"Vi föds och vi dör, så har det alltid varit".
Så sa Ronja Rövardotters mamma till sin förtvivlade make
när Skalle-Per somnat in. Det kändes så tryggt och naturligt
när hon sa det, för henne kunde man ju inte tvivla en sekund på.
Kunde man ta hand om ett helt rövarband, så hade man nog en hel
del livserfarenheter och vet vad det var man talar om.
Den tyska popgruppen Alphaville hade en hit i mitten av 80-talet som
hette "Forever Young", "För evigt ung". I den låten
finns det en textrad som jag fastnade för. Om man översätter
den så blir det ungefär: "Ungdomen är som diamanter
i solen och diamanter är för evigt". Är det kanske på
detta sätt alla dessa tanter, men även gubbar, tänker när
de gör allt för att inte se en dag äldre ut är 25? Här
snackar vi om patetiska försök med silicon, plastikoperationer,
hårimplantat, träningsredskap och skönhetsmedel till skyhöga
priser. Tror de att de kan sänka farten på väg mot döden?
Men det är kanske deras sätt att ta vara på livet?
Gör det nu!!
Vissa andra menar på att det aldrig händer något roligt
i deras liv, för de inte tar tillvara på det. Man har ju hört
historier om hur personer som fått en dödlig sjukdom och får
reda av sin läkare att de bara har 6 månader kvar att leva, och
plötsligt så skall de leva en hel livstid på dessa knappa
6 månader. Är det så det skall vara? Vi tar inte tag i
våra liv oss och gör inte sånt som vi verkligen vill om
ingen säger till oss att nu måste du nog skynda dig lite nu för
ditt är liv på väg att ta slut. Då skall jag göra
er en tjänst. NI KAN DÖ IMORGON!
Hur kändes det? Så skjut inte upp alla era drömmar, för
då kanske ni går miste om dem.
Det värsta av allt?
Vissa försöker slå i mig att det är Gud som bestämmer
över oss människor och då också bestämmer när
det är dags för oss att vandra vidare. Är det då även
han som gör att en massa små oskyldiga barn dör i krig och
att dödsolyckor uppstår där kanske föräldrar förlorar
sina barn. Då måste jag säga att jag tycker att Gud är
en enormt elak varelse som ger människor detta straff. Dessa barn har
inte levt klart. Det måste nog vara bland de värsta saker en
människa måste genomlida, då sitt eget barn dör. Kan
det finnas något som gör mer ont?
Kan inte Gud göra så att alla människor får leva tills
de känner att de levt klart sina liv för att sedan kunna säga
att nu är det dags för mig att lämna detta liv. Själv
vet jag inte riktigt vad det är jag tror på, för Gud tvivlar
jag definitivt på och ödet har aldrig varit min grej. Jag är
nog mer för vetenskapliga bevis.
Varför?
Men varför skall vi behöva dö? Att någon dör gör
oftast inte jorden till en bättre ställe. Det kan sluta med att
folk blir så nedstämda att de kanske själva tar sitt liv
för att kunna återförenas med den bortgångna. Detta
ger oftast dubbel sorg. Till vilken nytta kan man då undra. Ja, undra
kan man ju alltid göra. Om man nu går tillbaka till denna elaka
varelse jag kallar Gud, och hans idé med hela mänskligheten
och livets system. Först låter han oss älska och bli beroende
av personer och även djur, så tar han bort dem från oss,
och för att straffa oss ordentligt så gav han oss känslor.
Vad har vi gjort honom för ont?
Värst för dem som blir kvar
Min slutsats: Vi föds, lever ett antal år som är menade
för oss, och sedan lämnar vi det när vi har levt det fullt
ut på ett meningsfullt sätt. Så borde det vara.
Jag fruktar inte döden, man kan nog säga att jag väntar på
den, men jag längtar inte. Men jag är helt på det klara
att en dag så kommer även mitt liv möta sitt slut, och det
varken glädjer eller skrämmer mig. Jag tycker bara synd om de
personer som lyckats lära sig att älska mig och som kommer att
sakna mig när jag gått bort och inte längre finns bland
dem. Vad som händer när man väl dött vågar jag
inte spekulera i. Jag säger bara; den dagen, den sorgen.
text: GUNILLA ANDERSSON | 
