I och med de nya familjmedlemmarnas inträde i huset förändrades bekantskapskretsens sammansättning radikalt. Borta var de hundrädda, borta var de allergiska och in trädde istället hundfolk, hästfolk, fågelfolk  och folk med alla tänkbara djurfanatismer. Dessutom förändrades boendet.

Man började möblera efter sällskapsdjuren. I det hörnet måste fågelburen stå, i det där får vi ställa marsvinslådan. Djuren fick bestämma färger på soffklädsel och mattor, som skulle tåla så mycket som möjligt av det de släpade in eller spred omkring sig. Man slutade åka på semester, man skaffade bil efter hundarna och man inrättade sitt arbetsliv efter menageriet. Dessutom bestämde de ens fritidsaktiviteter. Varje normal människa skulle stegra sig inför en sådan omläggning av livsstil men eftersom förändringen kom så försåtligt smygande, märkte man inte riktigt vad det var som hände förrän revolutionen i huset redan var fullbordad.

Men det här ska handla om fåglar. Fåglar är det mest oberäkneliga man kan ha, tro inte den som påstår motsatsen. Man vet aldrig var man har dem och de beter sig inte alls som man tänker sig.
 
Det började med tamhöns. Inköptes en flock om tio uttjänta värphönor från ett hönseri. Inför deras högtidliga anländande snickrades det ett hönshus med rejäla sittpinnar, designade exakt enligt expertisens anvisningar. Det färdigställdes ett gemensamhetsrede, ett lite hus som stod på ben bara en liten bit över golvet och väggarna i hönshuset kalkades för att hönsen skulle få det så hemtrevligt som möjligt. Så kom hönsen och de hade ingen som helst lust att sitta på de specialdesignade sittpinnarna om natten. Nej de trängde ihop sig alla tio i det lilla redet med tak, snickrat för att två hönor skulle få plats att värpa där samtidigt. Där satt de hopträngda som sardiner i en sardinburk när vi kom ut till dem första morgonen. Visst, de stackarna var ju vana att sitta och leva i små ynkliga värpburar i ett hönseri.

Det slutade med att min man gick ut i hönshuset varje kväll, öppnade locket på redet och satte upp höna efter höna på en sittpinne. Det tycktes som om något i deras förkvävda instinktdjup började göra sig påmint för efter ett par veckor satte de sig på sittpinnarna inför natten. Eller så hade de bara insett att det var bäst så, så slapp den bli omilt väckta och uppspretade på pinnarna av husbonden.

Så var det dags att låta dem gå ut. De stackarna måste ju bli saliga av att få gå ut, efter tre år i bur, men se det blev de inte alls. De vägrade hårdnackat att ta ett enda steg utanför ladugårdsdörren. Så det blev till att lyfta ut dem en och en, och börja från början om och om igen varefter de redan utlyfta smet in igen.

Tupp, tänkte vi, de vill förstås ha sällskap av en tupp, och förresten ville vi ha kycklingar. En tjusig gråspräcklig tupp, som döptes till Olof eftersom vi kallade hönshuset för kanslihuset, inköptes och släpptes in till de hönor som vi trodde satt där och längtade sig sjuka efter manlig fägring.

Den kakafoni som utbröt när tuppen, som var helt normal och van att gå fritt ute bland andra höns, plötsligt stod där mitt på golvet, var något helt annat än vi hade förväntat oss. Hönorna blev som galna, for som ”yra höns” (där fick vi en påtaglig illustration till detta uttryck) runt väggar och tak, vilt kacklande. De gav ett omisskännligt intryck av att vara skräckslagna inför monstret vi hade satt ner hos dem. Vad säger detta om relationen mellan könen undrar man?

Tuppen stod där, som förstenad, och stirrade villrådigt på kalabaliken runtomkring sig. Jodå, han kunde tänka och han tänkte att ”det här det måste vara rena hönshuset”.
Nå, det blev normala höns av allihop så småningom, bortsett från att hönorna aldrig ruvade, men det var ju inte konstigt. Alla sådana instinkter hade man tagit ur dem så för att få kycklingar fick vi skaffa nya hönor, av raser som fortfarande hade ruvningslusten i behåll.
 
Så var det papegojan som kortslöt hela huset och satt där, snopen och svart runt hela näbben efter att han hade knipsat av en sladd till en taklampa. Sedan rev han huset, bit för bit. Ett tag funderade vi på att starta rivningsfirma med honom.

