt ifrån självklart att den får det. På kultursidorna samlar man gärna barnböckerna i vad Mark Levengood kallade för "massgravar" (samlingsrecensioner) och slänger ut dessa samlingar till jul - så får det vara bra med det. När man skall presentera den svenska litteraturen utomlands är det bara vuxenlitteratur som finns med. Detta trots att det är barnlitteraturen som har anseende och är den som har störst kommersiell potential.

- Jag som är författare inom bägge genrerna har sett skillnaden, påpekade Margaretha Strömstedt. Mina vuxenböcker är översatta till fyra språk och barnböckerna till cirka femton. Det är en erfarenhet jag delar med många.

Hon berättade dock att det faktiskt ändå gått framåt. Innan 40-talet fanns knappast barnlitteraturen på kartan överhuvudtaget. Men sedan kom Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Hans Pettersson med flera. De kom just då för att tiden hade förändrats. Synen på barnen var nyare och modernare. Man gick från pedagogernas tidevarv till psykologernas. När Lindgren sedan fick ett litterärt pris 1946 gick det plötsligt an att skriva om barnlitteratur i tidningarna. Man såg inte längre på den som en angelägenhet för hemmafruar och andra som kunde syssla med det på lediga stunder. (Ett synsätt som Mark Levengood tyckte tyvärr var på väg tillbaka.)

Utvecklingen har sedan gått långsamt, men på sextiotalet fanns en "barnboksmaffia" som entusiastiskt drev barnens rätt till läsning. Det resulterade bl a i att man på sjuttiotalet tog upp barnlitteraturen i den akademiska världen. Även om Ulla Lundqvist på förmiddagen berättade att det inte var särskilt okej att skriva om Lindgren (som hon själv disputerade på); Lindegren hade varit bättre.

- Men på sjuttiotalet hade ni i alla fall strider, kommenterade Mark Levengood. Det tyder ju på ett engagemang. Vad ska man göra nu för att någon skall bli upprörd?

Men för vem är den kritik man efterlyser till?
Inte skriver man recensioner för barnen?
Inte i första hand i alla fall, även om Mark Levengood gärna vill ge en eloge till exempelvis Kamratposten som faktiskt recenserar just direkt riktat till barn och kanske i viss mån kan fylla den tomma plats som finns efter Stefan Mählqvists ibland lite förhånade Boktipset.

-Vi borde starta en webbsite där barn, gamla, vilka det nu kan vara kan skriva om barnböcker och rekommendera läsning till varandra! Det vore kanske ett sätt att nå ut. En sorts mötesplats för läsarna, föreslog han.

Nej, vad man efterlyser är en vettig kritik som kan läsas av alla dem som faktiskt förmedlar litteraturen till barnen; lärarna och bibliotekarierna och kanske morföräldrarna, som man tror är de största bokköparna, när det gäller barnböcker.
Hur vi skall kunna få fram den rådde det delade meningar om, men de intressantaste tankarna om taktiken framfördes på förmiddagens seminarium.

-Vi borde kanske lära oss av feministerna, vi får krav plats på samma sätt som de.
- Att gnälla är definitivt fel taktik. Det är det bästa sättet att bli helt negligerad.
Ulla Holmqvist reste sig till sist och fick avsluta eftermiddagens seminarium med orden:
- Hjälp till! Alla ni som vill läsa bra kritik, ring och skriv till era tidningar och kräv bra läsning.

 

Siri Reuterstrand
2002.09.20