Innan ett möte mellan människor kan ske krävs att vi känner oss trygga och säkra i vår omgivning. För att vi ska göra det behöver vi ha tillgång till hela skalan av privata och offentliga rum. Det privata är mitt, där väljer jag. Det offentliga rummet är allas gemensamma, dit alla har samma tillgång. Och så krävs naturligtvis någonting att mötas runt.

När jag sitter hemma i mitt vardagsrum förväntar jag mig inte att möta någon främmande människa. Där finns bara de jag bjudit in. Jag väljer själv.
Tar jag sedan steget ut genom ytterdörren och ut i trappuppgången tar jag lite mer för givet att jag kan möta någon jag inte känner. Men jag tänker fortfarande att det bör vara någon med ett legitimt ärende till just mitt hus. Någon som känner min granne eller har ett ärende som är oantastligt på annat sätt. Jag tittar nyfiket på den jag möter och hälsar kanske till och med lite förstulet.
Nästa steg ut i världen är gården. Där ökar sannolikheten att möta en främling. På en inbodd gård som min egen, där de flesta grannarna känner varandra, så kanske man pratar lite med någon som går förbi men det är nu helt i sin ordning att ignorera den som passerar. De flesta, som jag, tittar dock lite intresserat. Vem ska du hälsa på? Vad har du för ärende?

Kommer vi att mötas igen?
I de här miljöerna är det inte svårt att skapa möten mellan människor. Här har vi en gemensam nämnare med våra medmänniskor. Vi finns på samma plats och vi har någonting här att göra. Vi passerar inte bara förbi. Det kommer med största sannolikhet att finnas en kontinuitet i våra möten.
När jag väl kommit ut på gatan har jag inte samma självklara samhörighet. Den minskar i samma takt som jag avlägsnar mig från mitt hem. De som bor i samma stadsdel som jag har jag väl lite med att göra. Kanske de som jag bor i samma stad som, i viss mån, men efter som just min stad är så pass stor så räknar jag inte med att självklart möta dem igen.
Där, just där, finns en av de viktigaste faktorerna för om ett möte leder till kontakt och därmed blir ett verkligt möte. Kontinuiteten.
Människor som vi tror att kommer att möta igen vårdar vi lite mer och blir vi kanske också lite mer nyfikna på.

Överraska mig!
Vilka har du lärt känna i ditt liv?
Först var det grannarna, dagiskompisarna, skolkamraterna. Sedan sökte vi oss utåt - till föreningar eller andra sociala sammanhang där vi förväntade oss en viss kontinuitet i våra möten. Så blev det våra arbetskamrater.
Åh, hjälp vad tråkigt allt det här låter!
Var finns det oväntade? Var ska jag helt otippat springa på den där drömprinsen eller den person som ska bli min bästa vän. Eller den där människan som ska säga det viktiga, rent av livsavgörande i rätta ögonblicket och sedan försvinna ut ur mitt liv, men för evigt ha lämnat ett avtryck.
Som tur är finns det en slump. Men slumpen får också hjälp. Av beräknande arkitekter som försöker skapa rum och ytor där vi ska kunna råka mötas. Det handlar om allt från busskurer där vi kan börja prata om vädret till stora byggnader, som bibliotek, kulturhus och så vidare. Men också om små fiffiga platser i hus som inte alls är avsedda för möten i första hand. En korridor där vi måste råka gå förbi varandra gång efter annan eller en liten sittplats någonstans där vi ändå bara väntar. Det viktiga med dessa platser är att där möts vi på lika villkor. Vi har alla lika stor rätt att vistas där. Ingen är mer hemma än någon annan.

... sen gäller det att fortsätta träffas
Så kan vi dessutom själva hjälpa slumpen på traven. Vi går ut på ett fik och pratar med den som sitter bredvid. Vi chattar på internet. Går på fester och hoppas på att träffa nya människor genom andra som vi redan känner.
Det svåra med de här kontakterna är att de sällan leder till någon kontinuitet. Det krävs en väldig beslutsamhet och motivation för att upprätthålla dem. Det vet alla som skaffat sig "mail-vänner" på nätet. Först är kontakterna tämligen täta, men sedan ebbar de mer eller mindre långsamt ut. Det krävs kanske både rent fysiska möten och någonting konkret att samlas runt för att få kontinuitet i kontakterna.
För vi vill ju mötas. Människan är ett flockdjur och vi söker oss till varandra på olika sätt. Ingen, nåja nästan ingen, mår bra av att ständigt vara ensam.

text: SIRI REUTERSTRAND
99.09.08

För dig som vill läsa mer har bland andra arkitekten Bo Bergman skrivit (t ex i Stadsliv och grannskap -91) om vårt behov av olika grader av privata och offentliga sfärer.