Genom att gå över från klassisk dans till improvisation har Mette Wiik förmodligen förlängt sin karriär med åtskilliga år. En karriär som för många dansare innebär ekonomisk otrygghet och rädsla för skador.

Mette Wiik är 29 år och har dansat sedan hon var 12. Hon började vandra på den klassiska vägen med ballet i 15 år, och hamnade på Balettakademien i Göteborg. Efter utbildningen bestämde sig Mette för att framför allt må bra. Hon ville kunna äta när hon själv ville och kunna slappna av från all självkontroll. Det naturliga blev att sluta med dansen.
Mette började med bland annat yoga och gled så småningom in på dansen igen, men den här gången på improvisationsdans.
- Jag slutade med klassisk dans för jag tyckte inte om hierarkierna. Det är hierarkier i improvisationsdansen också, men mer hanterligt.
- Det handlar om livskvalitet också, och du tar mer hand om dig själv i improvisationsdans. Det är det som är lite av charmen, att det är mer som människa man kan växa och inte bara som dansare. En del av arbetet är att lyssna till sig själv och låta en själv berätta, säger Mette.

Improviserad dans

Tillsammans med Bronja Novak bildade Mette Wiik gruppen Parkerad Rörelse 1994. Gruppen hämtar inspiration från tekniker som Martial Dance, Kinetic Awareness, Dans och Kontaktimprovisation och Fysisk Teater. De framför nu föreställningen O i pannrummet på Röda Sten.
- Man gör sitt eget arbete, och det är inte någon som köper det utan man måste sätta upp allt själv. Man får fundera på saker som hur man får en publik som inte är van att se sådan här dans att komma.
Dansgrupper som den Mette är med i söker även pengar av stat och kommun, av exempelvis statens kulturråd och kulturnämnden. Just nu klarar sig Mette på de inkomster hon får från dansen. Det gör hon tack vare de barnföreställningar som gruppen Duo, där Bronja Novak har gjort koreografin, sätter upp.
- Det är barnföreställningarna som går runt och får det att bära sig så att vi kan sätta upp andra saker. O och andra vuxenföreställningar har inte den marknaden som barnföreställningar har. Det är svårt att få den typen att gå runt.

Politiker måste förstå

Mette Wiik berättar om en undersökning inför kulturhuvudstads året -98 där de kom fram till att kulturarbetare i snitt tjänar 6000 kronor i månaden.
- De vill ha oss på den nivån. De skrattar åt en om man vill ha en riktig lön, säger Mette.
Hon betonar vikten av att kulturen erkänns av politiker och får ta den plats den behöver.
- De måste se dess värde och förstå hur viktig den är.
Hon vet inte riktigt hur hon ställer sig till konstnärslön, men skulle vilja testa.
- Då slipper man fundera på hur man ska få pengar till mat och hyra och kan koncentrera sig på dansen.

Skador

Att vara dansare innebär inte bara en ekonomisk otrygghet, även skador och förslitningar gör att karriären oftast slutar innan den vanliga pensionsåldern är uppnådd.
- Det är det som är så bra med den här improvisationsformen. Man blir bara bättre och bättre, de som är bäst nu är i 50-årsåldern. I och med att improvisationen bygger på att du gör vad du själv vill blir det inte lika slitsamt.
Fast Mette stukade nyligen foten.
- Men det var inte när jag dansade utan när jag gick ute på gatan, skrattar hon.

Text och foto: JOHANNA HILLGREN

 

Ebba slår på trumman
- för frilansande musikers villkor

Läs om Ebbas förslag på hur livet skulle bli lättare för frilansande kulturarbetare.
Sanna ser ljust på läget
- men har gärna ett jobb vid sidan

Sanna jobbar som frilansande ljustekniker och hoppar mellan ALU- och projektanställningar.