Förmågan att dela med sig av förvärvad kunskap, att skapa förståelse och klarhet kring komplicerade sammanhang och skeenden. Det är en förmåga som Sven-Eric Liedman gång på gång bevisar att han behärskar. Och så i flera skrifter och böcker.

I hans senaste bok, Ett oändligt äventyr - Om människans kunskaper, är som titeln låter oss förstå kunskapen och kunskapssynen i fokus. Vad är kunskap, vilken är kunskapens förhållande till makten, hur tillgodogör vi oss kunskap? Men det är inte bara ett idéhistoriskt eller kunskapsfilosofiskt verk vi har att göra med. För mig är Sven-Eric Liedmans bok i första hand en debattbok, en polemisk bok med udden riktad mot de senaste årtiondenas förvrängda och till kapitalintressena anpassade kunskapssyn i allmänhet och talet om kunskapssamhället i synnerhet.

Sven-Eric Liedman tar fasta på det paradoxala i att samtidigt som dagens makthavare talar vitt och brett om kunskapsutveckling och det nya kunskapssamhället så är det just det samhälle vi idag ser framför oss, som genom sin snabba rytm och tvära kast förstör kunskapsprocessen. Det ordnas kunskapsdagar och utbildningsdagar på landets arbetsplatser. Politiker talar om kunskapen som framtidens nyckel. Kunskap ger jobb, jobben är produktiva och leder till ökat välstånd. Kunskapen är en färskvara som byts ut med jämna mellanrum. Lärare vidareutbildas, datateknikerns kunskaper blir föråldrade inom några år. Man talar om kunskapsföretag och kunskapsindustri. Men, frågar sig Sven-Eric Liedman, är det kunskap vi talar om? Eller är det information?

De som hävdar att kunskap numera är en färskvara har inte reflekterat över vidden av kunskapsbegreppet, skriver Sven-Eric Liedman. Istället ser de kunskapen som i princip liktydig med information, alltså identisk med allt det som slungas emot oss så snart vi beger oss ut på Internet, öppnar en tidning, läser av börsens piruetter på en reuterskärm eller söker förstå bruksanvisningarna för en ny apparat.
Verklig kunskap tar det tvärtom tid att tillägna sig, menar Liedman. Kunskap är en process där saker och tings sätts i ett sammanhang och integreras med vår personlighet, blir en del av vår kropp och vårt liv. Kunskap måste smältas och kunskapsinhämtning förutsätter intresse och kreativitet.

Samtidigt förkastar Sven-Eric Liedman inte den tekniska utvecklingens positiva konsekvenser för den enskildes kunskapsinhämtning. Datatekniken och speciellt Internet har gjort det möjligt att snabbare och enklare än tidigare ta till sig information. Istället för att ta sig till biblioteket för att leta i gamla tidningslägg, kan vi nu söka artiklar och skrivna texter från platsen där vi arbetar. Informationsinhämtningen har effektiviserats, men den mänskliga kunskapsinhämtningen är fortfarande en tämligen långsam process.
Kunskapsinhämtning är också, i bjär kontrast till vad diverse konsulter och förstå-sig-på-are inom det privata näringslivet försöker ge sken av - i högsta grad en kollektiv process. Läkemedelsföretaget Astras storsäljare, magsårsmedicinen Losec, tog ett forskarteam 22 år att framställa. Det var en kollektivt letande efter de rätta medicinska resultaten i kamp mot företagsledningens kortsiktighet och krav på snabba pengar. I ett kritiskt läge försökte Astras ledning till och med få forskningschefen förtidspensionerad för att slippa hans krävande envishet. Vid ett annat tillfälle överlevde satsningen tack vare stöd från en statlig forskningsorganisation. Vilket företag har idag, med en allt hårdare konkurrens och fokusering på kortvariga vinster, tålamod för sådana långvariga projekt?

Att läsa Sven-Eric Liedman är befriande. Han är välformulerad och språket fritt från akademiska krumbukter. När jag slog igen hans förra bok, Konsten att se sig själv i andra - Om solidaritet, infann sig känslan av att få saker man tänkt på samlade och systematiserade, bättre formulerat men samtidigt väl igenkännande. Den här gången får jag samma känsla, men invävd i historiska tillbakablickar och med ny information från det kunskapsteoretiska och idé- och lärdomshistoriska området. Populärvetenskap och samhällsdebatt när det är som bäst.

Daniel Olsson
2001.11.29