Det finns troligen ingen journalistisk genre med lägre förtroende än kriminaljournalistiken. Det skulle möjligen vara den nya "doku-journalistiken" på landets nöjessidor.

Kvällspressens karakteristiska smask- och sensationsreportage bär stor del av skulden. Brott fascinerar och säljer lösnummer.

Men ibland poppar det upp en verklig och välarbetad kriminaljournalistik, svår att få publicera i dagspressen men ofta uppmärksammad. Se till exempel alla reportageböcker utifrån verkliga händelser inom rättsväsendet. En av företrädarna för denna kriminaljournalistik är reportern och författaren Anders Sundelin. Hans tidigare bok Fallet Wennerström kritikerrosades.

I Främlingen i Falun tar han oss flera steg längre än vad som är brukligt inom genren. Han tar oss bortom rubriker och braskande löpsedlar, fram till själva berättelsens kärna.

Vi får möta tjugoen välgenomarbetade reportage ihopfogade av rättegångshandlingar, intervjuer och övriga källor. Trots att Anders Sundelins reportage många gånger har ren novellform, så är ingen uppgift påhittad, vilket han också påpekar i inledningstexten.

Bland de tjugoen reportagen blandas stora uppmärksammade fall med mindre mer vardagliga brott. Dödsmisshandeln av John Hron i Kode och Mattias Flinks vansinnesdåd i Falun, som gett boken dess namn, samsas med lika intressanta och initierade reportage mindre stölder och narkotikabrott. Anders Sundelin befriar oss från shablonbilder av verkligheten som en simpel kamp mellan det goda och onda och mycket av det abstrakta och verklighetsfrämmande sagoberättande som kännetecknar den här genren.

Anders Sundelin vidareförmedlar ofta det som jag med andra känt när man bevittnar en rättegång eller följer ett rättsfall: att det finns något mer än bara skyldig och icke-skyldig. Vårt handlande styrs av yttre omständigheter och komplexa samband som till syvende och sidst bildar en grund för vårt individuella handla. I den gängse bilden av brottslingen finns inte dessa omständigheter där. Den laglydige och den kriminelle framställs som ett rousseauskt "tabula rasa" fram till det ögonblick de båda möts i en situation där den ena parten har tagit till sig ondskans skepnad i konflikt med offrets gudomlighet och godhet.

Denna form av sagoberättande är enkel och funktionell för att skapa en snabb och driven historia som kan sälja lösnummer, men den har ofta inte mycket med verkligheten att göra.

Anders Sundelin frågar sig varför personerna befinner sig där de gör, vad som verkligen är upprinnelsen till det som sker. På så vis förmänskligar han den avhumaniserade bilden av den kriminelle. På så vis är boken också ett debattinlägg i den ofta vassa kriminalpolitiska debatten. Det går inte att framhålla de komplexa sambanden bakom varje enskild människas handlande och samtidigt förespråka det totala utdömmandet av individuellt ansvar straffvägen.

På så vis blir Anders Sundelins bok också radikal.

2002.12.12