Extra |
Under 1985-1990 växte det i Sverige
fram ett mönster av alltmer markanta inkomstskillnader. Det
inledande 1990-talets ekonomiska kris med en snabbt accelererande
arbetslöshet kom att ytterligare underblåsa utvecklingen
av ökade klyftor mellan fattiga och rika och skapa en allt
tydligare social ojämlikhet.
De som drabbades hårdast
av krisen var de med en redan svag anknytning till arbetsmarknaden,
främst ungdomar, lågutbildade och invandrare. Den senare
gruppen har sedan 1970-talet fått en avsevärt försämrad
ställning på arbetsmarknaden. Med nya krav på högre
utbildning och kompetensinriktning har den relativt starka position
som invandrarna tidigare hade fått i den svenska industrin
definitivt försvagats.
1990-talets kris
och en intensiv flyktinginvandring skapade en situation där
mängder av människor som invandrat till Sverige tvingades
in i nya former av marginaliseringsprocesser. Av de utrikes födda
i arbetsför ålder (16-64 år)som kommit till Sverige
åren mellan 1993-1997 hade endast 25 procent någon form
av sysselsättning 1997. Mest drabbade var storstädernas
ytterområden. I dessaområden bodde i mitten av 1990-talet
ungefär 25 procent av totalbefolkningen i de tre storstadsregionerna
i Sverige. Av Stor-Göteborgs hela befolkning bodde uppskattningsvis
35 procent i utsatta stadsdelar. För alla de tre svenska storstadsregionerna
var det generella mönstret att områden med extremt låg
inkomst, det vill säga de mest utsatta stadsdelarna, också
var stadsdelar där andelen invandrare var som störst.
Dessa stadsdelar kom att bli alltmer
”svenskglesa”, ett välfunnet
uttryck som kulturgeografen Roger Andersson lanserat för att
beskriva karaktären i de stadsdelar som ”skapats genom
att majoritetsbefolkningen lämnat områden dit invandrare
börjar flytta, och det än snabbare om dessa invandrare
kommit från utomeuropeiska länder”. Genom att benämna
dessa områden svenskglesa understryks också att i den
mån befolkningssammansättningen är ett resultat
av önskemål och val hos de boende handlar det snarare
om majoritetsbefolkningens preferenser än om de olika utlandsfödda
gruppernas
Mediala bilder har också
förstärkt avsedda områdens tvivelaktiga rykte som
eländiga och farliga platser, vilket underblåst människors
föreställningar om ”invandrarförorten ”
som ”de andras ” vistelseort. Sverige kom således
under det fortskridande 1990-talet i allt högre grad att karaktäriseras
av en urban social geografi där grupper med svag förankring
på arbetsmarknaden och på andra vis marginaliserade,
tenderade att bo i svenskglesa och utsatta stadsdelar.
1997 hade endast en femtedel
av gruppen utländska medborgarna i åldersspannet 20-64
år som bodde i Bergsjön, förvärvsarbete. Samma
siffra för stadens samtliga utländska medborgare var 36
procent. Sett i förhållande till Göteborgs befolkning
i dess helhet sjönk under hela 1990-talet den andel av den
svenskfödda befolkningen som var sysselsatt från 83 procent
till 76 procent. Vad gäller invandrare i förvärvsarbetande
åldrar minskade under samma tidsperiod andelen från
68 procent till 48 procent. Men om man dessutom särskiljer
gruppen utlandsfödda utifrån i vilka länder de är
födda framgår det att bland människor födda
i Asien och Afrika stod år 2000 nära två tredjedelar
utanför arbetsmarknaden i Göteborg.
Arbetsmarknaden såväl som bostadsmarknaden kan därmed
betraktas som innehållande rasifierade dimensioner. Med det
menas att det finns en uppsättning diskriminerande mekanismer
som verkar på olika nivåer i samhället men som
har det gemensamt att de gör systematiska skillnader mellan
grupper av människor med olika ursprung till ett ”naturligt
” inslag i samhället. Den grupp som i högsta grad
står utanför arbetsmarknaden och uppvisar de mest markanta
segregerade mönster i boendet utgörs nämligen sammantaget
av invandrargrupper från specifika länder och regioner.
Det handlar om dem som majoritetssamhället definierar som befinnande
sig längst från Sverige, geografiskt (med undantag för
angloamerikaner) men framförallt kulturellt. Det framträder
alltså en systematik, både på arbets- och bostadsmarknad,
ifråga om var det stora flertalet människor tillhörande
dessa grupper hamnar i de större svenska städerna. I början
av 2000-talet är Bergsjön en av de stadsdelar där
en stor andel av Göteborgs utomeuropeiska invandrare bor.
Det är i sammanhanget viktigt
att ta i beaktande att arbetslösheten i förhållande
till boendesegregationen inte med nödvändighet utgör
ett orsaksförhållande som verkar i den riktning där
det förra är det som ger det senare. Snarare verkar orsaksförhållandet
eller försiggår rörelsen i båda riktningarna.
