Sedan murens fall har det mer och mer kommit att betraktas som ett faktum att de stora sociala visionerna haft sin tid, och att det som nu och framgent gäller är teknokratisk och rationalistisk samhällsutveckling där villkoren för en eventuell framstegstakt helt och hållet är avhängig den kapitalistiska ekonomins tillväxtpotential Vill man spetsa till problematiken kan man ifrågasätta om samhällstanken som sådan är på tillbakagång till förmån för en köpenskapstillvaro, där konsumtionskapacitet och kapitalinnehav normerar det värde och den respekt en människa kan förvänta sig att möta från såväl andra människor som från företag och institutioner. Politiken ses då inte längre som medlet för att i gemenskap främja centrala välfärdsmål, utan har till uppgift att, med Björn Rosengrens ord, kratta manegen för näringslivet.

Gång på gång samlas ändå stora folkmassor för att protestera mot EU:s utveckling i stort till att bli ett europeiskt USA, och mot inslag i politiken som protektionism och inhumana asylregler. Hundratusentals människor demonstrerar mot USA:s krigföring, miljöpolitik och brott mot internationella konventioner. Men protesterna samlas inte kring alternativa samhällsvisioner, de tar var sak för sig men det är svårt att se någon gemensam framtidsbild, mot vilken en rådande utveckling kan kontrasteras.

Sådana här funderingar kommer när jag läser Maria Fröbergs roman Spela Karl. Händelserna i boken utspselar sig i och runt en lös gruppering av avståndstagare och aktivister. De vill inte veta av konsumtionssamhället, de vill attackera kapitalismen och kapitalisterna, de vänder sig med avsky från karriärtänkande och etablerad politik. Deras medel är sabotage, hotbrev och hinner innan boken är slut omfatta människorov och hjärntvätt med hjälp av droger. Deras uppror är konsekvent och bygger på en kritik som är motiverad. Däremot är det oklart vart de vill komma, vad de vill uppnå, utom just att göra skada genom att på olika sätt ställa till ett helvete för företag, myndigheter och personer som de anser förtjäna det.

Deras uppror saknar ideologisk förankring och leder just ingen vart. Och det är kanske så det ser ut i dag, de stora gemensamma sociala målen som tidigare var så viktiga för t ex arbetarrörelsen har ersatts av individualistisk och atomiserad ekonomisk pragmatism – och det utomparlamentariska motståndet har också lämnat de sociala utopierna och tilltron till demokratins möjligheter att till makten lyfta fram idéer om solidaritet och rättvisa och människor som är beredd att företräda dem. Åtminstone finns det rätt många som vill att det skall se ut som om det är så, både i politik och medier.

Det börjar bra, bokens huvudperson, som heter Karl, är ung och framgångsrik journalist på en finanstidning. Han tjänar mycket och vill tjäna mer, han bor bra och vill bo bättre, han försöker systematiskt få tillträde till sociala kretsar där det är bra för karriären att finnas och synas. Men en dag när han står och funderar på att köpa en widescreen-tv kommer en man och sparkar sönder tv-n framför näsan på honom. Det är Jed, ledarfiguren i den grupp som Karl snart kommer att lära känna, och i vars aktiviteter han blir mer och mer inblandad. Till slut har han helt tagit avstånd från den Karl han var, och blivit aktivisten Ivan, som utnyttjar sin släktskap med en av landets största och mest inflytelserika företagsledare till att tvinga denne att lägga av och ge bort sina företag till de anställda. Om det sedan är meningen att vi skall uppfatta namnbytet så som att den präktige, svenske Karl förbyts till en bolsjevikisk bombkastar-Ivan är inte givet, men avsikten låter sig anas.

Berättelsen har högt tempo, är drastisk och händelserik. Spännvidden i miljöer och sociala skikt är stor, handlingen flyttar sig mellan tidningsredaktioner, huvudkontor, departement, sjukhus, sunkiga lägenheter och lantegendomar. Den upproriska gruppen iscensätter en fejkad kidnappning av Ivan, och kan pressa den man som han är utomäktenskaplig son till att ge efter för de krav gruppen ställer. Givetvis kräver de inte pengar, utan just det symboliskt viktiga sönderbrytandet av det kapitalistiska företagskonglomeratet.

Gruppen jagas av en inhyrd hitman, livvakt till företagsledaren, och han oskadliggörs liksom den journalist som fått tillstånd att följa gruppen för att skriva ett reportage om den, men bryter utfästelsen om att inte avslöja något om dess aktiviteter medan de pågår. Maria Fröberg tar ut svängarna rejält, och ibland liknar det mer en farskarusell än en politisk thriller, men under resans gång från de första intressanta avsnitten uppstår en del trovärdighetsproblem som känns besvärande. Mer och mer av det som utspelas förefaller så osannolikt att fiktionen bryts och man börjar ställa frågor om hur rimligt detta är. Och då har karusellen fått snurra ett par varv för mycket.

Ett annat problem är just att gruppen förefaller så visionslös och renons på genomtänkt politisk avsikt. Det är ju inte riktigt så enkelt att allt hopp om möjligheterna att göra världen mer rättvis är så dött att all utomparlamentarisk aktivism är tillfällighetsinriktad och förvirrat våldsam. Det visar det starka och seriösa engagemang för en bättre ekonomisk världsordning som t ex låg bakom Göteborgskravallerna. Det hade varit bra för boken om Maria Fröberg låtit sin oppositionella grupp styras av ett större allvar och en mer genomtänkt samhällskritik.

11.12.2003