Antingen uppfattas katten som mycket anpassningsbar och läraktig eller också som så oförbätterlig att bara modernaste biologiskt-genetiskt manipulering hjälper. Djuren tjänar dubbla syften, att bevara det naturliga, det ursprungliga, det oföränderliga, det gudomliga, det barnsliga men också att vara experimentalfält för människans nycker. Katten som frihetssymbol, till och med som den personifierade trolösheten, passar en ny och modern, möjligen postmodern, storstadsmänniska.

I staden, kännetecknad av uppbrutna lojaliteter, av rörelse och nya lokaler och en "nomadism", tillåts flyktiga förbindelser. Också förhållandet mellan människa och djur töjs, tunnas ut och knyts samman på nytt. I staden, säger dess lovprisare, råder en anti-essentialismens frihet för vars och ens ”natur” som leder framåt mot bokstavligen nya livsformer.

Relativisering och omdefinitioner blir avgörande för hur katten behandlas, på gott och ont: om bondkatten inte längre uppfattas som ett husdjur utan som ett sällskapsdjur så bevaras den inte för framtiden i våra nordiska genbanker. Och när den i försöksdjurssammanhang tappar sin normala beteckning och klassificeras efter mikrobiologisk status som patogenfri (SPF) så hamnar den i en mycket riskabel position. Om den kan kallas raskatt eller innekatt så omhuldas den. Och så vidare. Värdet sitter i den etikett man väljer.

Människans förhållande till djuren pendlar mellan viljan att styra detta släktskap och längtan efter underkastelse. Balansen är besvärlig. Vår bild av människan är inte längre den av skapelsens krona. Enligt aktuella enkäter anser bara en tredjedel av svenskarna att skillnaden mellan människa och djur består i att människan har ”själ”. Det överraskar, chockerar kanske att två tredjedelar av oss alltså har en annan uppfattning. Härav följer att djuren, i alla fall vissa djur, tillskrivs ett värde som är svårt att skilja från människans. (Mest anmärkningsvärt är ändå att en fjärdedel fortfarande anser att Gud har skapat människan vid ett särskilt tillfälle.) Dagens djurintresse är kompakt. En TV-kanal, Animal planet, sänder enbart om djur, om deras sjukdomar, hur de klarar sig och hur de verkligen dör. Blodet är riktigt och rikligt.

Ett annat medialt inslag markerar den andliga sidan, hur man ska lära sig tala med djuren. Vad sedan ”tala” och ”språk” innebär svävar en smula, men det rör sig om en förbättrad kommunikation, ibland väl också om en smula ESP eller liknande. Nyligen lanserade japanska Takara-koncernen Meowlingual, en liten manick som sätts på kattens halsband och som utsänder översatta fraser så att husse eller matte vet vad som önskas; motsvarande för hundar, Bowlingual, har redan prövats och blivit en stor – ekonomisk – framgång. Djuren upphöjs men tendensen går snarare mot kontroll och ingrepp. Pendeln slår mellan nytta och nöje, mellan bestialitet och behag. Det är i avvägningen mellan dessa punkter som katten i framtiden får sin form.
 
Några år in på det nya millenniet och vi anar att katten kan komma att få det svårt. Om det händer att forskningen fastslår att den ger infektionssjukdomar, aids eller som ”fruktkatten” (palmmården) i Kina sprider sars, kommer kärleken snabbt att falna. Det värsta hotet ligger i om FSE, kattvarianten av BSE, galna ko-sjukan, sprider sig. Då kan himlen på nytt förmörkas av rök från brända djurkroppar. Toxoplasmos som kan leda till fosterskador sprids via katt och kattklössjukan, som visserligen normalt läker sig själv, orsakas av rivsår efter katt. Därtill kan katten trots sina nio liv komma att älskas till döds.

Kattrörelsen arbetar ivrigt på att forma sitt djur för sina syften, bland annat genom att skapa en ny terminologi och bruka modern teknologi: man konstruerar en leksak att tävla med, gör en ekonomisk investering men får också ett sällskapsdjur. Sålunda ska katten inte längre gå ut. Frihetssymbolen ska öronmärkas, kopplas och vallas i rastgård. Man vill ändra på kattens natur till en människans kultur. Om stadskatten släpps ut på landet börjar den göra det den alltid gjort, den vässar klorna, ger sig ut på rått- och fågeljakt. Den har böjelser som inte låter sig kuvas, en livslust som vi kan avundas. För att inte inomhuskatten ska tråkas ut finns leksaker och till exempel boken Birdwatching for Cats (av paret K. & G. Harrison, 1998).

