Jag har ett lager skämtteckningar i huvudet. En av dem är Ulf Lundqvists och föreställer en joggare som pustar fram längs slingan. Hunden Ola säger undrande till sin kompis:
- Varför springer dom så där?
- Vänta fåru se, svarar kompisen.
Och Ola får se: när nåsta joggare dyker upp är det liemannen han har i hälarna.
   
 

Fast egentligen är det ju en bild av livet.
En annan bild är Nils Ferlins:
Inte ens en grå liten fågel,
Och aldrig en björk som står vit -
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Om jag aldrig hade funnits skulle jag heller aldrig dö.
Livet börjar med födelsen och slutar med döden.
Utan liv finns ingen död. Döden kräver liv. Den är livets antites.

Mitt förnuft säger mig att efter döden blir allt svart och tomt. Men inte känslan. Så jag vet inte. Och jag vet heller inte vad jag tror. I Zimbabwe träffade jag 1993 en man som förskräckt bad mig att inte sätta mig på en viss sten utanför hans sovhydda. Det visade sig att stenen var tillhåll för förfädernas andar. I samma land träffade jag en kvinna som försatte sig i trans och kunde tala med andar som visade sig veta allt om mig och mitt liv i Sverige på andra sidan jordklotet. Det stämde skrämmande exakt. Är döden kanske bara en fortsättning på livet, ett parallelliv fast i en annan dimension?

Ändå tror jag att önskan om ett liv efter detta innerst inne handlar om egoism.

Tanken på att allt ska ta slut, att just min djupsinniga själ ska upphöra att existera så där utan vidare, känns totalt omöjlig. Om jag verkligen trodde på mitt förnuft skulle inte livet genast te sig meningslösare, mindre värt att leva? Handlar det månne om individens basala livslust, att vissheten om döden kräver ett evigt liv för att bli uthärdlig?

Att vara död är ju ändå vanligast
Hur gör djur? De har ju ingen uppfattning om döden, är alltså inte rädda på samma medvetna sätt som vi människor. In i himlen kommer de inte, själlösa som de är i kristenheten, judendomen och islam. Fast hinduiska djur är förstås trappsteg på själarnas stege mot Nirvana.
Det är vanligare att vara död än att leva. Mångfalt fler är de som har levat än de som lever. Ändå talar vi inte gärna om döden. Och om vi gör det använder vi omskrivningar: Han har gått bort. Gått hädan. Till de sälla jaktmarkerna. Mött sin skapare. Trillat av pinn.

Det roligaste med döden är livet
I TV är det okej att visa våldsamma dödar men inte hederlig älskog. Vi ser, men vi pratar inte, åtminstone inte om döden, bara om hur häftigt ett karateslag var eller hur hjälten med ett bistert leende mejar ner människor med sitt automatvapen. Inte ett ord om hur döden kan ha känts, hur de efterlevande kan ha upplevt saknaden, eller ens om han eller de döda kommer till himlen, vilken borde ha varit logiskt i ett kristet land. Vi talar om att döda, inte om döden. Den som dödar dör ej.

Det roligaste med döden är ju livet. Ett liv utan död, vad vore det? Rena döden. När man gjort allt, upplevt allt för tionde gången, slutat tänka på att något kan var farligt eller ens spännande, vill man nog helst dö. Åldrande skulle inte finnas eftersom åldrande är den inprogrammerade döden i var och en av oss, inte heller någon förändring eftersom vi alla skulle vara desamma. Inte heller tiden skulle finnas eftersom den förutsätter något vettigt att mäta - liv t.ex. Tid är förändring.

Spänning i alla fall
Nej, livet blir roligare med döden. Utan döden, inga deckare. Hur skulle det ha känts en sommar som denna. Det är döden som får oss att sätta värde på oss, ger livet mål och mening, gör att vi kan skaffa barn utan att tänka alltför mycket på hur de ska få plats. Bakom varje liten stimulerande skräck- och fasatanke, bakom omsorg om barnen eller lusten att studera ligger alltid vissheten om allt måste ske inom en begränsad tidsram. Man vet att man lever. Men vet man att man är död?

