Rätt pjäser

för rätt publik

- eller teaterbesökaren
som försvann!

Det var 80-tal och överhettad ekonomi och hög inflation, men folk hade sina anställningar kvar och sina fringisar och rikskuponger med fulla subventionsandelar.
Ibland gick även tjänstemännen och arbetarna på Stadsteatern i Göteborg. Alltså inte bara när företaget eller sällskapsföreningen lyckades få loss grupprabattbiljetter, utan även några gånger per år när de betalade biljetterna med beskattade löneslantar ur den egna plånboken.

Drar mig till minnes en sen fredagskväll på Götaplatsen, året var kanske 88, då jag väntande på sista nattbussen hem till Johanneberg kom i samspråk med en flyktig bekant från speceriaffären. Hon var i 40-årsåldern, anställd som tjänsteman(kvinna!) på ett transportföretag knutet till ett stort bilföretag och berättade för mig att hon varit på Stadsteatern och tittat på en Norénpjäs.
- Jag brukar gå ett par gånger om året. Jag tycker det är kul som komplement till all TV och film man ser annars, förklarade hon och förtibussen tog oss uppför Viktor Rydbergsgatan.
- Går du ensam på teater? kunde jag inte låta bli att fråga strax innan vi skulle kliva av på Spaldingsgatan.
- Ja, ofta, svarade hon. Jag tycker jag tar till mej pjäsen bäst om jag får vara för mej själv.

Vi skildes åt i natten, hon gick till sin insatsvåning och jag till mitt studentrum, och sedan såg jag henne aldrig igen.
Men jag har tänkt på henne nu, sedan Stadsteatern råkade i kris. Hur representativ var hon egentligen för teaterbesökarna som försvann?

Var hon en av dem som valde bort det "finkulturella", och lade pengarna på ännu en videofilm eller ett årligt besök på Hagges eller Galenskaparnas pjäser?
Inget ont om vare sig Geigerts klassiska farser eller Claes Erikssons geniala nutidssatirer, för visst lockar de till skratt och befriar för en stund en tungt arbetande tjänsteman från 90-talets hårda ekonomiska verklighet.
När hyran, bilen, försäkringarna och amorteringarna och maten och tobaken och allt det andra har ätit upp allt mer av nettopengarna i plånboken, tvingas yrkesarbetande tjänstemän och arbetare prioritera. Och vad väljer de då?
Ja, inte vet jag. Men jag har min fulla rätt att spekulera.

Stadsteatern med sitt utbud av i huvudsak allvarlig, om än dock klassisk, dramatik lockar inte som kulturellt utbud hos en person som dels vill ha avkoppling som nöje och förströelse och dels inte känner sig hemma i drama och litteratur.
Jag menar: hur mycket undervisning fick vi i litteraturhistoria på högstadiet och gymnasiet? Det ingick i svenskan som ett slags överkurs, med i bästa fall instuderings- och fördjupningsfrågor till.
Och de flesta tjänstemän och arbetare gick sedan vidare i praktiska utbildningar; handelsskolor, kontorsutbildningar, verkstadsskolor och tekniska aftonskolor - och där läser man inte så värst mycket av Shakespeare eller Moliére.

Visst, det spelas originalpjäser också - både humoristiska komedier och ironiska tragedier - inte minst av nämnde Norén - men jag tror att såväl biljettpriset, dubbelt så dyrt som bio, som det svårmodiga i dramornas innehåll, har gjort att en person med mindre pengar och hjärtat inte riktigt fästat vid teater och drama har tvekat.

Frågan går inte att undvika: Spelas de rätta pjäserna och riktar de sig till rätt publik på Stadsteatern i Göteborg?
I den hårda konkurrens som råder av kulturutbud i dag, måste nog även scenen på Götaplatsen ta den frågan på allvar. Jag tyckte inte att det lät så, när skådespelaren Ingmar Carlehed hyllade Stadsteaterns repertoar på senare år, vid hearingen om scenens framtid i mitten av augusti.

Det är inte bara omkring 6000 teaterstolar som finns att fylla i stan en vanlig fredagskväll under säsong, även biosalonger, restauranger, televisionen och kommersiella radiostationer är med och slåss om publiken.
Och när det nu är så, trots att jag skulle vilja önska motsatsen, att Stadsteaterns avnämare till syvende og sidst också är lönsamhet - det vill säga pengar - så måste nog den populistiska vinkeln finnas med i prospekteringen och planeringen.

Men det behöver inte betyda ytlighet, utslätning och kulturell förflackning. Tvärtom, jag tror att det till exempel finns mycket att lära av Folkteaterns koncept: Nutidsdramor, ofta med politiska undertoner, men ändå finstämt berättade i allegorisk eller socialrealistisk form.
Folk är intresserade av verkligheten, av nutiden. De vill både skratta åt den och bli upprörda över den!
Det tror jag.

Sedan kommer det också att finnas en publik för klassiska pjäser någon gång emellanåt. Men att blanda innan man ger, brukar innebära att de flesta av spelarna runt bordet får bra kort!

krönikör: LEIF WILEHAG
illustratör: HENRIK LANGE