Hon hade just hållit sin life-story och gruppen satt tyst. Alla var lika tagna och terapeuterna Ingrid och Walter fick vänta innan de andra kunde ge feedback på hennes berättelse.
Hon grät förtvivlat. Frågade om hon fick gå ut ett tag.
- Nej, sa Walter som satt närmast till vänster.
Han la handen på hennes arm för att trösta.
Det var viktigt i behandlingen att känslorna kom fram inför alla i gruppen. Att man vågade gråta.
De satt i fåtöljer längs väggarna i ett rum i en gammal kursgård som från början varit sanatorium för lungsjuka och nu var behandlingshem för missbrukare. De var tolv personer i gruppen; män och kvinnor fast mest män. På väggen hängde AA:s tolvstegsprogram och sinnesrobönen: "Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden."
Hon hade släppt en sten från sitt bröst. En börda hon burit på i alla år. Hon hade vågat berätta, säga som det var, som hon kände det. Utan att låtsas, utan att ljuga, utan att förneka...
Men det gjorde ont. Så fruktansvärt ont.
- Hur känns det? frågade Ingrid och väntade tills hon hade torkat bort det mesta av tårarna från kinderna. Hon fick en till pappersservett av han som satt till höger om henne och som hon anförtrott sig åt sedan första dagen. Han hade också knarkat.
- Jo...det är okej, sa hon tyst och gruppen var redo att ge feedback på det de hört.
Jag hör! Jag ser! Jag känner! - ingenting annat.
- Jag är tagen, sa Kent.
Som satt närmast till höger och blev anvisad av Walter att börja.
- Du är stark. Fan så stark. Men som du har lidit. Som du har plågats och fått gå igenom. Inte nog med missbruket utan allt det andra också...
Han blev rörd.
- Du har levt ett dubbelliv, sa Eva som hade blandmissbruk och vars största problem var stesoliden. Men jag tror på dej, gumman. Du kommer att klara detta...
- Detta med religionen är ju...ja, jag hittar inte ord för det, sa Krister som var gammal sjöman och alkoholist. Jag trodde knappt vad du berätta' om. Hur kan människor vara så djävulska när dom säjer sej vara religiösa?
- Jag har en känsla av...jag vet inte riktigt, men det är nåt mer...det är nåt som du inte har berättat. Förlåt mej, jag vill inte misstro dej men vi ska ju vara ärliga mot varann, sa Lars och tittade henne rakt i ögonen. Han hade ett mångårigt tablettmissbruk bakom sig och var dessutom grav alkoholist men likväl VD för en stor firma i exportbranschen.
Förnekelsens sjukdom hade de fått lära sig. Innerst inne visste de om det. Alkohol- och drogproblematiken. Drog som drog. Som går att behandla om man avhåller sig helt, om man är totalt ärlig mot sig själv främst men också mot andra.
Hon mötte hans blick men var ännu för rödgråten för att kunna se den klart.
- Du har ju inga anhöriga som stödjer dej, mindes hon av Ingrids feedback när hon lagt sig på kvällen.
- Du bör skaffa dej ett stöd av någon. Någon som du helt känner att du kan lita på!
Det hade gått som för de flesta; en kollaps. Hon hade varit vaken så jävla länge och orkade inte mer så hon tvingade honom att ringa ambulansen. Tack Gode Gud att han var där. Hon hade varit moraliskt och socialt upplöst och inte orkat göra nånting själv. Men han hade stuckit från sjukhuset innan de tagit hans namn.