Vi förfasar oss ofta när vi hittar katten på blodbestänkt grönbete. Men också ute på landet springer stadskatten in för att sätta sig på lådan. Är katten så formbar att den kommer att behålla sin popularitet eller visar sig andra husdjur passa bättre? Ett annat hot, eller en konkurrens, är de nya sällskapsdjuren, råttor, illrar, ormar, som allt mer organiserar sig. "Tamråttan – det perfekta sällskapsdjuret”, förklarar Svenska råttsällskapet. En svensk illerförening finns, ägnad en sällsynt yster krabat, som kräver lika mycket uppsikt som en tvåårspojke. Överlevnadsvärde ligger i att katten numera föredrar familjen framför huset. Katten följer ljuden från människorna, dofterna, smekningarna, rutinerna - inte bostadens plankor och gardiner. Det finns förstås gränser: katten reagerar på småfåglar och möss, den är bara undantagsvis vegetarian, sällan syns den bada frivilligt. Men den är anpassningsbar, en opportunist, en överlevare. Det går, kanske, att av katten göra en hund, vilket är vad som pågår.

Läs till exempel de tio varningarna i Katten vår vän (1990): Man ska skaffa katt enbart om man inte är allergisk och om man är beredd att ta de kostnader som en katt drar med sig. Man måste inse att den inte bara förblir kattungesöt  – två onekligen rimliga varningar. Vidare: "Du bor i radhus eller villa i tättbebyggt samhälle. Familjen kommer och går, på sommaren är man van att ha fönster och dörrar öppna. Då kommer du aldrig att kunna hindra katten från att smita ut även om det är din avsikt att ha innekatt.” ”Alla i samma radhusområde älskar inte katter.

Därför är det bäddat för problem. Är ni beredda att ändra era vanor. Kan ni vidta åtgärder (dubbla dörrar i tamburen, inhägnad uteplats) så att katten inte kan smita ut?" Om inte, ingen katt. Både människan och hennes vän måste ändra sig. Huskatten har det sämst, visserligen älskad och välskött, men det är raskatten som mår bäst. – Distinktionen mellan raskatt och huskatt verkar självklar, man vill skilja bondkatten från sin stambokförda och domesticerade kollega, man anknyter till jägarnas och hundägarnas argumentering från anno dazumal: papper, stämplar, dressyr avgör värdet och värdigheten.

Att katten ska bli ett innedjur, härom råder viss enighet: "Ingen släpper ut sin hund i timtal för att den ska leka vid motorvägen!” (Men släpper verkligen någon ut sin katt ”för att” något sådant?) Också andra djur än katten har ett frihetsbegär, men allt "från hamstrartill hästar får försaka något när de är tamdjur" – förbud i sig är inget konstigt.[140] Vad katten släpar hem från markerna är dessutom otäckt. Kanske de får stressymtom av att bara glo ut genom fönstret på alla flygfän – men kanske finns det något lugnande piller? Kattens drifter kan stängas av genom sterilisering, kastrering, det är inga stora ingrepp och den framtida genetiken har säkert större potential …

Tills vidare sitter katten i husarrest och väntar på sommarpermis. Till saken hör att raskattägaren ofta bor trångt utan tillgång till grönska. Alldeles klart ser katten annorlunda ut idag än för hundra år sedan – och då gäller det inte bara välnäringens effekter på midjemåttet. Bondkatten är på väg att försvinna som en följd av promiskuitet och avel; i ladugårdens high-tech behövs den snart inte. Åtskilliga husdjursraser i riskzonen har uppmärksammats, men hund och katt tycks bortglömda i den befintliga bevarandeplanen för biologisk, domesticerad mångfald (BIODOM), som tar upp hästar, kor, får, getter, svin, höns gäss, ankor, kaniner och nordiskt bi. Nyttighetsaspekter och kulturhistoriska motiv, estetiska och etiska skäl har vägts samman. Det finns ett pris på allt detta: en dag i skogen får kosta oss 200 kr, en jaktdag 400. Men visst borde Måns och Grållan få gå kvar, både av nostalgiska skäl och för sin egen skull. Det kostar inte mycket.

