Anders Hermansson
På 50-talet tillbringade jag många lyckliga barndomsdagar i Adakgruvan, hos min moster och hennes man. Samhället hade allt tyckte jag som kom från en betydligt mindre by. Tennisplan, baddamm, kiosk, biograf, affärer. Gruvbolaget tog sitt ansvar gentemot befolkningen.

En sommardag 1979 passerade jag samhället och såg husen rivas. Fönster sprack, glaskross överallt… Då kom dikten till.
Nu för tiden byggs inga gruvsamhällen som Adakgruvan. Våra naturtillgångar exploateras hänsynslöst enligt formeln: ”Snabbt in, minsta möjliga miljöhallå, största möjliga vinst till aktieägarna, snabbt ut”.

Den som vill läsa mer av mina och min frus (Nahide Ergezen-Hermansson, Alba nr 7 2003, ”Föreläsningen”) dikter kan t ex göra det i vår första gemensamma bok ”Inte … gration” som utkommer månadsskiftet november/december på ord&visor förlag, www.ordvisor.com.