Hon hade hamnat på en poliklinik för avgiftning, fått prata med läkare och kuratorer och efter ett par månader fått hjälpen att komma hit. Socialförvaltningen betalade. Hon hade inget jobb, ingen egen firma som kunde ställa upp med pengarna. Hon hade studierna som hon hade misskött. Bara för detta jävulska som åt henne inifrån, som styrde hennes vardag helt och hållet. Men hon hade hållit fasaden utåt, gått på föreläsningarna, försökt gå upp i några tentor men inte klarat dem. Gått på en del fester också men inte fått några riktiga vänner bland sina kursare. Hon ville inte släppa in dem i sitt liv. Hon hade ju honom. Som hon umgicks med nästan dagligen. Hon åkte till hans lägenhet. Han kom hem till henne. Ibland låg de med varandra. Hon ställde upp när hon inte kunde betala. Han knarkade också...
Men nu hade hon bestämt sig för att bryta med honom. Det var ett måste. Han hade ringt en gång sen hon kommit hit. Hon hade inte velat prata. Däremot hade hon ringt till sin gamla pojkvän och han blev helt förtvivlad och lovade komma på besök nu till helgen.
Detta var hennes andra vecka. Hon skulle vara här i trettifem dagar.
- Jag har så svårt att prata inför gruppen, sa hon på kvällen när de satt i rökrummet där patienterna själva utförde behandlingsarbetet.
- Nää, det tycker jag inte alls att du har, sa Christel som hade anorexi- och tablettmissbruk och kräktes upp all den fina mat som köket lagade.
- Det är så mycket man vill ha sagt men som är så svårt att få fram...
- Det som kommer först är viktigast, sa Kent och hon kände hans stöd.
- Du kan få terapi sen när du kommer hem. Det hjälper dom en till, sa Eva och rökte den femtionde cigarretten för dagen.
Terapi! Hon rös av ordet. Den innersta hemligheten. Nej, den skulle hon aldrig få ur sig. Då skulle hon dö av smärta...
Det blev lördag och besöksdag. Efter frukost och morgonsamling var det dags att gå ut på gårdsplanen och ta emot besökarna. De skulle sitta med på dagens föreläsningstimme först och därefter på gruppseminarierna. Men de närmaste fick inte konfronteras med varandra utan skulle möta andra patienter och anhöriga för att utbyta erfarenheter och våga öppna sig. Islandsmetoden kallades detta, som var en mildare variant av Minnesotamodellen. Byggt på sans och förnuft istället för konfrontation och allt för mycket religiositet.
Och det passade henne så bra, med tanke på vad hon fått genomlida i sin uppväxt...
Hon stod och tittade nedåt parkeringen när äkta makar slöt upp vid sina hälfter runt om. Barn och barnbarn och kramar och blommor och det var strålande majsol och hon hade nästan gett upp och tänkte att han nog inte kom ändå när det dök upp en taxi till slut och hon såg hur han hoppade ur, klädd i skinnjackan och jeansen och han halvsprang uppför motluten och log lite blygt men öppnade famnen och kramade henne länge. Hon tryckte sig mot honom och började gråta.
- Vad du är fin Emily, sa han.
- Jag har saknat dej Bjarne, sa hon.

Tre veckor senare:
Hon skulle skrivas ut i dag. Och Bjarne hade kommit upp för att vara med. Också hennes kontaktperson, socialsekreteraren Birgitta som hjälpt henne hit, var med på kaffet och tårtan i matsalen.
Det kändes vemodigt att ta farväl av kamraterna efter trettifem dagar. Flera hade skrivits ut sedan hon kom och nya hade kommit, då det var kontinuerlig intagning hela tiden. Nu var det hennes tur att öppna dörren till verkligheten och använda sig av redskapen hon fått under behandlingen. Ett års eftervård väntade, en kväll i veckan och hon skulle återse några av kamraterna i den eftervårdsgrupp hon skulle gå i på måndagskvällar. Eva bland annat. Och Kent, som hade betytt så mycket för henne. Men det hade varit vänskapliga, platoniska känslor - även om de låg i ett gränsland. För relationer på riktigt innebar att man ögonblickligen skrevs ut och fick avbryta behandlingen.