Framtiden styrs från Bryssel, av hermelinpälsbrämade politiker. De bestämmer om karantänregler och gentekniska förändringar, om livet ända in i ladugården. Inför EU- omröstningen 1995 utropar Dagens Nyheter på sin första sidan: "Lagårdskattens framtid osäker.” I en intervju med en mjölkbonde i Roslagen framgår att EU:s regelverk inte tillåter att djur vistas i de rum där mjölk förvaras, behandlas eller kyls. Andra direktiv uppmanar bönderna att hålla undan gnagare, vilket katten Smarty gör. "Det är väl bättre med en katt i ladugården än att ta dit Anticimex?" – Nu blev katten inte samma symbolfråga som snuset, men den underförstådda frågan var likartad: hur i detalj ska EU få styra? Men Smarty och Murre är snart glömda och ingen har sjungit deras sorgesång. Lantbruket och landsbygden är på väg att förändras. Mjölken, modernäringen, förbinds inte längre med levande råmande djur, grönt gräs och gödsel, utan med teknik och stordrift, rostfritt stål och plast, mjölkning tre gånger om dagen, nya raser. Ur kattens perspektiv betyder det att den inte längre hör till landsbygden utan att den har blivit ett stadsdjur, som egentligen inte får springa ute utan hållas inne i lägenheten.

Den nya människan, vem det nu är, skiljer sig från den sentimentala mannen, kattgumman och folkhemssvensken genom sina friare och flertaligare allianser, sin upplevelsekonsumtion. Man lever singel, närmaste samtalspartner är datorn eller husdjuret. En sorts autism utvecklas. Kanske finns det en likhet med undantagsgumman i sin ensliga stuga med katt och höna i knäet. En längtan efter att byta identitet märks, att växla från människohamn till annan skepnad. Detta är inte detsamma som antropomorfisering utan handlar om inlevelse. Men chansen finns också att råttornas väg tillbaka också blir huskattens. I Stockholm är råttstammen dubblerad: tidigare en per mänsklig innevånare, nu två, alltså inte en miljon utan två miljoner råttor. Frågan är förstås om katten biter på råttan eller ens klarar av musen. Kanske den hellre vill måla eller dansa.

Undersökningar har visat att den har stor talang för bådadera. Och kanske en ny och aggressivare råtta tar över staden. Fast på nytt kanske genetiken kan komma oss till hjälp och av den blyga kissen göra en rottweilerkatt eller konstruera en pitbullvariant. I allt detta utvecklar vi vår makt över djuren. En huskatt i dag är inte sig själv. Den är intagen på anstalt och tokig därefter. Och hur är det med lejonet på zoo, har det hälsan eller har det gått in i väggen? Katten sitter inne på livstid men är troligen lycklig, liksom husse och matte. Den har också tagit hand om dem, givit dem en rytm och en mening i tillvaron. Gemensamt framlever vi dagen i ett dårhus och det känns numera ganska hemvant. Men saken kan ses annorlunda. Hör inte katten till den framtida stora frihetsromanen?

Vi börjar om: man vill göra hund av katten. Kattens historia rekapitulerar hundens med hundra års eftersläpning (Brobergs första lag om den historiska utvecklingen). Genom kastrering och sterilisering är man på väg att sudda ut könsgränsen. Katten ska vara öronmärkt, steriliserad, och ha ID-bricka runt halsen. Också artgränsen kan överskridas om det passar den vedertagna familjebilden (Brobergs andra lag om biologisk förändring). Teknik och ekonomi omskapar vår moral på ett sätt som kommer att förändra detta jordeliv till oigenkännlighet i enlighet med den acceleration som Galilei uppmätte i sina fallexperiment på det sluttande planet (Brobergs tredje lag om moralens samhälleliga villkor).

Allt detta kan vara tilltalande: Eftersom matte och husse vill det kan motsättningen mellan hund och katt tänkas upphöra, vi märker redan hur kontrasten har mjukats upp. Den nya gentekniken kan kanske skapa en kisse som inte parar sig ohämmat och som saknar klor? Eller som blir mera lik barn och som har människogener? Som allergitestad och steril passar alla? Visserligen inställer sig frågan om djurens rättigheter, djuren är inte rättssubjekt, det är inte säkert att vid missbruk någon ska agera på dess vägnar. Och vart tog det djuriska vägen?

Möjligheterna ökar för nya, futuristiskt designade husdjur. Doggifieringen har sin historiska motsvarighet i hur tidigare hästen var mönster för hundväsendet. Redan en av Oskar Anderssons roliga teckningar handlar om hästen som hund – O. A. var för övrigt en stark djurvän. I stort sett förefaller det som om hunden är norm för husdjuren, liksom mannen för människan och dalkarlen för svensken. Kattens status kan höjas genom prylar, genom att den blir en god konsument. Man kan peka på två möjliga linjer för att höja statusen: dels mer prylar, ekonomi, avel, skatt, tävling, priser; dels ändrade vanor/natur genom avel, sterilisering och avsexualisering, inomhusliv, ickenytta, ickejakt.

