Först ut i Sverige med att förena gräsrotsmobilisering och statlig förvaltning var radikala socialarbetare på 1970-talet. De tog med sig arbetsmetoderna från studentupproret och protesterna mot Vietnamkriget och integrerade dem i socialtjänstens verksamhet. Modellen kallades samhällsarbete, och där ingick även ett ställningstagande för "utsatta, förtryckta och oorganiserade människor". Socialarbetarnas uppgift var att "vara vägledare och rådgivare, och kanske organisatör".

Det handlade om en underifrånstrategi där myndighetsrepresentanten skulle lyssna in klienterna och kartlägga deras existerande nätverk, och från den utgångspunkten sätta igång och understödja en process som skulle leda till att de fattiga själva skulle kunna ta till vara sina intressen och förändra sin livssituation.

Efter att ha legat i träda under 1980-talet dammades de gamla erfarenheterna av under 1990-talets inledande år. Sedan dess har underifrånstrategin blivit en bärande del i statliga reformsträvanden som till exempel lokala demokratiutvecklingsprojekt. I förhållande till ursprunget i de klassiska folkrörelserna hade den dock genomgått ett par anmärkningsvärda förskjutningar, då strategin under senare hälften av 90-talet nådde det brottsförebyggande området.

Den mest iögonfallande skillnaden var att mobiliseringen i det förra fallet skedde oberoende av staten ­ och ibland även i opposition mot det etablerade samhället ­ medan den brottsförebyggande folkrörelsen organiseras av staten. Det förutsätter en intressegemenskap mellan alla tilltänkta samverkanspartners ­ polis, invandrarungdomar, regering, idrottsledare, försäkringsbolag, pensionärer, etc ­ som aldrig problematiseras. Klassmotsättningar, strukturell rasism och andra djupa konflikter har ingen plats i det schema över samhället där "alla goda krafter samverkar".

Andra förskjutningar har skett i förhållande till 70-talets samhällsarbete. Dåtidens radikala socialarbetare riktade sig främst till de fattiga i syfte att förändra deras förhållanden. Målgruppen var "förtryckta och politiskt fattiga grupper" och ambitionen var "utveckla kritiskt tänkande och förändrande handlingar i gruppens intresse".

Dagens brottsförebyggande mobilisering riktar sig emellertid inte till en särskild grupp utan till alla medborgare. (Detta gäller i varje fall på ett ideologiskt plan; på ett praktiskt plan tillfrågas främst människor som är resursstarka i termer av socialt kapital.) Dessutom har mobiliseringen flyttats över från en socialpolitisk till en kriminalpolitisk kontext, vilket gjort att den materiella livssituationen försvunnit ur sikte, till förmån för kompetensen att förhindra brott.

Medborgaren i civilsamhället

Ett grundläggande kännetecken hos de brottsförebyggande initiativen är att ingen kan tvingas att delta. Mobiliseringen står och faller med dess förmåga att väcka eller knyta an till ett intresse. Det behöver i och för sig inte handla om några märkvärdigheter. Jag har mött de mest skilda motiveringar till att delta. Det kan röra sig om viljan att göra en insats, önskan att skydda sin egendom, utsikten till bättre kontakt med grannarna eller med andra föräldrar, irritation över polisens bristande förmåga, ekonomiska incitament som sänkta försäkringspremier, behovet att kunna känna sig trygg där man bor, eller en kombination av flera motiv.

Men för att nå en kontinuitet över tid måste mobiliseringen tilltala en målgrupp. Och som alla målgrupper skapas denna delvis genom mobiliseringen. Mycket beror på hur den tilltalas. I det här fallet adresseras människor i egenskap av potentiella brottsoffer, ansvarstagande föräldrar eller idrottsledare, eller som boende i ett särskilt område. Mobiliseringen vänder sig även till dem som bor i nerslitna bostadsområden, som systematiskt diskrimineras på arbetsmarknaden, som sett den sociala servicen försämras. Men de tilltalas inte som tillhöriga ett kollektiv i motsättning till andra kollektiv, som drar fördel av deras underordning, utan just som potentiella brottsoffer eller som enskilda medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.

Den senare målgruppen engageras inte för att kräva bättre betalt, bättre kollektivtrafik eller bättre utbildningsmöjligheter utan för att hålla ordning och få slut på skadegörelsen i området. Men ingen mobiliseras å andra sidan enbart i egenskap av brottsbekämpare. Adressaten framför andra för Allas vårt ansvar är medborgaren i civilsamhället. Det är det centrala ideologiska tilltalet i hela projektet. Det är vad alla brottsoffer, föräldrar, idrottsledare och hyresgäster anses vara i grund och botten. "Medborgare", tillsammans med "civilsamhälle", var också två av de mest vanligt förekommande begreppen i 1990-talets politiska debatt och akademiska forskning. Båda begreppen har blivit ordentligt ideologiskt impregnerade. De pendlar mellan att fungera som termer med respektive utan värdeladdning.

