Igår när jag som vanligt satt och besvarade e-mejl, hade jag på tv:n i
bakgrunden, hörde jag helt plötsligt någon säga att tusentals självmordsbenägna kids skriver massor av brev till dem. Jag slutade koncentrera mig på datorn och började titta på tv:n. Där satt det amerikanska punkrockbandet Good Charlottes sångare Joel Madden och förklarade varför de skrivit låten Hold on till sitt senaste album.

Medlemmarna i bandet som själva vuxit upp i fattigdom och misshandel har fått många ungdomar som kan identifiera sig med deras svårigheter. I Hold on försöker de ingjuta lite hopp i de ungdomar som lyssnar på deras musik där de sjunger "Hold on, if you feel like letting go/Hold on, it‚s better than you know."

Allvaret som sjönk in i Maddens ansikte när han pratade om dessa ungdomar som skriver om hur deprimerade de är och att de inte ser någon mening med livet, påminde mig om situationen i Sverige. Larmrapporterna från BRIS om de ökande antalet självmordsbenägna ungdomar som ringer till dem och konsumtionsökningen av antidepressiva medel bland desamma vittnar om att USA inte står ensamma i detta stora problem.
På DN Debatt förra året den 23 september presenterade BRIS generalsekreterare Göran Harnesk en rapport om en 160 procentig ökning av e-post med rop på hjälp från barn och ungdomar under förra sommaren jämfört med sommaren året innan. I två av breven går att läsa:
"Det kanske verkar bra på utsidan men jag har gått hem från skolan för att jag känner mig totalt värdelös. Vågar inte ens somna för alla mardrömmar ... Orkar inte plugga ... Ingenting."
"Jag kommer att dö om ingen gör nåt ... känslan med rakbladet i handen ... jag kan skära så djupt att jag försvinner ... jag kan inte berätta för någon att jag inte vill leva. Hjälp mig fort!"
I Folkhälsoinstitutets senaste folkhälsorapport ökar ungdomars psykiska problem. Ängslan, oro och ångest är i dag vanliga problem bland tonåringar. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är depression på väg att bli en av vår tids största folksjukdomar. Försäljningen till tonåringar av antidepressiva läkemedel har tredubblats på bara fyra år. Ungefär en ung människa i Sverige begår självmord per vecka.

Frågan är nu vad denna mörka utveckling beror på. Varför mår så många fler barn och ungdomar psykiskt dåligt? Varför vill fler använda antidepressiva läkemedel? Jag är övertygad om att dagens generation är starkt påverkad av den miljö de lever i. Kraven de möter är överväldigande. Tjejer ska ha perfekta kroppar. Killar ska lära känna sin kropp och sitt sexualliv via porrfilmer. Enligt SCB:s senaste undersökning spenderar 70 procent av tio-åringarna spenderar sin fritid efter skolan med att titta på tv. Med stressade föräldrar som har långa arbetsdagar blir tv:n en surrogatförälder där idealen hämtas ifrån. I Sverige konsumerar vi medier ungefär sex timmar per dag och en vanlig dag är fylld med cirka 3 000 reklambudskap som vi ska smälta. Amerikanska undersökningar visar att sambandet mellan tv-våld och våld i verkligheten är starkare än sambandet mellan kalciumintag och benmassa. Företagen har köpt in sig i vår vardag med hjälp av reklam som ingen kan undvika. Inte konstigt att amerikanska reklambyråer har mottot "in your face all over the place". Dessa problem som brukar betecknas hoten mot vår mentala miljö går inte att undkomma. Kraven som ungdomar lever under är omänskliga. Ökad konsumtion av antidepressiva, ökningen av självmordsförsök är exempel på högaktuella symtom på ett samhälle som är på väg åt helt fel håll. Det är dags att uppmärksamma hoten mot vår mentala miljö, det är dags att göra något åt ungdomars mentala ohälsa. Lösningen är ingen fördelningspolitisk fråga, lösningen ligger i att vägra kommersialisera samhällets offentliga rum och våga konfrontera mobbning, våga ifrågasätta utseendesfixeringen och att vi börjar stänga av tv:n och sätta på verkligheten - men detta är bara början.

I krigsserien MASH från sjuttiotalet var titelsången till serien låten "Suicide is painless" av Mike Altman. I serien fick inte sången sändas utan bara melodin p.g.a. det kontroversiella temat. En mycket sorgsen låt om att när livet känns som en återvändsgränd finns i alla fall självmordsalternativet, men vad låten blundar för är att vi är inte ensamma på den här planeten, vi har varandra och det är bara tillsammans vi kan göra en skillnad.

2003.12.11