En obehaglig misstanke: att vi villigt betalar alla tusenlapparna för kisse beror det på att katten ändå är billigare än hunden, än barnet, än älskaren? Katten är den lilla lyxen men ger den stora ömheten. Vi skaffar oss katt i stället för barn. Med det bekväma innelivet blir katten äldre: mer än en tredjedel blir över sju år, 3 procent över sexton år. Vi sörjer dess frånfälle eftersom det är en i familjen som har gått bort. Var katten initialt en relativt billig investering växte kostnaderna med åren. Men genom omdefinitioner suddas artbegreppet ut, och katten kan verkligen bli vad som passar kassan.

Nästa trend blir djurisk, säger ett framtidsorakel. Allt fler blir vegetarianer, päls- och skinnindustrin är i fara. Ju färre djur vi äter desto fridfullare blir vi. Djurbroscher blir heta, ugglan snarare än hästen tar ledningen. Alla som läser Harry Potter väljer fjällugglan, som sveper fram genom new ages framtrollade lövskogar. (Ja, zoologin blir litet konstig i denna värld.) Så spår man vid 2000-talets början. Mycket trämaterial, blommor och romantik ska det också bli. Redan är bestämt att djur ska ha pass i EU. Först som sist inrättas professurer i djuriskhet. Det låter bra, men som Encyclopedia of the future (1997) framhåller i en artikel om ”pets” rör förbättringarna husdjuren, vilka människan skyddar, medan försämringar gäller alla andra, som vi utnyttjar. Djuren har en längre tid utnyttjats i porrbranschen och givetvis kan man också tänka sig mer positiva sammanhang – som i den lilla filmen Annika och Stefan, där Annika är förtvivlad över att hennes fästman, en katt, har tagit livet av sig. I slutscenen gifter hon sig kyrkligt med en bulldog. Happy end för Annika.

Postmodernismen har fått en rad gamla nötta polariteter att vittra sönder – människa-djur, man–kvinna, make–maka, vit–svart, liv–död, öst–väst, robot–människa, känsla–förnuft, natur–kultur, själ–materia. Ju mer begreppen har ”dekonstruerats”, desto suddigare har världen blivit. Definitionerna visar sig ofta svåra eller omöjliga att uppställa. Det finns en multimodernitet med en flytande karaktär. Enligt soritesparadoxen (hur vissa begrepp tycks sakna en absolut gräns) vet vi inte när en myrstack slutar att vara ”stack” (soros). Man tar bort ett barr och sedan ett till – någonstans längs vägen sker en förändring. Kan en ”stack” hänga på ett särskilt ”barr”? Kan begrepp som ”förnuft” och ”person” hänga på en särskild egenskap? Är ”själ” en odelbar enhet? Kanske katten kommer att maskuliniseras, liksom mannen feliniceras: ”Mannen är både slug och beräknande, vet precis hur han ska lägga sig raklång över alla pappren så de skrynklas ner för gott. Han och katten tävlar. Och båda spinner för ungefär samma sorts beröringar. Båda tror att de är herrar i huset”, skriver författaren Anne-Marie Berglund under rubriken ”mannen är den perfekta främlingen”.

Kattens roll som barn förstärks, vilket innebär en ännu starkare koppling till hem och härd men också leder till ökning av kringprylar. Skatt på katt införs, den får personnummer och namnskylt på dörren. Djurets födelse- och dödsannons bereds plats bland människans familjenyheter. Kyrkan accepterar att paradiset öppnar portarna åtminstone för husdjuren. Tillvaron kringgärdas allt mer, men utanför hårdnar den. Råttorna tar över utescenen.

I egenskap av medialt djur skapas också medier för katten. Det tycks redan ha hänt, i USA – var annars? – produceras TV-program för katt. Den tänkta publiken är stor, 85 miljoner katter, som avnjuter springande ekorrar, flaxande fåglar och studsande bollar. Tittarunderlaget ökar genom att var femte (22 procent) av de mänskliga amerikanerna säger sig uppskatta programmet … Modellering och manipulering kan förväntas öka. Ett skämt på internet har väckt vrede: ”Bonsai kittens”, det vill säga att medan kattungens skelett ännu är mjukt låta den växa i en glasform som har den form man önskar. Så får man en pyramidformad, klotrund, kvadratisk eller en rund och studsande katt.  Idén är befängd men därför inte omöjlig. Man kan väl säga att den utgör en yttersta konsekvens av raskatteriet.