Det innebär att själva boendet i vissa hårt stigmatiserade
stadsdelar kan utgöra en begränsande faktor för möjligheter
på arbetsmarknaden. Som Karl-Olof Arnstberg uttryckt det kan
man ”spekulera i om klassamhället har fått platssamhället
som arvtagare ” och han påpekar vidare förekomsten
av ett nytt slags stark platsmedvetenhet vad gäller medborgarnas
val av bostad.
Geografiska fördelningar
avseende boendemönster bör alltså inte bara betraktas
som ett resultat av sociala processer. Geografin bidrar också
till att forma sociala relationer (Harvey 1985:109 ff.; Andersson
2003:36).Detta förhållande exemplifieras i en artikel
som 2003 publicerades i Göteborgs-Posten. Där uppges 64
procent av alla barn upp till 17 års ålder i Bergsjön
leva i fattigdom, enligt Rädda Barnens definition. En långtidsarbetslöshet
kvinna citeras där med orden:
När arbetsgivarna får
höra att man är ensamstående
med barn och bor i Bergsjön så blir det inget. Mot detta
hjälper inga söka-jobb-kurser. Jag kan söka jobb
,och önskar att arbetsgivarna gick med på en provvecka
så att de ser att Bergsjöbor är lika bra som Askimsbor
(G-P 6/12/2003).
Invånarna i Bergsjön och liknande stadsdelar har också
högre ohälsotal och lägre medellivslängd än
den övriga befolkningen. Utslaget på alla stadsdelar
som definieras som utsatta så är ohälsotalet i Bergsjön
dubbelt så högt som för landet i övrigt. I
Bergsjön var medellivslängden vid slutet av 1990-talet
fem år kortare än den genomsnittliga i Göteborgs
kommun, en skillnad som klassas som anmärkningsvärd när
välfärd mäts inom EU:s nationer.
Bergsjön har förändrats
från att ha varit en svensk arbetarstadsdel
med stort finskt inslag till att bli en i högsta grad mångkulturell
stadsdel. Cirka 54 procent av invånarna har utländsk
bakgrund, vilket avser utländska medborgare och svenska medborgare
födda i utlandet. Person med invandrade föräldrar
men som själv är född i Sverige – de som brukar
kallas andragenerationsinvandrare – och har svenskt medborgarskap,
är då inte medräknade. Andelen utländska medborgare
i Bergsjön var 2001 27,9 procent,vilket var den högsta
andelen bland alla Göteborgs stadsdelar. 2003 var andelen elever
med utländsk bakgrund i stadsdelens skolor 86 procent.
Under Storstadssatsningens fortlöpande redovisas i Bergsjöns
årliga åtgärdsplaner ett antal strategier som man
menar bör användas för att nå målet med
ökad demokratisk delaktighet. De flesta av strategierna är
av övergripande karaktär och kan inom avsedda område
summeras i nedanstående punkter:
• Att stimulera aktiviteter som stärker det civila samhället
i form av nätverksarbete, grannskapssamverkan och olika föreningars
verksamheter.
• Att medverka till att det skapas nya arbetssätt och
metoder, som gärna bygger på de boendes kunskaper och
resurser.
• Att stärka kunskapsprocesser som bidrar till ökade
kunskaper om samhället, stadsdelen och närmiljön.
Bland såväl boende
som yrkesverksamma i Bergsjön uttrycks erfarenheter och känslor
av att man under lång tid mer eller mindre blivit satt på
undantag som stadsdel. Projektdrabbningen innebär vidare att
när man sedan från statligt håll, med hjälp
av kompensatoriska åtgärder ,avser att åtgärda
eller i alla fall mildra stadsdelens brister, kan det skapas en
illusion av att området prioriteras.Men de tillfälliga
kompensatoriska åtgärderna, varav Storstadssatsningen
är den senaste, förmår inte skapa den kontinuitet
som krävs för att stabilisera stadsdelen. Så länge
det handlar om tidsbegränsade projekt och satsningar förmår
sällan kompensationen täcka varken det ursprungliga bristtillståndet
eller det nyare som nedskärningar inom ordinarie kommunal verksamhet
orsakar. Istället kan det uppkomma en ”projekttrötthet
” både hos boende och yrkesverksamma i avsedda områden.
I de lokala målen för demokrati och delaktighet i Bergsjön
står det att invånares och andra aktörers kunskap
och engagemang ska tillvaratas som en del av arbetet för alla
de som är verksamma i stadsdelen. För att detta ska bli
möjligt krävs till att börja med tillgång till
information eller fungerande informations- och kommunikationskanaler
mellan boende, andra aktörer och de som genom sitt arbete är
verksamma i stadsdelen.
2004.10.21
|