Extra |
Att beskriva Bergsjön är
en grannlaga uppgift; balansgången mellan svartmålning
och idealisering är inte helt enkel: Å ena sidan en naturskön
stadsdel med trevliga boendemiljöer (jo, faktiskt – det
så bespottade miljonprogrammet erbjuder både välplanerade
lägenheter och bostadsområden som anpassats till naturen
med gott om grönytor och inbjudande gårdsmiljöer),
en rik och spännande blandning av människor och ett livaktigt
föreningsliv.
Å andra sidan arbetslöshet, trångboddhet (eller,
när bostadsmarknaden ser annorlunda ut, tomma lägenheter),
missbruk, ungdomskriminalitet och social och ekonomisk misär.
Å ena sidan en positiv utveckling
med fysisk upprustning (ett nytt torg färdigt, ett annat under
planering, ytterligare en högstadieskola, uppfräschade
spårvagnshållplatser och röjda gångstråk),
ökat föreningsdeltagande, bättre samverkan mellan
olika aktörer och bland de nöjdaste eleverna och föräldrarna
i hela Göteborg.
Å andra sidan ökande gängproblematik,
ökad etnisk segregation, sämre betyg och ökade kostnader
för försörjningsstöd.
Alla beskrivningarna är lika sanna, men bara tillsammans utgör
de den komplexa och ibland paradoxala bilden av den stadsdel som
jag både bor och är politiskt verksam i. En bild som
kan sammanfattas så poetiskt (?) och talande som i rubriken!
Jag tror att det är oerhört viktigt att påpeka att
Bergsjöns problem inte är att det bor många invandrare
här. När man säger ”invandrartäta stadsdelar”
och med det menar ”problemstadsdelar” riskerar man att
diskussionen leder fel. Bergsjöns problem är, något
rått uttryckt, att här finns en alltför stor koncentration
av människor med olika svårigheter som arbetslöshet,
relativ ekonomisk fattigdom, bristande kunskaper i svenska, liten
möjlighet till reellt inflytande, liten samhörighet med
övriga samhället etc. Det vill säga i stort sett
samma gamla klassamhälle som alltid, men där etniska förtecken
har lagts till de mer traditionella uttrycken för socialt underläge.
Bergsjön har, menar jag, goda
möjligheter att vara en mycket bra
del av Göteborg att växa upp, leva, arbeta och åldras
i. Till stor del är det redan så, men både den
allmänna uppfattningen om stadsdelen och de många reella
problem som finns gör att det ännu återstår
mycket arbete. Bergsjön och liknande stadsdelar kan heller
inte själva åläggas ansvaret för att lösa
de generella samhällsproblem vars symptom kanhända är
allvarligast och mest synliga här, även om det ibland
framställs så i debatten.
Att föreslå politiska åtgärder som leder till
en sådan positiv utveckling är inte heller helt enkelt.
Det är lätt att falla för frestelsen att inbilla
sig att något slags Alexanderhugg snabbt och effektivt löser
alla problem. Jag tror inte att någon sådan lösning
finns. Politik är visserligen att vilja, men politik är
också det möjligas konst, det vill säga att kunna.
Politik och demokrati är dessutom i allmänhet långdragna
processer, på gott och ont. Och, inte minst viktigt: även
stora förändringar genomförs oftast genom att ta
många, många små steg – men i rätt
riktning och med ett tydligt mål. Bergsjöns problematik
kräver ett långsiktigt, tålmodigt och målmedvetet
arbete på många olika nivåer; orsakerna och därmed
också lösningarna måste sökas såväl
på det strukturella som på det individuella planet -
och överallt däremellan. Med detta sagt vill jag ändå
peka på ett antal åtgärder, utan inbördes
ordning, som jag tror är nödvändiga för att
åstadkomma betydande och varaktiga förändringar
till det bättre:
Attitydförändringar
• Den strukturella diskrimineringen
måste brytas. ”Jag är inte rasist, men…”
är en alltför vanlig inledning när vi i majoritetskulturen
ska uttrycka vår åsikt om en eller annan etnisk grupp.
Nej, vi ska inte acceptera lagbrott; ja, vi ska hävda de regler
och normer som vi gemensamt satt upp – men det är inte
acceptabelt att göra vissa grupper kollektivt ansvariga för
handlingar som enstaka individer står för! Det är
inte acceptabelt att ett respektfullt bemötande och hög
servicegrad i många fall är beroende av utseende och
etnisk tillhörighet!
• Det faktum att ju mörkare
hudfärg du har och ju längre bort från Nordeuropa
du har ditt ursprung, desto svårare (oavsett utbildning, erfarenhet
och andra ”objektiva” förutsättningar) har
du att få jobb, talar för att vi har många stenar
att vända på. Inte minst i arbetslivet krävs stora
förändringar, här har både arbetsgivare, arbetstagare
och deras respektive organisationer ett ansvar. Och alla delar vi
ansvaret för att arbeta med våra egna fördomar och
vårt gemensamma förhållningssätt.
• En mer nyanserad mediebild. Jag tillstår att det har
blivit något bättre, men fortfarande är den förhärskande
bilden av förorten väldigt ensidig och väldigt mörk.
Media bär inte ensamma ansvaret för att det är så,
men kan definitivt inte heller avsvära sig sin del. De allra
flesta ungdomar som kommer från Bergsjön och andra liknande
stadsdelar varken missbrukar eller är kriminella. Ändå
är det den uppfattningen de ofta möter. Delvis gäller
detta förhållande ungdomar generellt, men det är
än tydligare när det gäller ungdomar från ”problemstadsdelar”
i allmänhet och invandrarungdomar från dessa stadsdelar
i synnerhet. Dessa ungdomar har samma rätt som alla andra att
känna stolthet över sig själva, sitt ursprung och
sin hemvist – och det är vårt ansvar, vi som på
skilda sätt förfogar över hur olika företeelser
beskrivs, att försäkra dem den rätten.