Hur långt kan man gå? För första gången i historien har vi klar möjlighet att med teknikens hjälp snabbt förändra vår och andra arters biologi. Linjen går från animals till animats. På nytt ställs frågan om djuren som automater, med tillägget att även människor är djur. Den andra sidan av frågan om inte datorn, roboten, den artificiella intelligensen duger som djur eller motsvarande. Vems status som går upp och vems som dalar går på ett ut.  Nya egenskaper kommer att skapa nya marknader och nya världar. Efter det att erövringen av jorden klarats av väntar nya utmaningar. Den globala katten ersätts av den kosmiska. Motsvarande kapitel till ”den lilla världshistorien”, förslagsvis döpt till ”rymdens erövring”, kan tills vidare skrivas kort.

Temat har redan prövats i en gulliveriad av lundaförfattaren Bertil Mårtensson om livet på planeten Batak (1977): människorna ägnar sig åt miljöförstörelse, men en kattagent, klok, sexig och tvåbent från planeten Catworld, kan kanske ställa problemen tillrätta; sex mellan katt och människa på kattvis ingår. När Donna Haraway 1991 publicerade sin bok om Cyborgs, beteckningen för de nya kombinationerna av organiska kroppar och teknisk apparatur, lät hon illustrera den med kattkvinnor framför datorn. 2004 kunde man på TV se Cat Man, tatuerad i orange och svarta ränder över kroppen, med tänderna omformade till att hugga med och med morrhår av latex. 1997 års julklapp var Tamagotchis, virtuella katter konstruerade med hjälp av flytande kristaller och utan risk för allergier. Men barnen blev hysteriska när den kära manicken gick sönder och inte längre visades tillbörlig respekt av föräldrarna. Furbes, elektroniska gosdjur, kan man klappa, mata och leka med. Sensorer klädda i päls aktiveras vid kel.

Mängden robothundar och robotkatter på marknaden ökar. Man kan i dag inympa hundgener i en katt och så skapa en hund-katt. Man mixar och donar, visserligen måste åtskilliga gener bytas för att förändra utseendet till något mitt emellan, men teknifieringen och globaliseringen går snabbare än på Robinsons tid. Tideräkningen P D (Post-Dolly) står öppen för dessa möjligheter. Djuren är inte längre garanter för oföränderligheten.

Ett husdjur som förenar flera arters bästa egenskaper, som sluter fred mellan motsatserna, kan det vara det första steget på en ny spännande evolutionär kedja? Förhoppningen är knappast ny, vi har alltid försökt kontrollera djuren och deras avkomma, fast tempot nu är snabbare och resultaten mer utmanande. De transgena djuren är, vad vi än tycker, framtiden. Eller blir resultatet inga egenskaper alls, en golvmopp men med liv? Frågan blir inte bara liggande, den prövas kommersiellt. Varför inte det totala husdjuret? Eller en människa som kombinerar alla de bästa egenskaperna i den övriga skapelsen? Det är mycket vi kan avundas våra vänner djuren. Räcker det med kurser i hur man kan lära sig spinna? Eller behövs lite finare genetiskt broderi?

Donatorsdjuren erbjuder sina tjänster. Xenotransplantat är den medicinska framtiden. Arbetet på att göra resten av skapelsen människokompatibel har kommit långt. Artbarriärer hör till det förflutna. Och varför bara en älskling när det går att klona – vilket för kattens vidkommande skedde i Texas vid jul 2001; den lilla Jesuskatten döptes till Cc – Copy cat. (”Bra affär, bra affär / blir dock att placera / sin pension, sin pension / i duplikation, / Bra option, bra option,/ kattmatsproduktion”, enligt dagsvers, SvD 6.3.2002) Var går gränsen för vad som är ”katt”? Måste alla kännetecken var uppfyllda för att en katt är en katt? För att veta det måste vi först kunna ge fenomenet en komplett beskrivning – och det kan vi inte. Och som någon säger, efter postmodernismen kommer posthumanismen.

Vi är djurens hyresvärdar snarare än ägare. De djur som lever vilt är inte längre vilda djur (än mindre ”vilddjur”). Katten var en gång ”bondkatt”, sedan ”huskatt”, därefter ”sällskapskatt” och ”raskatt” och är nu snart något ytterligare. De varelser vi är på väg att skapa är ännu odöpta. Kanske kommer vi att fråga oss vart den gamla katten tog vägen. Vart den moderna katten är på väg är inte gott att säga. Vi vet inte vilka avtryck den kommer att lämna efter sig i sanden som allt hastigare rinner ur tidens timglas. Förskräcker spåren redan? Vad skulle den gamle gudsmannen Martin Luther ha sagt när den kosmiska katten flyger över hans huvud?

2004.12.06