Så blir civilsamhället ett område utanför staten och marknaden ­ som inte präglas av konkurrens och hierarki utan av trygghet, ömsesidiga relationer och ett fritt meningsutbyte. Medborgare blir personer med svenskt medborgarskap ­ som tar ett ansvar för lokalsamhället och deltar i landets demokratiska styre. Å ena sidan en färglös beteckning, å andra sidan ett värdeomdöme. Det innebär att målgruppen för den brottsförebyggande mobiliseringen ­ medborgarna i civilsamhället ­ redan existerar i mening, som fysiska personer, men inte nödvändigtvis i en annan mening, som skötsamma och ansvarstagande medlemmar i en trygg lokal gemenskap.

Även i detta fall rör det sig om en importprodukt. Närmast kom den från en politisk diskussion som utvecklades under 1990-talet, bland annat ­ men inte enbart ­ av förnyarfalangen inom socialdemokratin. I motsats till de så kallade traditionalisterna var ambitionen att hitta vägar bort från välfärdsstaten och samtidigt hålla distansen till nyliberala lösningar. Medborgaren bestämdes i motsats till både klienten och kunden. Klienten framställdes som det passiva objektet för de sociala myndigheternas ingripanden, medan medborgaren var det aktiva subjektet som tillsammans med sina närmaste tog saken i egna händer. Kunden var den kalkylerande aktören på marknaden, medan medborgaren ansågs ta ett samhällsansvar och även se till andra värden än de ekonomiska.

Alla medborgare framställdes som jämlika; fanns det några skillnader mellan dem så beskrevs de inte i termer av klass eller kön utan i graden av aktivitet. Den centrala skiljelinjen gick inte mellan över och under utan mellan aktiv och passiv. I storstadsutredningens delbetänkande i mitten av 1990-talet redogjordes för "den aktive medborgaren": "Kunnig, trygg och medveten, klarar att orientera sig i den egna geografin. Stor social kontroll med intensivt utbyte med andra medborgare. Känner identifikation med det politiska och samhälleliga systemet. Upplever sig ha befälet över sitt liv." Motsatsen kallades för "den passive medborgaren" och beskrevs på följande sätt. "Ointresse och oförmåga att kontrollera den egna geografin. Viss aktivitet inom begränsade områden, men i stort sett passiviserad. Artikulerar missnöje med samhällsförändringar. Upplever att egna synpunkter är ointressanta för makthavare. Förtroendekris i relation till det politiska systemet."

Om den brottsförebyggande mobiliseringen riktar sig till medborgaren i civilsamhället blir nästa fråga, vad som faktiskt träffas. I förlängningen av tillvägagångssättet och tilltalet ligger den dubbla träffytan, självförhållandet och närmiljön.

I Allas vårt ansvar fastslås att "brottsligheten måste angripas lokalt, där problemen finns". Eftersom människor blir utsatta för brott i sin lokala miljö är tanken att lösningarna finns att hämta på samma plan. Under hela 90-talet har uppfattningen gått som en röd tråd genom statliga utredningar, att det är på lokal nivå som problemet med brottsligheten kan och ska lösas. Det sammanhänger med en bestämd uppfattning om vad som utgör både problemet och brottsligheten.

Allas vårt ansvar riktar sig uttryckligen enbart mot vissa brott. Det är en mobilisering mot vardagsbrottsligheten. "Programmet riktar sig mot vad vi vanligen kallar traditionell brottslighet, stölder, bedrägerier, våld och skadegörelse, dvs. den brottslighet som helt dominerar brottsstatistiken och som vanligen drabbar människorna i deras vardag." Det följer att exempelvis brott mot arbetsmiljölagen, ekonomisk brottslighet, illegal vapenhandel, väktarvåld, mutbrott eller miljöbrott inte omfattas av det brottsförebyggande programmet.

Även medborgarbevakningen riktar sig mot traditionell brottslighet i närmiljön. Typexemplet är grannsamverkansprojekten, som bildar nätverk för att förhindra egendomsbrott i bostadsområdet. Jag har i mina undersökningar inte påträffat gräsrotsinitiativ för att förebygga miljöbrott eller ekonomisk brottslighet. Visserligen ingår projekt mot kvinnomisshandel. Men den traditionella brottsligheten är den allt överskuggande angelägenheten. Avgränsningen brukar förklaras med att det är vardagsverkligheten som står i fokus och att det är på den nivån som vanliga medborgare kan göra en insats. Men även väktarvåld och arbetsmiljöbrott "drabbar människorna i deras vardag", och även denna typ av missförhållanden går att påverka om bara viljan finns. Inriktningen på traditionell brottslighet bör nog istället ses som en markering av att den vardagsverklighet som är aktuell i sammanhanget består av en bestämd tolkning av normalbefolkningens vardagsverklighet. I den tolkningen kommer hoten mot närmiljön inte från kapitalstarka grupper utan snarare från den grupp människor som befolkar fängelser och behandlingshem.

