Smågodis för själen
  Vad gör alla superokända människor hela dagarna? Fredrik Lindström
Vad gör alla superokända människor hela dagarna?
Albert Bonniers förlag 2001
 

Först blev jag irriterad över att det var så lättviktigt. Sådär får man väl ändå inte göra? Det finns så mycket mer att säga om de saker Fredrik Lindström tar upp i sin nya bok. Men varför inte? Själen behöver väl också smågodis ibland. Inte bara fiberlimpa.

Lindström behöver väl inte längre någon närmare introduktion. Radioprogrammet Hassan, tv-programmet Ingesson och lite till. Torr-pojkig och väldigt medelålders humor. Hipp i vissa kretsar och otroligt töntig för andra.En och annan blev väl förvånad över hans förra bok Världens dåligaste språk där han plötsligt var lite seriös mitt i alla putslustigheter. En riktigt bra bok faktiskt.

Den här nya boken gör dock ingen förvånad. Lindström har marknadsfört sig själv som samma slags person som dem han skildrat, bl a på film. De lite misslyckat handsvettiga som inte riktigt har koll. Och OM de har det så har de det bara på ett mycket begränsat område. Och det området är definitivt inte det motsatta könet. På ett sätt ganska sympatiskt (och lätt att känna igen sig i), men ack så tröttsamt i längden. Eftersom det, i hans eget fall åtminstone, bara blir en pose.

I Vad gör alla superokända människor hela dagarna skildrar han en handfull människor i korta prosastycken.
Det är Janne som läser in sig på veckotidningar för tjejer, för att få lite koll på vad tjejer egentligen vill ha. Själv vill han ju bara "få knulla lite".
Det är det duktiga paret som ska ta tillvara sommarens sista dag ­ som liksom inte kommer. De tar i gång på gång. IDAG måste det vara - men det kommer bara nya hela tiden.
Det är paret som minsann inte är ihop ­ fast de är det. Men det går ju inte att erkänna för det är ett för stort ställningstagande.
Och paret där mannen (eg pojken) plötsligt kommer på att de sitter fast i parmiddagshelvetet fast han inte alls fattar hur HAN blivit vuxen.
Vad gör alla superokända människor hela dagarna är en typisk smågodisbok. Tar ungefär samma tid att läsa som det tar att käka en påse godis. Lite lustbetonat - men ger också ungefär samma känsla efteråt. "Vad skulle det här vara bra för?" Lättläst, lite kul men ingen som helst näring. Förströelse en regning eftermiddag kanske. Och det kan väl vara okej?

SIRI REUTERSTRAND
2001.10.25