Förändrad flyktingpolitik.
• Sverige är (trots att vissa ibland påstår
motsatsen) ett rikt land i en priviligerad del av världen.
Vi har både råd och moralisk skyldighet att ta emot
människor som flyr undan våld och förtryck, förutom
att vi faktiskt behöver bli fler! Men det är orimligt
att de socialt tyngst belastade storstadsområdena ska bära
en så stor andel av de problem som flyktingmottagandet också
för med sig. Systemet med Eget Boende (E-bo), förment
välvilligt försvarat med argument om individens fria val,
är det mest absurda uttrycket för en ibland insiktslös
politik med katastrofala följder, både för enskilda
människor och för samhället i stort.
• Flyktinginvandringen måste
styras på ett sätt som ger människor reella möjligheter
att komma in i det svenska samhället; lära sig språket,
få ett jobb och ett boende värdigt ett välfärdssamhälle.
Exakt hur formerna för detta ska se ut kan möjligen diskuteras,
men ATT en förändring måste till är uppenbart.
Det är inte flyktingarna/invandrarna som är problemet,
utan vårt sätt att (inte) handskas med frågan!
Större statligt ansvarstagande.
• Vi har AMS, vi har Försäkringskassan och vi har
Polisen, för att nämna några av de statliga myndigheter
som ska sörja för vårt väl och ve. Dessvärre
har dessa dock inte alltid varit särskilt aktiva för att
hantera ”sina” frågor just i områden som
Bergsjön – många av de människor som bor här
faller på olika sätt utanför de gängse ramarna
för myndigheternas ansvarsområden. Uttrycket 0-klassade
(d.v.s. personer som inte lyckats kvalificera sig för att omfattas
av de ”generella” socialförsäkringssystemen)
är t.ex. i högsta grad aktuellt i Bergsjön. En viss,
rentav stor, ljusning har kunnat skönjas på senare tid,
men fortfarande finns en hel del att önska!
En strategisk och tydlig kommunal storstadspolitik.
• Med prioriterade politiska mål kan man åstadkomma
mycket, allmänt hållna vackra formuleringar däremot
har inte riktigt samma träffbild... En resursfördelningsmodell
som tar hänsyn till den sociala strukturen är givetvis
oerhört betydelsefull, men kan på sin höjd mildra
effekterna, aldrig rå på strukturerna. Att systematiskt
väga in aspekten segregation när nya bostadsområden
planeras, när kollektivtrafiken förändras, när
högre tjänstemän ska tillsättas eller när
näringslivet ska utvecklas, kort sagt: att göra segregationsproblematiken
till en fråga högt på alla kommunala politiska
dagordningar, är enligt min mening den enda på sikt möjliga
vägen att gå. Somliga av de beslut man då kommer
att behöva fatta kommer säkert att väcka en del ont
blod, men dels är det en av det politiska ledarskapets uppgifter
att gå före och visa väg, dels är alla (även
de som idag kan uppfatta sig som ”vinnare”) förlorare
i ett samhälle som präglas av sociala spänningar
och de uttryck dessa kan ta sig.
• Förändrade attityder och nya metoder i verksamheterna.
Också här tycker jag att mycket har förändrats
i positiv riktning de senaste åren. Icke desto mindre behöver
förskolan, skolan, kultur- och fritidsverksamheten och socialtjänsten
(samt alla andra som finns till för att på olika sätt
hjälpa till att förverkliga det goda livet) utveckla nya
förhållningssätt och nya metoder som utgår
ifrån varje människas inneboende önskan och förmåga
att skapa ett gott liv för sig och sina barn. På samtliga
dessa områden måste alla som arbetar professionellt
i Bergsjön (och för den delen överallt annars också)
mycket tydligare fokusera på människors möjligheter
i stället för på deras hinder. De allra flesta är
”good enough” som arbetstagare, som föräldrar
och i andra sammanhang. Vi kan alla behöva hjälp i olika
skeden i livet, men hjälpen ska utformas så att den stärker
våra egna möjligheter att ta ansvar; inte så att
ansvaret tas ifrån oss.
Jag är medveten om att en hel
del av det jag skrivit i detta inlägg
kan beskyllas för vara bara ”samma gamla floskler”.
Å andra sidan tror jag, som sagt, inte att det finns några
radikalt nya, spännande och supereffektiva grepp att ta till.
Och även om en del (kanske rentav det mesta) känns igen,
så har det faktiskt inte genomförts – än.
Det återstår alltså att se vilka mirakel som kan
åstadkommas när alla upptänkliga aktörer kraftsamlar
kring ett av, enligt min uppfattning, vår tids största
samhällsproblem.
På senare tid tycker jag att åtskilliga både små
och stora steg trots allt har tagits i den riktningen (som exempel
på detta kan nämnas satsningen ”Ung och trygg i
Göteborg” där stadsdelar, bostadsföretag, polis
och åklagare samverkar, den nya lagstiftningen om finansiell
samverkan, skolutvecklingsenhetens planerade satsning i ”våra”
områden o.s.v), så jag har gott hopp om framtiden. Det
är möjligt att det kan uppfattas som lite naivt, men jag
är övertygad om att beslutsamhet, vilja och en tro på
att det går blandat med en lagom dosis pragmatism och realism
faktiskt kan åstadkomma förändringar på riktigt.
Och dessutom – vad är alternativet?
2004.10.21
|