Den andra träffytan är självförhållandet. När begreppet social brottsprevention förklaras i Allas vårt ansvar sägs det handla om bland annat åtgärder som "syftar till att stärka självkontrollen". Det kan tolkas i repressiv mening, som en disciplinering av individer för att få dem att avstå från bestämda handlingar. Men jag menar att den brottsförebyggande mobiliseringen väsentligen är produktiv och inte repressiv, den skapar snarare än förbjuder beteenden. Ett sätt att beskriva detta är genom att ta fasta på begreppet egenmakt, som för övrigt nämndes spontant i ett par av intervjuerna.

Egenmakt är en del av underifrånstrategin. Historiskt är ursprunget detsamma. Begreppet kom från USA och 60-talets sociala rörelser, där egenmakt (empowerment) associerades med frigörelse från förtryck. Därifrån hämtades det över som en målsättning i den ovan beskrivna modellen för samhällsarbete. Fokus låg på att aktivera människor vilkas problem bland annat bottnade i deras egen passivitet. Egenmakt kom att beteckna "program som syftar till att omvandla de fattiga till självförsörjande, aktiva, produktiva och deltagande medborgare".

I 1990-talets svenska diskussion återintroducerades begreppet av förnyarfalangen inom socialdemokratin. Egenmakt hade då förlorat kopplingen till makt i egentlig mening. Motsatsen till egenmakt var inte underordning utan vanmakt. Utmärkande för både egenmakt och vanmakt är att det handlar om individens - eller gruppens - förhållande till sig själv. Det är de öppna handlingsalternativen som står i centrum. Den faktiska positionen i de samhälleliga maktstrukturerna är av underordnad betydelse. Det gäller att ha kontroll över sig själv och sitt liv under rådande omständigheter - oavsett vilka omständigheter dessa är. Den förändring som ska komma till stånd är att målgruppen blir självförvaltande genom att förhålla sig aktivt till sina möjligheter och utnyttja de befintliga strukturerna.

I boken Powers of Freedom beskriver Nikolas Rose en generell utbredning av "självtekniker som är nödvändiga för en ansvarsfull självförvaltning". Han sätter det också i samband med politikens moralisering. Det vill säga, att de sociala bakgrundsfaktorerna minskar i betydelse medan medborgarnas skyldigheter betonas och deras rättigheter villkoras. Denna moralisering av politiken märks också i det brottsförebyggande arbetet. Men lika viktigt är att det inte enbart handlar om moral. Förutom uppmaningarna om önskvärt beteende och överskjutandet av ansvar på individen, ges också verktygen. Genom att medborgare och frivilligorganisationer skolas i brottsbekämpning, och genom att de deltar i nattvandringar och grannsamverkan, utvecklas en handlingskompetens - i just det avseendet - som inte är försumbar.

Man kan på goda grunder ifrågasätta om den brottsförebyggande satsningen i första hand är riktad mot kriminella, stökiga ungdomar eller andra avvikare. Brott och brottslingar är något som brottsförebyggande verksamhet med frivilligmedverkan har få direkta beröringspunkter med. Det är klart att någon gång skriver nattåkarna ner bilnumret till en misstänkt inbrottstjuv, och någon gång lokaliserar nattvandrarna personer som säljer hembränd sprit till traktens ungdomar. Men som jag kan bedöma det har medborgarbevakare i regel en ganska begränsad kontakt med den brottslighet som de ska förhindra, samtidigt som kontakten med missbrukare och människor i riskzon är ytlig och inte rymmer några möjligheter till egentlig påverkan.

Min slutsats är att maktutövningen i den brottsförebyggande mobiliseringen inte riktas mot dem som begår brott utan mot dem som ska förhindra brott. Det handlar inte i första hand om att stämpla och utestänga avvikare - även om detta naturligtvis också blir följden - utan om att återuppbygga en normalitet anpassad till nya förhållanden. Därav alla tekniker och resonemang som går ut på att skapa aktiva och säkerhetsmedvetna, laglydiga och samarbetsvilliga medborgare. Ibland behövs bara en mindre insats, som då villaägare rekryteras till grannsamverkan. En kort utbildning gruppvis, utnämnande av kontaktombud, utbyte av telefonnummer och uppföljning nästa år.

MAGNUS HÖRNQVIST
Forskare vid Stockholms universitet
2001.11.29