Lektion i modern socialdemokratisk historia
  AV LEIF WILEHAG
 

Vid andra världskrigets slut hade Sverige knappt 20 procent av 15-åringarna i skolan, klasskillnaderna var stora och utbildningsvägarna djupt segregerade och spretiga. Femton år senare gick 58 procent av 15-åringarna i skola. Det säger en del om den samhällsförändring som, Ulf Larsson anlägger ett intressant historiskt perspektiv på i sin bok "Olof Palme och utbildningspolitiken".

Men samhällsförändringen hade inte blivit till av sig själv. Och visst spelade den unge Olof Palme en roll i sammanhanget men inte bara han. Ibland får jag känslan av att författaren söker febrilt i protokoll och promemorior efter Palmes medverkan utan att hitta den.

Men visst. Olof Palme hade glöden, ett starkt patos för jämlikhet inte minst. Själv ett privilegierat barn ur överklassen som dock fått känna på pennalism och höra andra regeringskolleger berätta om klassorättvisor när avgiftsbefriade studenter ropades upp i aulan - och hans engagemang för rätten till vuxenutbildning - "en andra chans" - tog sig uttryck senare i livet.

Det var som studentpolitiker han började; ordförande i Sveriges Förenade studentkårer i början av 50-talet - där han upptäckte hur lojt engagemanget för samhällsfrågor var bland privilegierade studenter. Som förbundsstudieledare i SSU var han en av många i påtryckarorganisationerna för ett förändrat utbildningsväsende.

Utbildnings- eller ecklesiastikminister (som det då hette) var han under knappa två års tid på 60-talet, men det hade så klart också en betydelse för hans insatser.

Det är redovisningsprincipen som Ulf Larsson, gammal politisk kollega och vän till Palme, valt när han i denna bok penetrerar den metamorfos som svenskt skolväsende genomgått. Årtalen och beredningarna och propositionerna och riksdagsbesluten finns med. Däremellan delar ur tal som Olof Palme hållit, för att understryka den ideologiska tanken bakom reformeringarna.

Mest avgörande var kanske den nya ungdomsskola som växte fram, med försök under 50-talet med nioåriga studiegångar. När det permanentades decenniet senare hade grundskolan sett dagens ljus. Innan vårt nuvarande gymnasiesystem fanns två- och treåriga linjer, varav de förstnämnda benämndes fackskolor. Yrkesskolorna var eftersatta och även på det området spelade Palmes insats en roll, främst då för att likställa synen på praktiska utbildningar med teoretiska.

Palme engagerade sig tidigt för en reformering av universiteten. Han ansåg dem vara alltför mycket av isolerade akademiska öar, elitutbildningar, och pläderade för att de skulle göras tillgängliga för flertalet av studerande oavsett vilken samhällsklass man kom ifrån. Han tyckte också att studiegångarna var för långa, vilket kan sägas vara grunden för det förslag som så häftigt kom att stå i fokus under kårhusockupationen 1968. Ulf Larsson ställer sig helt klart på Palmes sida, och menar att det var en liten klick extremister som försökte dra nytta av missnöjet med de fasta studiegångar som föreslogs. Orsaken var att det ansågs förödande att studenterna aldrig tog examen ­ det uttrycktes också oro för ett överskott av humanister och samhällsvetare ­ och färre studieavbrott önskades.

Att arbetsmarknadens krav hade betydelse står klart, men Palme uttryckte uppenbarligen en viss tvekan inför dess prognoser.

Studiesociala utredningen hade från början önskemålet om studielön för akademiker. Nu blev det inte så, utan pengarna gick till att reformera gymnasieskolan istället. Barnstugeutredningen - som ledde fram till obligatorisk förskola och daghemsutbyggnad - initierades av Lisbet Palme, menar Ulf Larsson. Som barnpsykolog hade hon stora kunskaper och utövade djupt inflytande på sin man. Ulf Larsson vågar påstå att vuxenutbildningen aldrig kommit så tidigt upp på den politiska dagordningen utan Palmes engagemang. Det knorrades från andra studieförbund när det stod klart att den skulle vara kommunal och avgiftsfri, men faran blåstes över och studieförbunden lever än i dag.

Tyvärr är man nästan nödgad att säga att detsamma inte gäller Palmes tankar om vuxenutbildning.

Olof Palme verkade under en tid av ständig tillväxt i ekonomin. Sannolikt är väl att vårt svenska utbildningssystem hade sett annorlunda ut, om läget varit annorlunda. Men att det också rådde stor enighet med de borgerliga partierna om de flesta av reformerna gjorde sitt till. Inte minst folkpartiets Gunnar Helén hade Palmes goda öra.

Och visst är väl detta också en biografi över Olof Palmes politiska gärning. Men lika mycket är det en socialdemokratisk historieideologi. Kanske många av dagens ledande sossar borde ta den till sig?

2003.09.11

   
 
   
 
   
 

 
 

omslag

Ulf Larsson
Olof Palme och
utbildningspolitiken
Hjalmarson&Högberg
, 2003

 

Palme engagerade sig tidigt för en reformering av universiteten. Han ansåg dem vara alltför mycket av isolerade akademiska öar, elitutbildningar, och pläderade för att de skulle göras tillgängliga för flertalet av studerande oavsett vilken samhällsklass man kom ifrån.