Det är redan höst, vädertavlan har fortat sig. En buss kryper ute i mörkret. Den har slutstation lasarettet. Byggnaderna är stängda och människorna har lätt att älska under nattens beskydd om de är två. En svart katt drar kring knutarna. Hon leker liemannen och glädjer sig åt att strypa möss. Hon gillar det sammanpressade ljudet av dämpade toner som död ofta medför. Grannens kvarglömda lakanstvätt fladdrar i vinden och bildar vita segel i det svarta, oändliga natthavet. Det natthav som har många trösklar och vita stormgäss fram till dag igen. En trumvirvel av tystnad stiger upp genom världsrymden.
 
Om ett halvt månvarv är jag sex år gammal. Jag sover. Jag har somnat på turkiska mattan, den som ligger framför televisionsapparaten. Min far, fadren, sover i källaren. Han är kraftigt berusad. Han är det för det mesta..., om inte av sprit så av arbete och hat.
 
Och nu sover vi båda som klubbade sälar, han på röda soffan i källaren, jag på turkiska mattan. Gud har strött sömnpulver där på Styrgårdsgränd 10, hos hantverkaren och hans familj.
 
Han är inte den ende som övergivits av sin fader, lilla pojken. Han är inte den ende som letar efter en ny. Han är inte den sista pojken som håller om sitt hjärta då det regnar för att han är rädd att mista det. Så tänker storebror Björn, då han ser lillebror sova på den tunna, fina mattan.
 
Jag är lillebror, jag sover framför en stjärnexplosion. Ett ständigt nytt skifte av nebulosor. Tv-skärmar gillar att bada stjärnbad om nätterna. Det blixtrar på skärmen, det vita mot det svarta, det svarta mot det vita. Annars är nätterna mest något svart, en tyngd som lägger sig över oss. Till våren blir det lättare att andas så tänker vi nog alla.
 
Storebror ser. Storebror tänker. Storebror handlar..., alltid storebror. Nu tar han med sina stora händer upp den lilla kroppen. Han är varsamheten själv, Björn. Så varsamheten tar lillebror, lyfter lillebror lätt som om lillebror låg i ett vatten eller vore en bruten fågelvinge. Ja, som om lillebror saknade tyngd.
 
Det ligger något religiöst över rummet då jag lyfter.
 
Utanför blänker oktober i en ryggfena i Holmsjön. En plötslig bild av segel och tång far i minnet. Söt smak av sommar mycket lik honung är närvarande. Men överallt utanför överlistar frukten träden och faller mot marken och mörkret ser ut som i en trappuppgång då ljuset slocknar och han, pojken måste trycka på djävulens röda öga för att åter få liv och ljus just innan han hinner bli paralyserad. Så får han göra när han är hos sin vän. Hans vän bor längst upp i ett hus som kallas 47-an. Pojken, han som är sex år, blir rädd när mörkret kommer, speciellt i trappuppgångar. Och då, då trycker han på djävulens röda öga. Rädslan sitter i halsgropen och vi tänker:
- Undrar om jag och rädslan kommer att hinna springa ända nerför de sex trapporna innan ljuset slocknar igen. Kanske hinner jag ..., kanske hinner jag inte?, och så..., och då..., hamnar jag och rädslan där mitt emellan två våningar och han den onde kommer ut från det röda ögat och tar oss. Jag måste hinna trycka på röda knappen innan ondskan hinner komma ut i mörkret.
 
I tystnad, dvala och mörker hör människorna röster och ser filmer. Ja, där i sömnen spelar drömmen saxofon och väver osammanhängande vävar. Pojken, han som är sex år, ser något där inne i sitt huvud han inte förstår. Han är inte ensam. Ett bildspel av händelser, människor och djur rör sig därinne. Pojken gnyr men vaknar inte. Han vaknar sällan då brodern bär honom uppför trappan till andra våningen. Han vaknar sällan då brodern gör honom flygande. Han vaknar sällan i sin privata stillhet.
 
Pojken har sin säng på andra våningen, där sover han oftast fast han i bland somnar på tunna mattan framför tv´n. Modern och brodern sover också där uppe. Vi har alla egna rum. Mellanvåningen, den där vardagsrummet, tv´n och turkiska mattan bor, är en luftmur och mycket sällan en bro till källaren. Den där luftspalten mellan ont och gott fungerar som en frizon då vapenvila råder.
 
 Fadren sover i källaren. Fadren är inte riktigt klok på det sättet. Han har legat där i flera år. Han läser kioskdeckare eller branschtidningar.
 
Två änglar.
 
Två änglar sitter ovanför pojkens säng på en plansch från ? 72. Det är modern som satt upp den där. De där änglarna behöver inte pojken, pojken har sin bror, den björnlike. Brodern har heller ingen plansch med änglar men i sin byrålåda har han ett knogjärn. Det har han hittat bland en del av faderns reliker i en låda på vinden.
Han är mer trygg med knogjärn än krogjärn. Han är olik fadern på det sättet. Änglar och Gud rör honom inte. Han är trygg ändå.
 
