Efter utdelandet av priset till årets kulturtidskrift så var det lunch med föredrag för de tidskrifter som samlats under Journal 2002:s gemensamma satsning. Till kaffet bjöds ett föredrag av Josefin Brink och Mian Lodalen. De berättade om hur man på tidningen Arbetaren, under chefredaktören Anna-Klara Bratt, försökt göra någonting åt vad de kallade "det gamla sjuttio/trettio problemet".

Siffrorna beskriver förhållandet antal män respektive kvinnor både vad gäller vad som skrivs och fördelningen på redaktionerna. Detta gäller för i princip all dagspress. Kulturtidskrifter har man tyvärr aldrig undersökt. Om någon till äventyrs trodde att det kanske är bättre på kultursidorna så kom denna förhoppning på skam. En nyligen genomförd undersökning av DN:s kultursidor visade att det faktiskt var ännu sämre där. Där var fördelningen 80-20 istället Även tidningen Arbetaren föll tidigare väl in i statistiken.

Mian Lodalen påpekade att det naturligtvis var lättare för en tidning som Arbetaren än för andra att genomföra en förändring.

-Vi är knutna till den syndikalistiska fackföreningsrörelsen och den har faktiskt inskrivet i sina stadgar att den är en feministisk rörelse.

Ändå har det inte varit helt problemfritt. På redaktionen gick det förhållandevis lätt. Man har kunnat förändra procentfördelningen bland de anställda utan att ge någon sparken, man prioriterade helt enkelt kvinnor när det skulle anställas nya.

- Men det var inte så roligt att få höra att man bara blivit anställd för att man var tjej, berättade Josefin Brink. För en del spelade de helt enkelt ingen roll att man jobbat som journalist i många år.

- Numer är det dock ofta männen på redaktionen som stannar upp då och då och tycker att det blivit lite väl mycket män i tidningen, påpekade Mian Lodalen.

Innehållsmässigt förändrade man tidningen bland annat genom att införa de speciella XX-sidorna som särskilt behandlar material som berör kvinnor och kvinnofrågor, men man håller sig inte enbart där utan de feministiska tankarna skall genomsyra allt material, så långt det går.

- Det handlar helt enkelt om att skildra verkligheten på ett så sant sätt som möjligt. Inte som det brukar göras - att vita heterosexuella medelklassmän skriver om sin värld för andra män, sa Josefin Brink. Den vanligaste svenska medborgaren är faktiskt en offentliganställd kvinna mellan trettio och sextiofem år.

Om det gått någorlunda lätt att få till förändringar bland de anställda på tidningen så har det varit lite svårare med läsarna. När förändringsprocessen påbörjades hade Arbetaren ca 2700 prenumeranter. Det rasade snabbt. Man fick mängder av arga brev och dagligen droppade det in prenumerationsuppsägningar. Nu har det emellertid stabiliserat sig igen.
Intressant i det här sammanhanget är kanske att både kvinnor och män enligt undersökningar uppfattar det som att kvinnor får oroportionerligt stor plats så snart de upptar mer än trettio procent av det redaktionella utrymmet.

Eftersom publiken bestod av kulturtidskriftsredaktörer så uppstod mot slutet en liten diskussion. Några av männen beklagade sig över att det kunde vara svårt att få kvinnor att skriva. Lyrikvännen, som liksom Alba görs av en tvåpersoners redaktion bestående av en man och en kvinna, hade stora problem att få kvinnor att skriva essäer. Samma problem uttryckte Christian Borg från tidskriften Lira. Han hade svårt att hitta kvinnliga musikrecensenter.
De fick mothugg från andra delar av publiken. Man menade att det handlade delvis om hur man frågar.

- Att säga att man vill ha en artikel av någon "för att vi behöver nåt skrivet av en tjej" är ingen bra ingång, påpekade någon.

Rådet från Mian och Josefin blev helt enkelt:
- Ge inte upp! Fortsätt försöka och var rädda om dem ni hittar.

2002.09.21