Redan för några år sedan, när Robert Putnam utkom med boken Den fungerande demokratin kom han till slutsatsen att det är föreningslivet som är demokratins växthus. I föreningslivet odlar medborgarna sociala nätverk, de ökar sin förståelse för andra samhällsgruppers situation och det är i föreningslivet som medborgarna lär sig att uttrycka åsikter, tala inför publik och att agera i politiska frågor. Om tillräckligt många medborgare är engagerade i föreningslivet, så får man en väl fungerande demokrati, argumenterade Putnam.

Nu är han återigen aktuell med en ny bok, Den ensamme bowlaren, och denna gång identifierar han ett centralt problem i amerikanskt samhällsliv: ett omfattande datamaterial presenteras över medborgarnas minskande föreningsengagemang och deltagande i samhällslivet. Tidsbudgetstudier visar att allt mindre tid läggs ner på frivilligt arbete och föreningsaktivitet, amerikanerna umgås allt mindre med sina grannar, allt mer sällan bjuder de över vänner på middag och de bowlar allt mer sällan tillsammans med andra.

Tesen är att medborgarna gör allt mindre tillsammans, man bowlar t ex hellre ensam än tillsammans med lagkamrater. Politik har blivit en slags gladiatorspel för att roa massorna i tv-sofforna, istället för att baseras på gräsrotsdeltagande. Exemplet med bowlarna illustrerar väl Putnams dokumentation av den amerikanska tidsandan vid 2000-talets början. Amerikanerna ägnar sig inte längre åt politik. Amerikanerna utövar inte idrott. I allt större grad övergår det faktiska deltagandet i politiken, såväl som inom idrotten, till att titta på.

Eller annorlunda: uttryckt: det sociala kapitalet i det amerikanska samhället minskar. Även om antalet NGO:s nästan tredubblades mellan åren 1968-1997, så är antalet medlemmar i dessa föreningar (medianen) endast en tiondel av medianstorleken på en sådan organisation år 1962. Antalet fackföreningar ökade visserligen mellan åren 1980 till 1997 med fyra procent, men antalet anställda som var fackligt anslutna minskade med 35 procent. Fler organisationer innebär således inte nödvändigtvis fler medlemmar. Däremot noterar Putnam att flertalet organisationer har etablerat sig på strategiska adresser på gångavstånd ifrån Capitol Hill i Washington DC.

Det amerikanska folket umgås allt mindre med grannar och vänner, och schmoozing (informellt socialiserande genom att gå på fester och middagar, träffa vänner, gå på puben, att ha informella samtal) minskade från 65 procent till 39 procent mellan åren 1965 och 1995. De enda som ökar sitt ideella engagemang är pensionärerna, den grupp som lever allt längre och är allt friskare. För 30-59-åringar har det ideella engagemanget sjunkit.

Detta är trista fakta om tillståndet i det amerikanska samhället vid 2000-talets början. Frågan som följer är, hur har det kommit att bli på detta viset? Putnam prövar ett antal olika förklaringar till den minskande sociala aktiviteten och finner i huvudsak fyra viktiga förklaringar:

Förändringar i
familjeförhållandena,
t ex att kvinnor har övergått från hemarbete till den anställda arbetskraften, att skilsmässorna har ökat, tryggheten i familjen i viss mån har minskat, att mängden fritid har minskat medan stressen delvis har ökat, allt detta bidrar sammantaget till att förklara omkring en tiondel av det minskade samhällsengagemanget, eller det minskade sociala kapitalet.

Andelen som bor i förortsområden
har mer än fördubblats sedan 1950,
medan boende på landsbygd, i mindre samhällen och i storstädernas centrum har minskat. Vid 1990-talets slut pendlar 80-90 procent av amerikanerna ensamma till arbetet, i jämförelse med 64 procent så sent som 1980. Putnam skriver att "varje extra tiominutersperiod i daglig pendlingtid minskar engagemanget i samhällsangelägenheter med 10 procent - man går på färre offentliga möten, sitter i färre styrelser, skriver på färre namnlistor, går mindre ofta i kyrkan, uträttar mindre ideellt arbete och så vidare." (Putnams kursivering). Detta förändrade spatiala levnadsmönster uppskattas till att ha orsakat omkring en tiondel av det förlorade sociala kapitalet.

