| |
Ett par kvällar i veckan möts vi.
Män och kvinnor.
Runt ett köksbord, med kaffe och kakor.
Vi kommer från olika samhällsklasser, har olika yrken
och skiljer oss åt i politiska uppfattningar.
Vi är i alla åldrar - från 20 upp till 70.
Och flera är från andra länder än Sverige.
Men vi har ett gemensamt intresse.
- Ja, ska vi göra som alltid innan vi börjar mötet,
stilla ner oss lite och tänka efter varför vi är
här? säger han som blivit ombedd att hålla kvällens
möte.
Den som frågade honom var kvällens kaffekokare, och
mötesledaren sa ja. Det är en ära att få
leda denna gemensamma stund. Men om han eller hon inte hade velat,
så hade frågan gått till någon annan.
Vi har inga inträdes- eller medlemsavgifter. Och det man
hör och ser härinne stannar här.
Gemenskapen är självförsörjande, tar inte
emot några bidrag utifrån. Den politiska och religiösa
obundenheten är också viktig. Det finns bara en gemensam
nämnare, ett kitt som håller oss alla bundna till
varann, likt en kapsejsad i sjönöd: viljan att leva
ett nyktert liv.
- Tack, säger mötesledaren och lämnar över
inledningen - tryckt på ett blad - som läses av någon
runt bordet. Nästa person vänder bladet och fortsätter
med stycket "Hur det fungerar" - som avslutas med de
tolv stegen som är ett förslag till ett program för
tillfrisknande.
- Några förslag till kvällens ämne?
Mötesledaren ser sig omkring och en kvinna rekommenderar
fjärde steget som lyder: "Vi företog en genomgripande
och oförskräckt moralisk självrannsakan."
Vi börjar läsa ur steget, som är långt.
Mer än tio sidor. Mötesledaren tycker att vi stannar
efter hälften så att alla - ikväll är vi
elva stycken - ska hinna "dela".
Ett ord som försvenskats av engelskans "share".
Och vi presenterar oss, var och en, med tillägget "jag
är alkoholist" eller "jag är alkoholist och
narkoman" eller "kemiskt beroende".
En kvinna säger: "Jag är tablettmissbrukare och
alkoholproblematiker".
Några pratar om vad vi nyss läst. Andra väljer
att tala fritt om det som ligger dem närmast för stunden.
En och annan föredrar att bara lyssna. Ingen går i
polemik på vad som sägs. Vi debatterar inte och kritiserar
inte varann. Däremot händer det att vi tar upp trådar
från nån föregående delning och vidareutvecklar
den själv, utifrån egna erfarenheter och perspektiv.
Efter trekvart ungefär är det paus.
Det är den sociala sidan av gemenskapen. Vi samlas i rökrummet,
eller kanske ute i trädgården om det är sommar,
och skojar, skvallrar och nojsar om ditten och datten. Men ofta
blir det även då prat om nykterheten och strävan
att - inte bara - nå dit utan att likaså kunna bibehålla
vad vi fått av varann och programmet.
Andra delen av mötet börjar som den första. Vi
stillar ner oss och tänker efter.
Sedan fortsätter nästa talare.
Anonyma alkoholister heter gemenskapen. En rörelse som
bildades i USA på 30-talet genom att en svårt nedsupen
affärsman, Bill, sökte upp en likaledes alkoholberoende
läkare, Bob, och vid deras första samtal växte
fröet till vad som sedan dess har spridit sig världen
över.
Deras idéer var enkla. I själva verket handlar det
om något mycket mänskligt: Genom att mötas och
prata om sina problem, stöttar människor varandra!
Bill och Bob levde nyktra för resten av sina liv.
För alla går det inte lika rakt. Men AA utestänger
ingen som har misslyckats och tagit ett återfall. Man är
välkommen igen. Ingen fördömer en. Vi är
bara människor.
Jag går till AA för min egen skull. Och får
stöd av - och stöttar - de andra. Det är snart
fyra år sedan jag var på mitt första möte.
Och jag har fått ett nytt och bättre liv. Och många
nya vänner.
Anonyma vill vi vara av flera skäl. Inte bara för den
tabu som omger alkoholproblem och alkoholister. (Betänk
för övrigt att endast fyra procent av alla alkoholister
blir "parkbänkare", resten finns dolda i samhället.
På jobben, i hemmen, i trafiken...)
Utan också för att erfarenheterna från AA:s
första tid i USA visade att medlemmar ville framträda
och ta åt sig äran av gemenskapens saliggörande
inverkan på dem. Det kan lätt bli så, när
man är nynykter...
Ändå är vissa möten öppna för
intresserade, som inte har problem. Men ofta brukar det komma
fram att de har anhöriga och nära vänner som ligger
illa till och att det är därför de kommit dit.
Alkoholismen och drogproblematiken berör oss alla. Det är
ett världsproblem, i synnerhet västvärldsproblem.
Det är också vad AA:s program lär ut: att såväl
fruar, män, barn och anhöriga drabbas i lika hög
grad som den som är beroende. Ens nära och kära
blir medberoende.
Därför finns även barn- och anhöriggrupper.
Och alla kan vi enas under AA:s sinnesrobön, som avslutar
varje möte:
"Gud giv mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden".
Text: G M SERÉN.
99.09.08
Fotnot: AA finns att hitta i så gott som landets samtliga
städer och större orter. Bäst är att titta
i telefonkatalogen. AA:s tolv steg lyder:
1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen,
att vi förlorat kontrollen över våra liv.
2. Vi kom till tro på att en kraft, starkare än vi
själva, kunde hjälpa oss att återfå vårt
förstånd.
3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt
liv i händerna på Gud, sådan vi själva
uppfattade honom.
4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt
moralisk självrannsakan.
5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska
alla våra fel och brister och innebörden av dem.
6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna
alla dessa karaktärsfel.
7. Vi bad ödmjukt honom att avlägsna våra brister.
8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer
vi gjort illa och var beredda att gottgöra dem alla.
9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt
det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.
10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände
genast när vi hade fel.
11. Vi försökte genom bön och meditation fördjupa
vår medvetna kontakt med Gud - sådan vi uppfattade
honom - varvid vi endast bad om insikt om hans vilja med oss
och styrka att utföra den.
12. När vi, som en följd av dessa steg, själva
hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra
detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa
dessa principer i alla våra angelägenheter.
|
