Per Unckel
Kunskap som egen investering
Timbro
 
 

Första halvan av Per Unckels debattbok är ett generalangrepp på främst sossarnas misslyckade utbildningspolitik. Retoriken fungerar som ett effektivt sömnpiller, inte minst i valtider. Tredje kvällen kom jag till andra delen av boken, som handlar om framtidsperspektiv. Då blev jag lite piggare.

Per Unckel var utbildningsminister i den förra borgerliga regeringen. Under hans regim infördes några betydande förändringar inom utbildning och forskning. De viktigaste av dessa återkommer naturligtvis Unckel till i boken.

Jag drar mig till minnes ett möte med Unckel och universitetslärare under hans tid som minister. Per Unckel hade just proklamerat principen att universiteten skulle få anslag efter hur många studenter som klarat kurserna. En forskare framförde farhågan att den nya principen skulle leda till allt lägre krav för att inte riskera minskade anslag till det egna universitetet.

Uppläxade
akademiker

Per Unckel svarade med upprörd röst och moraliska argument. "Tror ni inte på er själva?" De församlade akademikerna undvek vidare debatt, men många anser att utvecklingen blev ungefär den befarade.

Inom utbildningssverige håller nog de flesta med om att det hände en hel del under Unckels tid som minister. Det är kanske just det som var hans viktigaste insats. Det akademiska systemet har alltför länge varit förstelnat och haft alltför svaga relationer till det omgivande samhället. Vilket inte ska sammanblandas med principen om akademisk frihet gentemot exempelvis företagen.

Men ivern att reformera undervisningssystemet kunde uppenbarligen göra ministern fartblind. Som när han ville skapa universitet och högskolor med egna profiler. "Bort med all konform utbildning!" Som en konsekvens av detta skulle de olika lärosätena själva få bestämma vilka kriterier som skulle gälla för antagning.

Oväntad
effekt

Bort alltså med den förhatliga centrala antagningsprincipen. Denna nymodighet prövades första gången under Unckels sista sommar som minister. Många högskolor och universitet hann bara delvis ställa om till denna nymodighet. Men tendensen var tydlig: Enkla anlagstester och resultat från högskoleprovet blev det nya redskapet för att få in de rätta studenterna, de som klarar sina kurser och ger universiteten sina pengar.

Unckels parti moderaterna anser liksom de flesta partier i riksdagen att betyg är ett viktigt instrument i utvecklandet av elevernas kunskaper i grundskolan och gymnasiet. Men Unckel förutsåg inte att de olika högskolornas självständiga antagningsprinciper hotade att leda till en kulturrevolution på gymnsasierna. På högskolorna växte nämligen fram ett antagningssystem som gjorde gymnasiebetygen ointressanta.

Den omställningen skulle onekligen ha blivit intressant att följa. Men så långt kom aldrig utvecklingen eftersom vi fick en ny regering. Näste minister Carl Tham slog till nödbromsen när han insåg vartåt det hela barkade hän.

Utskåpat
Kunskapslyft

Om detta står naturligt nog inget i debattboken. Desto mer om de bedrövliga sossarna. Det är inte i första hand om en öppen dialog med läsaren utan en sprudlande retorik. Och eftersom sossarna har startat utbildningssatsningen Kunskapslyftet, kan man räkna ut med knäna att den är katastrofal. Troligen finns en hel del att kritisera inom Kunskapslyftet, men själva grundidén att ge vuxna en möjlighet att utbilda sig kan väl knappast vara fel ens för Unckel. Indirekt erkänner han det också mot slutet av boken.

Vad vill då Per Unckel skapa? Enkelt uttryckt vill han åter placera Sverige bland världens rikaste och mest framgångsrika nationer. Konkurrens i olika former är ett nyckelbegrepp i argumentationen. Välståndet hänger samman med vår position i förhållande till andra länder. Äta eller ätas är en omtolkning av scenariot som gäller. Jag är inte helt övertygad om att dagens ungdomar ställer upp på den visionen. Solidaritet med all världens folk kräver ett annat perspektiv.

Men det finns en del stänk som är intressanta i argumentationen. Som att vi borde ändra perspektivet från utbildning till lärande, från ytlighet till djup. Vi borde dessutom ha ett mer långsiktigt perspektiv på detta. Skolan är också dålig på att ta tillvara på alla elevers skaparförmåga.

Frihet
eller jämlikhet

Så långt kanske det inte finns några större politiska motsättningar. Men de öppnar sig när han skärper tonen och börjar tala om en starkare individualisering av kunskapsinhämtandet. Speciellt om man kopplar detta till de tre klassiska demokratibegreppen frihet, jämlikhet och broderskap. Nyliberaler som Unckel lutar sig starkt mot begreppet frihet, medan sossar traditionellt lutar sig mot begreppet jämlikhet.

Nyliberaler har fokus på individen. Det är min utbildning och mina pengar som ska värnas. Frihet från tvång ska bana vägen till min egen lycka.

Men när vi är två som lever samman har vi redan bildat början till ett samhälle där vi är beroende av varandra. Därmed kommer rättviseaspekter och jämlikhet naturligt in i bilden. Dessutom är summan av den samlade klokheten större än den enskildes. Det är också en viktig aspekt i utbildningsdebatten. Den visdomen ger jag gärna till Per Unckel, utan krav på ekonomisk ersättning.

Text: CHRISTER WIGERFELT