"Vi fångar inte Gud i en definition". Citatet är hämtat ur ärkebiskop Hammars samtal med författaren och journalisten Ami Lönnroth. I 7 x 3 timmars intervjuer försöker Lönnroth känna ärkebiskopen på pulsen genom att ställa provokativa frågor om hur Svenska Kyrkan ser på sig själv och sitt arv.
 
Vad är det som gäller nu tvåtusen år efter Kristi födelse? Vilka dogmer bör man bekänna sig till om man är medlem i Svenska Kyrkan? Hur skall man tolka bibeln? Vad skall man inte tro på?
 
Den läsare som köper boken för att äntligen få reda på vad fädernas tro går ut på blir sannolikt besviken och förvirrad och inte så lite irriterad. Osökt ser man Hasse Alfredsson framför sig i monologen om pastor Jansson: "Rösta på pastor Jansson... Han är en värdig representant för den Svenska statskyrkan... Han har inga bestämda åsikter om nånting!". Kan KG inte tala ur skägget någon gång?
 
Detta är inte en bok att sträckläsa, mera en att återvända till och begrunda. KG talar ur skägget, men det han säger kräver tankemöda och sjävrannsakan.  Hur skickligt Ami Lönnroth än agerar som djävulens advokat, så går ärkebiskopen inte i fällan. För honom öppnar varje fråga en värld av relationer, nya möjligheter till dialog, en chans till lyhört lyssnande.
 
Som KG säger i sitt förord: "Som teolog är jag mest intresserad av tankar och språk." Han vill inte berätta för mycket om personliga erfarenheter. Ami Lönnroth har bemödat sig om att få honom att berätta om sin sig själv och lyckas i viss mån. KG berättar att han är präst i fjärde generationen och att två av hans tre syskon också är präster; fadern var "lite lågkyrkligt folkkyrklig. Folkkyrklig ñ man vill inte definiera ut andra. Lågkyrklig ñ Jesus är centrum." KG prästvigdes som 22-åring, något som han nu i efterhand är förvånad över. Han var aktiv i diskussionerna om kyrkans relation till staten (där han stödde den relation vi har idag: Svenska kyrkan är en fri kyrka ).

Efter att ha jobbat som studentpräst och doktorerat, tjänstgjorde han som universitetslärare i Singapore under tre år. Han fortsatte att ägna sig åt utbildning och blev rektor för Pastoralinstitutet i Lund (som förbereder teologerna för sin framtida prästtjänst). Det var då han kom i kontakt med Dag Hammarskjöld "Vägmärken". Den rödhårige radikale prästen, som var kritisk mot kyrkan som institution, lärde känna en ny dimension i förhållandet till Gud: mystikens väg.
 
1992 blev KG Hammar biskop i Lund. Han deltog i biskoparnas globaliseringsdebatt som diskuterade rättvisa och moral i handeln mellan rika och fattiga länder: SAF anklagade biskoparna för att ha hamnat i "flumvänstern". Fem år senare ställde han upp i ärkebiskopsvalet och blev vald med överväldigande majoritet. Det var bra det, för redan 1998 var han i blåsväder på grund av sitt stöd till "Ecce Homo" utställningen. Att framställa Jesus i sällskap med läderbögar eller i nattvardscenen med transvestiter i lärjungarnas ställe väckte oerhörda känslor. Ärkebiskopens svar var: "Jag har inte sanningen, jag söker den."
 
Hur kan en radikal (eller realistisk) syn på kyrkan, en syn som inte  förnekar att hon historiskt har följt och stött imperialismen, samsas med accepterandet av Darwins utvecklingslära och med en djup tro på Gud? Det är detta intervjuerna handlar om. KG utrycker sig många gånger drastiskt: " Gud är relation"."Tro är inte främst en anslutning till en lära... Tro är relation och tro måste alltid vara personlig." "- det är bara förändring som kan bevara tron... Jag tolkar min uppgift som ärkebiskop så att jag skall vara en katalysator som stimulerar folks eget tänkande..."
 
Ami Lönnroth ställer frågor från en agnostisk synpunkt: Kan man läsa med i trosbekännelsen med den intellektuella hedern i behåll? Vad händer efter döden? Varje tid tolkar tron utifrån sina egna förutsättningar, menar KG, men trosbekännelsen behövs som en ryggrad i kyrkans kropp. "Min gudsbild är att Gud är barmhärtighet." Efter döden? "Jag vet inte. Vad som händer vet ingen." "Vi finns kvar i Gud, vad det nu betyder."
 
Bibeln: "Vi måste lära oss att leva med att allt i bibeln inte är relevant. Tro på Bibeln finns inte i trosbekännelsen. Det är Gud vi tror på och det är det vi vittnar om. Det sa jag på ett föredrag i Göteborg för några år sedan - det blev ett väldigt liv." "Bibeln kan bli som guldkalven. Man kan tro på Bibeln som avgud." Är det någon som associerar till Knutby?
 
Boken "Jag har inte sanningen, jag söker den" är på drygt 200 sidor. Den kräver följsamhet och eftertanke av sin läsare eftersom den spänner över vetenskap, filosofi, mystik, politik, historia, religionshistoria och ett försök att uttrycka vad Gud är och kan vara för en människa. Trots de svåra frågorna svarar KG utförligt. Han uttrycker sig enkelt och lättfattligt – ändå får man en känsla av yrsel. KG är fast förankrad i den föränderliga verkligheten och samtidigt förmedlar han  tron på Gud , som mystiker gjort i alla tider: tron på en Gud som är större och djupare och kärleksfullare än alla våra föreställningar om honom/henne. Han väjer inte för teodicéproblemet eller problemet med Jesu försoningsdöd. Eller homosexualiteten och äktenskapet. Boken är en intellektuell och religiös utmaning. Läs den!

2004.10.21