Inom vissa kretsar dyrkas denne slovenske samhällsteoretiker. Andra ser honom som knepig, långtråkig och snudd på oläslig. Ytterligare andra ser honom som den felande länken mellan Jacques Lacan och Karl Marx. Efter att ha läst hans senaste verk är jag beredd att hålla med om alla ovan nämnda påståenden.
 
Irak: Att låna en kittel är en bok som måste placeras in i genren ”politisk filosofisk essäbok”. Zizek lånar händelser, uttalanden och personer från tiden runt kriget i Irak. En annan benämning man brukar använda för att beskriva Zizeks filosofiska projekt är ”ideologikritik”. I denna bok är det främst den rådande liberala och på vissa håll neo-konservativa ideologin som får stå i förgrunden.

Detta betyder inte att även samtida globaliserings eller marxistisk teori klarar sig från hans välriktade slagsidor. När jag har läst denna bok tänker jag på tecknade och ihopdiktade tortyrmaskiner som förekommer bland tecknade serier eller Monty Pytonfilmer. Dessa tortyrinstrument kan liknas vid slåttermaskiner utrustade med huggsablar. Det Zizek sablar ner är hela den argumentation och den ideologiska debatt som fördes innan, under och efter kriget mot Irak. Jag blir personligen upprymd av att läsa detta frontalangrepp.

Till och från skrattar jag nästan högt – men till och från sätter jag mitt leende i halsen. Inte beror det på den ibland fragranta bristen på politisk korrekthet utan att det jag som blir måltavlan för Zizeks attack. Inte jag personligen utan i detta fall mina tankar om det gamla Europa, min argumentation angående det mångkulturella samhället eller kanske min uppskattning för antikrigsrörelsen. Men det Zizek gör när han lyckas allra bäst är att utöva en total ideologikritik som faktiskt sablar ner allt på sin väg. Svaret efter hans dekonstruktion blir självklart ingen allomfattande ny ideologi. Nej, det som är kvar efter hans anfall är ett par frågor som på ett eller annat sätt visar på hur man kan gå vidare.

När man läser Zizek över tid känner man igen detta förhållningssätt och hans notoriska otrohet går också ut över honom själv. Ibland är det så att frågan besvaras i ett kommande verk eller så har färdriktningen ändrat sig. Det intressanta är att han på intet sätt är en vindflöjel eller en hoppjerka trots denna metod och detta förhållningssätt. Det man bör likna det hela vid är snarare ett pågående samtal där han själv och hans äldre texter är en av samtalsparterna.
 
Bokens titel är i det närmaste tossig – men har sin upprinnelse i en av Freuds drömtolkningar. Zizek använder denna liknelse för att beskriva USA:s argument för sitt anfall på Irak. Det handlade om Al-Quaida och massförstörelsevapen i en trippel negation där motiven och argumentationen skiftade från vecka till vecka. Freuds originalexempel lyder som följer:
1) Jag lånade aldrig en kittel av dig.
2) Kitteln var redan sönder när jag fick den av dig.
3) Jag lämnade tillbaka den till dig oskadd.

Ersätt ordet kittel med massförstörelsevapen och ni förstår vad Zizek är ute efter. Detta exempel är också en mycket god illustration hur Zizek skriver och för en argumentation. Metoden kan tyckas långsökt och du kan till och från tröttna ordentligt tjatet om Lacan hit och dit. Men väldigt ofta fungerar detta angreppssätt mer än väl och klargör snarare än fördunklar.
 
Jag skulle vilja hävda att den första delen av Irak: Att låna en kittel är det mest lättlästa, mest dräpande och bästa jag läst av Zizek. Hans tvungenhet att samla sina tankar kring ett enda tema och inte flyga iväg har skärpt hans skrivande. Boken överträffar också allt som jag läst om Irakkrigets politiska och ideologiska konsekvenser.
 
Men boken fortsätter med två appendix. De flesta texterna i dessa appendix är inget jag rekommenderar för ovana Zizekläsare. Det är mycket subjekt och Lacan kan man säga. I ett av appendixen ägnas ett stort antal sidor ät en diskussion om Ernesto Laclau och Chantal Mouffes hegemonibegrepp. Jag som är specialintresserad av detta läser det med stor förtjusning – men jag förstår att jag i detta fall tillhör en minoritet som går igång på sånt. Så hoppa gärna över dessa appendix om du inte är specialintresserad av ämnet. Men innan du lägger ifrån dig boken helt – läs de sista texterna; En kopp koffeinfri verklighet, Oskyldigt våld och Om ädla lögner och bittra sanningar. Återigen handlar det om Irak och jag vete tusan om inte detta ämne lockar fram det allra bästa hos Zizek. Återigen blir det dräpande och många av de exempel Zizek letat fram är bättre än vad man skulle kunna dikta ihop. Det handlar om laxerande choklad, landet Bhutans lyckoindex och dokusåpan The real Cancun.
 
Efter att lagt ifrån sig denna ganska så tunna och mycket snyggt formgivna bok blir jag sugen på att läsa mer och läsa om så pass skilda författarska som Berthold Brecht, Winston Churchill, Lenin, Franz Kafka och Markis de Sade. Detta är ett betyg så gott som något.

2004.10.21