TV och annan elektronisk
underhållning
uppskattas förklara ungefär en fjärdedel av det minskade sociala kontakterna och relationerna. Högkonsumenter av tv är de som minst sannolikt engagerar sig i frivilligt arbete. Även om tv-tittandets innehåll har betydelse så till vida att den som tittar mycket på nyheter mer sannolikt också är socialt engagerad och delaktig, så är det de som tittar mycket på tv utan att ha något särskilt program i åtanke (de som mer söker den underhållning som för tillfället erbjuds) som varken går på föreningsmöten, deltar i lokala initiativ eller håller kontakt med släktingar eller bekanta. Putnam skriver att "TV-tittandet har en så kraftig inverkan på samhällsengagemanget att en timmes mindre dagligt tittande ger medborgarandan samma vitamininjektion som fem eller sex års ytterligare utbildning".

Den kanske viktigaste hypotesen i Putnams
argument är den s k Generationshypotesen
som menar att det är den "långa civila generationen" som föddes mellan 1910-1940, som har stått för det mesta sociala engagemanget i USA. Det var denna generation som växte upp medan andra världskriget pågick, och dessa har i mycket hög utsträckning involverat sig i frivilliggrupper, föreningsliv, välgörenhet, skolstyrelser, aktionsgrupper och social scmoozing. Därefter kom först "babyboom-generationen" (född 1946-1964) och sedan Generation X (född mellan 1965 och 1980. Babyboom-generationen växte upp i välstånd och blev politiska cyniker genom Vietnamkriget, Watergateskandalen och morden på John F. Kennedy och Martin Luther King. Under sina liv har denna generation utmanat tidigare auktoritära och "borgerliga" värden, religion och patriotism. Generation X har fullföljt denna tendens ännu mer - individerna har frigjort sig från kollektivet tar sig rätten att själva bedöma vad som är politiskt korrekt eller intressant. I hög grad är pengar, upplevelser och självförverkligande viktigare för Generation X-människor än för de tidigare generationerna. Putnam uppskattar att dessa skillnader mellan generation kan förklara upp till hälften av det minskade sociala kapitalet.

Eftersom TV och Generationshypotesen delvis överlappar varandra, summerar dessa förklaringar till ungefär 80 procent av variansen i minskat socialt kapital i USA. Det är förtjänstfullt att så tydligt illustrera sin argumentation, och Putnam är frikostig med både illustrationer och förklaringar till vilka data som legat till grund för analyserna, vilket inte är helt vanligt i denna bransch. Precis som den första boken Den fungerande demokratin, målas i Den ensamme bowlaren upp vilka amerikanska stater som är mest och minst civila, och boken avslutas med ett politiskt manifest. Här utmanar Putnam sina läsare att ta initiativ för att de kommande generationerna år 2010 skall kunna leva upp till samma sociala aktivitet som farfars far och mormors mor hade.

Putnams bok är viktig i många avseenden. En avgörande fråga är förstås huruvida han har rätt? Är det egentligen ett problem att samhällsaktiviteterna har förändrats - från högt föreningsdeltagande till en diversierad fritidsmarknad med många olika typer av aktiviter? Vad är det för skillnad på den långa civila generationen och oss andra? Är det verkligen högt tv-tittande som ger ett lägre socialt kapital och inte tvärt om? En kritisk notering är att Putnam ibland lutar åt att glorifiera att det var bättre förr, argumentationen påminner också om en Gesellschaft & Gemeinschaft-diskussion, som vi har hört så många gånger förut. De "gamla" sätten att organisera sig inom föreningar och organisationer tycks "bättre" än de nya sätten att mötas via Internet, inom nätverk eller partnerskap. Det är klart att Putnam finner att den civila generationen var de som engagerade sig mest inom föreningslivet, senare generationer har fått nya arenor, vilka givetvis behöver utvärderas i förhållande till det sociala kapitalet, förtroendet och det politiska deltagandet.