Han gjorde en utflykt i skogen några dagar en gång. Där blev han illa mobbad av kråkorna, som förmodligen trodde att han var en hök. De kunde ju inte veta att det finns fåglar med höknäbb som bara äter grönsaker, för sådana har ju svenska kråkor aldrig träffat. Så Gojan flög iväg några dagar. Vi var ute och letade efter honom, utan stort hopp om att återfinna honom. Några dagar senare satt han i trädgården igen och kröp snällt in i buren när vi ställde ut den till honom, en bur som han egentligen bodde mest ovanpå.

Han brukade skrämma slag på våra besökare genom att plötsligt börja vråla. Det lät ungefär som ett barn som misshandlas och somliga såg skeptiska ut är vi förklarade att det bara var papegojan som skrek. När vi äntligen lyckades skänka bort honom sade jag, att vilket elände som än drabbar mig framöver så ska jag ändå vara tacksam, för vi har i alla fall inte någon papegoja längre.
 
Brevduvvungen, jo dottern hade brevduvor, som vi handmatade för att mamma och pappa hade blivit tagna av höken, snickrade jag en mycket finurlig sitthylla till. Hyllan var en tvåvåningsaffär med en bred sittpinne på övervåningen och en hylla på undervåningen en dryg decimeter nedanför. Hyllan var lagom stor att lägga en hopvikt tidning på, för att förenkla städningen. Tanken var förstås att pippin skulle sitta på pinnen och lägga sina visitkort på tidningen på hyllan en våning ner. Duvungar avger ett sådant visitkort en gång i halvtimmen ungefär, så det gällde att ordna det praktiskt. Duvan valde förstås att sätta sig på hyllan och dekorera väggen med långa osmakliga ränder.
Efter honom tapetserade vi om, tog en mörkare tapet än tidigare.
 
Kycklingen som bröt ena benet när den var två dygn, frisknade till efter att jag spjälat benet med en tändsticka. Men mamma ville inte veta av den en vecka senare och förresten hade den redan bestämt dig för att jag var dess mamma. Den kröp upp i min armhåla och somnade om kvällarna och på dagarna travade jag omkring i trädgården och petade med en pinne i jorden och kacklade när jag fick fram en smaskig insekt, vände på stenar och lät kycklingen kalasa på de äckligaste gråsuggor och inomhus ägnade jag min tid åt att torka upp på golvet. Men å andra sidan städade kycklingen snällt upp alla flugor jag smäckte och som föll till golvet, så vi bytte tjänster på ett högst solidariskt sätt.
 
De ”hemkära” påfåglarna vi införskaffade försvann omedelbart efter att vi släppte ut dem. Hönan fick vi hämta två kilometer bort och tuppen hade flyttat till grannen där han tillbringade dagarna med att strosa runt huset och spegla sig i grannens källarfönster. Så nu vet vi vad uttrycket ”fåfäng som en påfågel” betyder. När de fått glasrutor att spegla sig i hemma på gården stannade de hos oss och tuppen skrämde slaget på fasantuppen som frekventerade gärdet tvärsöver vägen. En sådan skräckfasan som vår påfågel hade den aldrig kunnat föreställa sig så den flyttade från grannskapet. Därmed slapp vi fasantuppens vrål på försommarnätterna men det kompenserades mer än väl av påfågelstuppens ofantligt mycket skarpare och mer högljudda trumpetande.
 
De kärvänligaste fåglarna vi hade var skrattduvorna. Dottern fick en hona då hon var elva år, en som överlevde make efter make och fick kull efter kull, som såldes varefter de blev utkastade av föräldrarna.

Skrattduvor har fördelen att inte föra oväsen, de är lättämjda och lugna. Det är ingen slump att det är dessa som trollkarlar använder gissar jag. Vi, dottern och jag, testade shapingmetoden genom att lära dem spela fotboll med en pingpong-boll. Det var en bra inlärningsmetod som jag först nu börjat använda på mina hundar. Ibland är man osedvanligt trögtänkt.

Det rann tårfloder när dottern tvingades låta veterinären ge Fanny den sista sprutan, då var hon 24 år gammal. Vi saknar henne fortfarande.

Får dottern säga sitt så är fåglar det bästa som finns.  Får jag säga mitt så är det hundar som är det bästa som finns och får min man säga sitt så är det hästar och tillsammans stökar dessa djur till ordentligt och gör livet till en ständigt pågående happening.