Finstämt om Cornelis
 
   

Cornelis
- scener ur en äventyrares liv

Oscar Hedlund

Albert Bonniers förlag
2000

 

Författaren var själv bekant med trubaduren, men håller klokt nog den vänskapen på distans och låter andra berätta mer istället.
Men hur många kände egentligen Cornelis? Människan var svår att komma in på livet. Det sista skalet, eller integritetsglaset, var omöjligt att tränga igenom, berättar flera av hans vänner - såväl musiker som systrar och före detta fruar. Även hans son.

På scenen var Cornelis auktoritet självklar. Där kände han sig mest hemmastadd. Han visste hur man tog en publik. Den perfekta diktionen och "tajmingen" i sättet att sjunga och spela gitarr, på det egensinnigt oefterhärmliga sättet, hade sin motsvarighet i den ton han höll i introduktioner och mellansnack.
Men allt var noga förberett. Han lämnade inget åt slumpen. Professionell var han i sitt artisteri, också i sitt skrivande och diktande.
- Han skrev på allt han kom åt. Och dessutom renskrev han sedan, är fleras minnesbild..
Och läste böcker gjorde han - oavbrutet.
Paradoxalt är då förstås - och inte så lite typiskt - att hans liv för övrigt var ett stort kaos. Pengar kunde han inte hantera. Med skönstaxeringar, kronofogdar och införsel som obönhörliga konsekvenser.

Och just därför var han nästan ständigt i behov av snabba stålar. Vilket gjorde att han spelade in skivor på små bolag, som sedan inte kunde ge ut plattan förrän flera år senare. Officiellt sammanfattas att Cornelis Vreeswijk gjorde 42 LP-skivor och lika många EP och singlar. Men skivorna blir betydligt fler om man räknar in alla nyutgåvor och omredigeringar på CD som kommit ut efter hans bortgång.
Fast det var egentligen som seriös författare och poet han ville bli betraktad. Mot slutet av sitt liv fick han också bekräftelse på att han accepterades som "fin" då Brombergs förlag gav ut diktsviten "Till Fatumeh". Han hann få ett nytryckt ex av boken i sjuksängen.
Men redan 1970 kom hans första diktsamling "En handfull gräs" som kulturskribenterna rynkade på näsan åt. Numera hyllas han av samma kulturredaktörer - ja, tänk hur det kan bli...

Att Cornelis Vreeswijk var ett unikum som diktare och vistrubadur är allom känt. Och att han var en oerhört sammansatt personlighet framgår med all önskvärd tydlighet genom vittnesmålen från dem som stod honom nära.

Tolv år gammal kom han med familjen - föräldrar och tre yngre systrar - till Ekerö utanför Stockholm. Pappa Jacob hade varit åkeriägare hemma i IJmuiden, en liten stad utanför Amsterdam i Holland. Tillvaron i Sverige blev svår, en stor omställning. Men Cornelis lärde sig svenska på rekordtid och hamnade så småningom i studentkretsar där han uppträdde inför publik med gitarr och egna visor. Han hade gått på Socialinstitutet med sikte att bli socialarbetare.
Och det blev han ju, fast på ett annat sätt!
Det var ett krigssargat land familjen lämnat för att söka en bättre tillvaro. Grunden till Cornelis fetma hade sin orsak i kriget: Mamma Jeanne ljög för att hålla tyska soldater borta när de kom för att söka igenom huset:
- Vi har ett barn med TBC!
Cornelis blev därför tvångsplacerad hos nunnor i ett katolskt daghem som gödde honom med fetgrädde, då det ansågs bota sjukdomen. Som han inte hade.
Detta trauma ledde inte bara till fetma, utan också till rädslan för att mista sin mor - som han var oerhört fäst vid - och till Cornelis speciella kvinnosyn, påstår hans syster. Kvinnor skulle vara tjänarinnor. Som nunnorna.

Många vittnar även om Cornelis svåra homofobi. Om någon sa "bögjävel" till honom så small det!
Svartsjuk var han också. Berättar exfruarna. Som en blixt ur intet kunde den slå till. Egentligen var han en mycket ensam människa, säger flera, och det kan också härledas ur invandrarbarnets vilsna utsatthet. Och lika kaxig som han kunde vara på krogen, på scenen och mot myndighetspersoner eller mot arrangörer eller grammofonproducenter - när han uteblev från spelningar och inspelningar - lika blyg kunde han vara privat. Han drabbades av svettningar och stora skälvan om folk tittade ut honom på stan. Därför åkte han - i stort sett alltid - taxi.
Spriten och knarket finns också beskrivet. Och det är förstås ingen vacker saga, men nödvändig för att ge bilden helhetskonturer.
Intressantast är nog berättelserna som musikerpolarna tillför. I grund och botten var han nog jazzmusiker, även om han hade gått amatörens uppkomlingsstig:
- Jag är en självlärd autodidakt! var hans favorituttryck.

Eftersom Cornelis visste sitt värde som artist, hade han det lite svårt ibland med att visa solidaritet med trubadurkollektivet. Som när de bildade Yrkestrubadurernas förening i början av 70-talet med tidens socialistiska värderingar som måttstock. Cornelis - motsatsernas mästare - skrev och sjöng för de svårast utsatta i samhället men levde inte som han lärde: rolexklockor och dyra prylar var hans passion - så länge han hade kontanter...
Och ville han spela in en skiva för att själv tjäna pengar, gjorde han det.

Relationen till Fred Åkerström - som ju ville köpa ensamrätten till hans visor och spela in dem - var ofta ganska ansträngd.
Anders Burman på Metronome valde ju att låta holländaren själv få göra plattan. Något Fred hade svårt att glömma.
- Cornelis har allt att tacka mig för, brukade Fred säga i bittra stunder.
En gång rök de ihop och slogs på Västerviksfestivalen. Men andra gånger satt de vid samma krogbord. En del pratar om att Fred - som tog sig själv på stort allvar - inte kunde handskas med Cornelis subtila självironi och avspända attityd mot livet och publiken.

Han var utfattig när han dog den 12 november 1987, 50 år gammal. Men numera är han kultgestalt, ohämmat populär, alltid aktuell och rik som ett troll.
Det vill säga - stiftelsen.
Det kunde ha blivit en fin Cornelisvisa.
Boken som Oscar Hedlund skrivit - i sparsmakad och finstämd ton - får dock duga i brist på bättre...

Text: LEIF WILEHAG
00.10.25