Hon hade också blivit uppmanad att gå på NA - anonyma narkomaner - på möten men visste inte om hon riktigt passade där. De hade besökt ett par möten, som introduktion, redan och hon tyckte det var ovant. Dessutom var hon inte säker på att hon var lika långt nere som några av de andra narkomanerna - och så påminde det alltför mycket om organisationen...
Det var hon och Harald, ur den andra gruppen, som skulle åka hem i dag. Han hade frugan och barnen där. Och chefen och personalansvarige chefen. Han var anställd på SJ.
Markus var läkare och vice föreståndare på hemmet och den som höll avskedstalet.
- Kära Emily och Harald, det har varit en stor förmån för oss att få lära känna er. Ni har gjort stora framsteg i behandlingsarbetet. Och vi önskar er lycka till av hela vårt hjärta. Ni är liksom alla andra här drabbade av ett av västvärldens största gissel: drogproblemet!
- Men det går att bli fri det, om man - som vi tror - avhåller sig helt och tar hjälp och stöd från AA:s tolvstegsprogram som Hazeldenmetoden, eller Minnesotamodellen, i botten bygger på...
Sedan höll Ingrid ett tal, som ansvarig för gruppen, och när Emily gick upp för att hämta diplomet och utskrivningsbeviset fick hon peka på ett av de fem citaten som fanns som AA:s deviser; vilket tyckte hon passade henne bäst?
Hon var nervös och generad och lite rörd och visste inte egentligen vilket hon skulle ta, så hon pekade på "Det viktigaste först":
- Nej gumman, detta får du, sa Ingrid och valde "Lev och låt leva" och gav henne en kram.
- Tack alla...sa hon och hade det svårt med tårarna. Jag...jag vill tacka alla så mycket, som hjälpt mej...Ingrid och Walter i gruppen, alla kamrater...Eva, Lars, och Kent....tack Kent. Och Birgitta som hjälpte mej hit...Detta har nog varit den bästa tiden i mitt liv. Tack, vi måste hålla kontakten med varann, sa hon och alla applåderade.
Krister höll ett tal, som gruppäldste, och hon fick en present som alla hade samlat till: en bok om inkaindianernas kvinnor.
- Tack så hemskt mycket. Vad ni är gulliga, sa hon i ett nytt improviserat tacktal och nu rann tårarna av glädje över att det fanns så fina kamrater. Att det fanns sådan äkta och okomplicerad och kravlös kärlek mellan människor. Sådan kamratlighet.
Det blev kramar och ännu mera tårar utanför.
- Vem ska jag nu promenera med? sa Björn och syftade på skogspromenaderna i de natursköna omgivningarna. De hade gått där nästan varje dag, bara som två vänner och pratat och pratat...
- Lova att du hör av dej!
- Du med!
- Vi ses väl på NA hoppas jag?
- Du har fått mitt telefonnummer!
- Ha det nu så jättebra...
De åkte med Markus ned till stationen eftersom de skulle ta tåget till stan. Bjarne hade inte sagt så mycket, men funnits med som ett stöd hela tiden. Birgitta undrade lite på tåget hur det hade varit och Emily berättade om allt det fina hon upplevt med behandlingen; om allt som kändes så positivt. Men nu väntade verkligheten, och hon var också ledsen över att behöva lämna kamraterna.
Det var sol och sommaren stod för dörren. De sa adjö till Birgitta på centralstationen och hoppade på pendeln som gick hem till Bjarne. Han hade lovat att hon fick ligga över hos honom första natten. Något annat hade de inte pratat om ännu. Hon visste inte heller om det skulle bli så igen. Hon visste inte heller vad han tänkte. Egentligen var hon rädd för det...
Han hjälpte henne med väskorna och de tog bussen sista biten hem till hans lägenhet.
- Vill du ha te? frågade han sedan hon satt sig i soffan och bara stirrat tankfullt framför sig.
Det kändes så tomt på nåt sätt. Så främmande och stort det hon hade framför sig. Skulle hon komma att klara det?