Ovissheten är den ultimata spänningen, och kanske det som gör att vi så sällan talar om döden. Den kan ju komma när som helst. Bara statistiskt vet vi att vi löper större risk att dö ju äldre och sjukare vi blir, att vi löper större risk på E6:an än i sängen, att det är farligare att klättra i berg än att vandra i skogen. Ändå kan vi träffas av en meteor i sängen eller få en tall i huvudet.

...och sedan då?
Vi har ingen aning om hur döden ser ut på andra sidan. Jag vet hur min mormor dog med sin hand i min, hur min katt som fick en spruta dog, hur svältdöden ser ut i TV och hur människor i krig dör, hur Harald dog med hela familjen samlad runt sig. Och jag har sett tusentals mord på TV och bio. Men jag har ingen aning om hur den som dör upplever döden. Det gör nog ont, har jag tänkt, men resten är kan jag bara fantisera om.

Inte heller hur vi ska dö, vet vi, och inte när. Framtiden är visserligen svår att sia om, men döden är värre; fast den finns så nära är den ju helt bortom tiden. Jag kan känna mig som Lundqvists joggare; jag rusar på och försöker hinna med så mycket som möjligt innan det är dags. De är så lätt att lägga dag till dag, år till år, se bakåt och upptäcka att det nog behövs litet till, rusa fram igen utan att tänka på att livet kanske får sin egen dimension först när jag inte relaterar den till sin motsats.

Rättvist?
Men jag vet att döden är rättvisare än människan. Alla måste den vägen vandra oavsett hur många Ferraris och lukrativa aktieposter personen äger. Presidenter och kungar, alla måste de dö precis som utesovaren och bagladyn. Inför döden spelar medlemskap i frimurarorden ingen roll, och gravarnas och kistornas statusmässiga skillnader är till för de efterlevande. Om man kan ta hunden med sig in i himlen är mer osäkert. Den som lever får se.

Döden är paradoxalt nog individuell.

Hur blir det med helvetet? Finns det kanske redan här? Kan det vara så att de är i himmelriket som har det gott i jordelivet, medan de på livets skuggsida bittert får svara för sina illdåd i ett tidigare liv? Jag saknar harporna och det rena levernet, i så fall. Eller är det månne så att vällustingarna får betala sina paradisiska utsvävningar i nästa liv och att rollerna då är ombytta? Fan vet.

Kan döden kanske liknas vid en ocean där livet är det som finns över ytan, och det därunder inte kan ses, där existenser är som valar, dyker upp ett ögonblick för att sedan försvinna och kanske dyka upp någon helt annanstans?

Eller är döden inträde till ett annat rum i tiden, en annan dimension?

Vill inte dö nyfiken
Alla tänker vi på döden, mycket och ofta. Några längtar dit, som Ferlin, svikna och stukade av livet som de är. Men de flesta av oss, också de som har det svårt, har livslusten kvar, vill se mer, leva mer, uppleva mer, och göra mer. Drivkrafterna är så många, men en tror jag överväger: nyfikenheten. Jag vill i alla fall se hur det blir i morgon, och nästa år, och nästa årtionde. Allt kan ju hända, och i dödens närhet blir allt spännande, som i sudden death eller straffsparkar i en fotbollturnering. Hur liten man än är på jorden finns möjligheten att just jag kan påverka en utveckling, sätta igång en process, bli älskad, vinna en resa till djungeln eller bara må riktigt riktigt bra en dag. Först när jag inte längre vill veta hur det blir i morgon vill jag dö. Då har livet ju redan mist sin glans. För mig.

När jag dör uppstår ett tomrum, det vet jag. I det tomrummet kommer något nytt växa. Någon med andra, kanske nya, idéer kommer att fylla hålet medan andra som fyller andra hål. P så sätt blir döden förändring, utveckling och det märkligaste av allt: döden skapar nytt liv. Besegrar sig själv.

När jag dör blir jag inte ledsen. Tror jag.

text: UNO NILSSON