| |
Vet inte om Stig Dagerman är obligatorisk läsning
på journalisthögskolan och motsvarande utbildningar.
Om inte, så borde han vara det.
I denna samling möter vi den mytomspunne författaren
precis som han var: stridbar och formuleringsstark; fantasifull
och känslig; sarkastisk och ironisk...
Kort sagt: en mycket bra journalist, framför allt - och
en unikt sammansatt författare.
Denna bok omfattar bland annat Dagermans reportage från
Frankrike 1947-48, hans självbiografiska texter, hans artiklar
om film och ett urval av bokrecensioner samt debattartiklar och
enkätsvar.
I boken är också två filmmanuskript medtagna.
Det ena, "Döda städer", skrev han efter sin
tysklandsresa 1946 - och det andra, om hans tid som ung tidningspojke,
är ofullbordat.
Dagermans digra produktion inalles lär uppgå till
tidningstexter som fyller över 550 nummer i en bibliografi.
Och då är de 1350 dagsverserna i tidningen Arbetaren
oräknade.
Den sista dagsversen publicerades visst samma dag han dog, i
november1954 av egen försorg.
Just detta tenderar att skymma hans liv- och gärning. För
det är ingen tvekan om att han var en djupt allvarssyftande
journalist, med hårda ledar- och debattartiklar om tidens
stora och små händelser. Också som kulturchef
på tidningen Arbetaren hade han mycket skarpsinniga saker
att säga om den von-obenattityd som dåtidens parnass
och etablissemang betraktade icke-etablerad konstform med.
Poesins belackare exempelvis, fick sig rejäla kängor
av Dagerman. Och inte minst filmens profitörer som då
- liksom nu - trodde att man kunde specialsy underhållning
bara för mammons skull.
Men humorn, den underfundiga och mycket subtila, finns ofta i
hans oerhört moget skrivna texter. Han klädde av"överstepräster"
och "besserwissrar" med en enkel stilistisk piruett.
Kejsarens nya kläder avslöjas i många av hans
recensioner och analyser.
Dessa texter ger samtidigt en tidsbild av Sverige och världen
från slutet av 30-talet - eftersom han refererar till den
tiden i några noveller - genom andra världskriget
och fram till fredskonferenserna i början av 50-talet, då
hotet från atombomben togs på stort allvar.
Kan inte låta bli att tänka på Dagermans eget
svårmod när jag läst några av hans bittra
reflektioner över dåtidens stupida världspolitikers
lättsinniga syn på nya krig...
Men det är just det jag hoppas att man skall försöka
undvika, tänka på författarens eget öde,
även om det är svårt.
Brevet till Expressens dåvarande chefredaktör Ivar
Harrie, vilket han skrev från Bretagne den 3 juli 1948,
där han ber om att bli befriad från uppdraget att
skriva researtiklar om Frankrike, gjorde ett starkt intryck på
mig. Jag återger här några delar:
"...Jag känner att jag har misslyckats med en uppgift
som jag aldrig borde ha åtagit mig och jag vet att jag
gjort orätt (mot mina uppdragsgivare och mot mig själv)
när jag så länge sökt intala båda
parter att jag "egentligen" är journalist..."
"...Det är möjligt att jag har stilistisk talang
och någon psykologisk färdighet, men vill man göra
journalistik av ett land och ett folk behövs det något
mer: konsten att våga tala med folk, konsten att våga
stanna på en gata eller i en by och våga fråga
människor om deras liv, med ett ord konsten att våga
knyta kontakt. Men hur skulle jag kunna lära mig den konsten,
jag som blir stel av blygsel redan när jag skall fråga
en främling efter en gata, jag som tar två steg tillbaka
när någon tar ett steg fram mot mig? Jag vet att jag
har andra sätt att nå kunskap om människor, till
exempel genom att se och tiga, men det är sätt som
tar tid och som passar en författare bättre än
en journalist..."
"...I likhet med er på tidningen lät jag mig
nog luras av den tyska framgången till att tro att jag
hade några slags journalistiska förutsättningar.
Jag trodde mig om att kunna göra nästan allting, trodde
mig född till allt fast jag alltså bara är född.
Nu förstår jag först att det är en sak att
göra reportage från ruinernas Tyskland och en annan
att utforska efterkrigets Frankrike. I det förra fallet
möter man människor som ingenting hellre önskar
än att låta världen veta hur de har det ställt.
I det andra ett skenbart pratsamt men i grunden tigande folk,
slutet för intränglingen som en konservburk. Jag har
försökt bryta upp den men skurit mig..."
Text: LEIF WILEHAG
00.12.13
|