Egentligen vill den där storebrodern bort. Egentligen vill Björn långt, långt bort till evigheten. Egentligen vill de nog alla bort, pojken, modern och storebror Björn och kanske också fadern. Men så länge som lillebror är liten måste storebror stanna. Så länge lillebror har den där planschen från ? 72 som skyddar mot under-sängen-och -garderobsmonster måste storebror stanna för storebror vet att den där planschen inte skyddar mot verkliga odjur. Källarodjuret inte minst.
 
Nå, där är bilden, ser Ni dem. De kallas för den dysfunktionella familjen och barnen heter maskros i efternamn på Cullbergskt psykologispråk.
Storebror, stor och stark med sitt knogjärn,
fadern, stor och stark i sitt alkoholraseri och
modern, stor och stark trots sin ensamma utsatthet.
 
Lillebror..., ja lillebror är väl mest lillebror på något sätt.
 
Nu:et är 7 ? 12 sekunder långt. Då:et en livstid. Och rollerna hur blir de alla kvitt de där rollerna både de i nu:et och de i då:et?
 
I tidsglappet kallat ?lillebrors sexårsålder? sover en del med spända anletsdrag för att de när som helst måste stävja vansinnet i källaren medan andra sover fridfullt och tryggt.
 
En tidsspegel.
 
En tidsspegel, ett ögonblick, en inhägnad, avgränsad tid av rum och individ. En inglasad kub för minnet och tanken långt efteråt.
 
En viss ondska bor också i den svarta katten som far runt kring gårdarna och dräper liv på liv. Han kallas för liemannen och hemkomsten. Men den ondskan är inget mot den som ruvar och växer i mörkret i källaren.
 
Pojken flyger lågt än så länge för fallet blir inte så stort även om maskinen störtar och då slår han sig heller inte så mycket. Han flyger lågt, han tillåts göra det då storebror håller i vingarna. Ikaros och allt det vet han inget om?, han är mest tacksam för att någon lär honom lyfta och flyga om nätterna och hjälper honom landa mjukt på kudden i sin säng.
 
En fjärils dröm väger lika som ett barns själ men har kortare brinntid. Tusen regnbågar bor i barnasinnen och är lika färgstarka som änglaspel om än på ett annat sätt. Barn är lyckliga, trots att de bara är sex år eller kanske på grund av att de bara är sex år. Han, pojken, är ovetande om ondskans många ansikten men hyser respekt för fadern och främlingen på gatan. Han ser ingen skillnad på de två. Hans mor har varnat honom för att prata med främlingar. Han följer hennes råd. Hon har ju närt honom genom bröst och mjuk moderlig tuktan.
 
Det enda riktiga bekymret han har för tillfället är hur han skall få storebror att laga punkteringen på sin cykel. Nå, det ordnar sig med tiden. Allt ordnar sig om man har ett trollspö och ett magiskt tänkande.
 
Tidstjuvar rår han dock inte på. Tiden går hur som helst, den kan han inte stoppa.
 
Så blir det plötsligt tyst som döden.
 
Storebror sover två ögonblick i sänder. Han hänger tavlor innanför de stängda ögonlocken.
 
Han penslar lika tjockt med djävul som Gud, ont som gott, ljus som mörker och sist hat som kärlek även där i drömmen.
 
Björn drömmer. Björn vänder sig. Ja, Björn blir likt en orolig gamling som inte fått sitt lugnande för natten fast han bara är 14 år. Vad handlar hans drömmar om? Björns drömmar? Ja, de handlar mest om en speciell flicka och en stor fågel av järn halvt på flykt.
 
Han vet vem flickan är, hon heter Ylva Brodin och fågeln..., fågeln är han själv.
 
Allt detta händer medan bussen tar kamp med backen upp till lasarettet fullt stridsberedd med påslagna ljus. Hur länge tar det för en buss att åka upp för en backe? En tjugosekunders kamp i glömskans helvete.
 
Där lever jag och Björn, halvt dödliga i vårt rotsystem?, fångade som en katt i en säck.
Modern ligger klarvaken som en spegelsjö och tittar i taket. Hon tänker:
– En dag skall goddag bli adjö?, en dag skall ett goddag bli ett adjö och mitt liv kommer att komma tillbaka. Hon klottrar det försiktigt i taket med tanken och för varje gång blir det mer och mer sant.
 
Lod driver tid som i sin tur sekundsnabbt driver en borr vilken tar sig genom det tjocka nattberget, även tidstjuvar har nattjänstgöring. Vid en viss punkt kommer en ljusgata slå sig fram genom mörkret likt en ficklampas sken i en mörk tunnel.
- Lampan brinner i en cirkel! Kom ihåg det mitt barn. Lampan, den gula dvärgstjärnan brinner i en cirkel. Och så blåser vi framåt generation för generation. Jesus är blott trettitre generationer bort..., en del vet det..., andra inte. Vem som har den verkliga adressen vet ingen men det är dit vi alla går som i ett lämmeltåg medan Guden, den store konstruktören, från gång till annan lägger sin hand över dig och låter dig sova.
 
Så spyr någon i en rhododendronbuske..., och tänker i en kort tanke:
- Herren prövar blott/ han ej förskjuter..., efter prövningen följer han mig ändå hem?, till säng och vila.
 
Där har ni oktobertavlan. Jag har själv målat den och jag kallar den ?i svenska hus.?

2004.10.21