Men Putnam presenterar också tecken på ljusning, till exempel att det under de senaste tio åren har skett en ökning i frivilligt engagemang bland ungdomar - kanske har det låga engagemanget trots allt nått ett lågvattenmärke? Aktiviteten vid demonstrationerna i Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua tyder på att den unga generationen i högsta grad är politiskt aktiv och engagerad. Det politiska engagemangets pendel kanske har vänt? Måhända kan dessa demonstrationer och aktiviteter bidra till ett ökat socialt kapital hos 2010 års generation?

Och nog finns det många forskningsfrågor som återstår efter Bowling Alone, jag tänker då särskilt på dessa områden:
Putnam diskuterar att många tertiära gör att medborgarna slipper träffas eller umgås, och de normbildande funktionerna sätts då ur spel. Med tertiära organisationer menas sådana organisationer som baseras på en större mängd betalande medlemmar som köper sig vissa slags förmåner men som inte genererar någon mötesaktivitet eller ansvarstagande från den enskilde medlemmen. Svenska exempel på sådana organisation är till exempel Konsum, Motormännens Riksförbund, Greenpeace och Svenska Turistföreningen. Likadant är s k mailinglistor på Internet exempel på tertiära organisationer. Forskningen är oklar över om, eller hur, och på vilket sätt dessa organisationer bidrar till ökat samhällsengagemang och politiskt deltagande.

En avgörande fråga är graden av generalitet. Kan samma vetenskapliga belägg återfinnas i Skandinavien som i USA? Finns det anledning att tro att det Skandinaviska samhället är så annorlunda att våra samhällsnätverk och våra organisationsliv inte är hotade på samma sätt? I vilken omfattning omvandlas vårt föreningsliv till lobbyorganisationer och vilka grupper bär folkrörelseengagemanget vidare in i framtiden? Här behöver vi lyfta på locket till föreningsstatistiken och göra noggranna undersökningar av vilka förändringar som sker och varför.

Vilken betydelse har olika slags bebyggelsemiljöer för främjandet av socialt kapital? Finns det avgörande skillnader i höghusområden i jämförelse med villaområden? I förortsområden i jämförelse med innerstaden eller glesbygden? Hur bygger vi städer där pendlingssträckorna kan minimeras? Går det att bygga billiga bostäder som ändå främjar tillkomsten av socialt kapital?

Putnam gör det många samhällsforskare sällan har tid med - sätter samman en lång rad forskningsresultat för att teckna en så detaljerad bild som möjligt av ett samtida (amerikanskt?) problem. Boken Den ensamme bowlaren är av intresse inte bara för den som intresserar sig för valdeltagande eller föreningsaktiviteternas omfattning; även samhällsplanerare, urbanister, utvecklingsforskare, politiker, ekonomer och teknikhistoriker har nytta av att läsa denna bok. Liksom en vidare krets journalister, aktivister och övriga samhällsintresserade. Precis som den förra boken, Den fungerande demokratin, kommer Den ensamme bowlaren att vara en nödvändig referens i bokhyllan. En central fråga står hela tiden i fokus under läsningen.

-Vilket slags samhälle vill vi ha, och vilka möjligheter har vi att välja? Den ensamme bowlaren visar hur det amerikanska samhället fungerar idag i flera viktiga avseenden, och professor Putnam avslutar boken med övertygelsen om att vi fortfarande kan välja vilken framtid vi vill ha.

YLVA NORÉN BRETZER
Doktorand i statsvetenskap
Göteborgs universitet
2001.10.25