Hans Isaksson, förläggare på Bonniers förlag, har skrivit den första presentationen av Werner Aspenströms författarskap i dess helhet. 
    
1989 avsade sig Werner Aspenström (1918-1997) sin plats i Svenska akademin. Orsaken var, att akademin inte ansåg sig kunna fördöma det iranska prästerskapets religiöst grundade dödsdom över Salman Rushdie, en indisk författare, boende och arbetande i Storbritannien. Två andra akademiledamöter, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, lämnade också akademin. Isakson påpekar, att Aspenströms uttåg inte endast var en protest mot akademins feghet utan också berodde på att han ville arbeta för sig och inte ingå i skilda litterära och kulturella grupperingar.     
 
Yrke?
Fragmentarie, brukar jag numera svara,
en person anställd av sig själv
ansvarig för skärvor.
 
Werner Aspenström debuterade 1943 med diktsamlingen Förberedelse, litteraturhistoriskt sett under Stig Dagermans tid, det s.k. 40-talet. I samband med hans bortgång l997 utgavs hans sista diktsamling Israpport. Hans produktion omfattar arton diktsamlingar, några prosaböcker, varav bör framhållas barndomsskildringen Bäcken, tre essäsamlingar och dramatik samlade Teater I-V.
 
Isaksons bok är indelad i åtta kapitel. De är inte kronologiskt ordnade, utan tematiskt. Han medger i sitt förord, att det kan skapa problem för läsaren att samma dikt behandlas inom flera olika tema. I Aspenströms fall blir en tematisk indelning splittrande, eftersom jag uppfattar, att varje dikts mångtydighet är viktig för min läsupplevelse. Ändå kan läsaren i slutändan känna sig tacksam för Isakssons tålmodiga och varsamma urskiljande och skärskådande av teman.
 
I kapitlet Platsens poesi grundlägger han sin syn på Aspenströms författarskap. En utgångspunkt är författarens barndoms- och uppväxtskildring i Bäcken, lokaliserad till Torrbo i södra Dalarna  och i 1920-talets jordbrukssamhälle. Hembygdens natur, människor, djur (med respekt kallade varelser), levnadsvillkor, vanor, ting och talesätt följde alltid Aspenström som inslag i hans diktning.

Isaksson karaktäriserar Aspenström som iakttagaren, som den som ”ej vet”, men vill veta, vill förstå och tänka efter. Det förefaller, som om detta ”vet ej” var och förblev den styrande hållningen i hans författarskap. Ur frågor och svar i samband med detta ”vet ej” kommer den smärtsamma upplevelsen av det motsägelsefulla i tillvaron, liksom det mångtydiga i hans författarskap.

Genom vad poeten ser i naturen, i staden, människor emellan, hos djur och ting, växer lärodikter fram, påminnande om Harry Martinsons. I Platsens poesi  ger Isaksson en framåtblickande karaktäristik av författarens språk med hjälp av begreppet ”låghet”. Aspenström skriver ”lågt”, dvs. konkret.. Pekfingervalsen är  ett exempel: på en lärodikt i låg stil.
 
Ett enda finger och en enda ton.
Den valsen blev för liten.
Tonen flaxar och slår
Mot skymningsfönstren.
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg.
Så får man inte göra med pianot.
 
Isakson återger apropå ”låghet”, vad Aspenström berättat om ett sent återseende av barndomens och ungdomstidens starkt förändrade bygd: På  hemväg från en återseendepromenad funderar författaren över, varför han inte känner av stundens vemod. Vad som återstår, menar han ”är väl snarare att tacka berget, skogen, tjärnen, stigarna och ladorna för visad gästfrihet nu och i det förgångna…”

– Men hur? frågar han sig.
Och i stället för att uttrycka något känslosamt till sin bror, som bor kvar i bygden, nöjer han sig med att tacka  för lånet av stövlarna.
Det var en typisk, också humoristisk, underdrift, ett ”lågt” uttryck för vad som troligen var lånets egentliga innebörd, att ha fått tillfälle att se in i vad som varit.

* 

Tidigt skrev Aspenström att  ”Motsägelser, ett tyglat tumult, / bättre fann jag inte världen.” Hur hanterade han denna erfarenhet?  Ett svar lyder: att gå mot strömmen.          
 
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.
 
Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

*

I kapitlet med temarubriken  Att inte vara rädd, betonar Isaksson, hur central Aspenströms upplevelse av tillvarons motsägelsefullhet var och hur ovillig han var att ta ställning.. ”Den som söker en mening, finner två meningar.”
Humorn var en utväg, en annan var att lyssna till den inre tonen. Även om man är ensam, måste man låta den höras.
 
Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.
Låt dig inte skrämmas av tornspirornas tupp och kors.
Sitter högt men flyger inte.

...
 
Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet, som kan vara en begynnelse…
 
Isakson påpekar, att den citerade dikten Hypnos för människoharar skrevs med tanke på det politiska 1960-talet. Diktaren uppmanar både till oräddhet för den etablerade makten och för dem som ”stormar mot de stilla” i landet och Isaksson kompletterar med vad han kallar en ”livsnerv” i Aspenströms författarskap: motviljan mot ”att låta en bild eller en upplevelse ogiltigförklara och tränga bort en annan bild eller upplevelse.”

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv…

*

Isaksson formar tänkvärda tematiska avsnitt. Bland dem ”Melankolins sirensång”, där han berör Aspenströms kamp mot missmodet, mot att sluta sig för världen. En ”låg” humoristisk bild av dilemmat ger författaren i denna bild:

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.

I samma kapitel berörs Aspenströms förhållande till gudstron:  ”…jag känner mig hemlös i den kristna församlingen och den kristna ceremonien, men hemmastadd ( eller åtminstone mindre hemlös ) i det kristna kyrkorummet.”  Isaksson citerar också författarens syn på gränsöverskridning, på förbindelserna mellan religion, mystik och dikt:
Han har alltid ”känt ett behov av att principiellt försvara religionen som möjlig kunskapsväg gentemot de rationalister, som hävdar, att vad den mystiska upplevelsen än må vara, en stegring av vår själsliga aktivitet…, en kunskapsakt i egentlig mening är det inte…” då skulle mystikern ”även för en icke-troende kunna bevisa  eller göra sannolik gudomens existens.”

Och så lägger Aspenström till: Jag anser nämligen att också poesin är en kunskapsväg, att den kan förmedla eller rättare sagt restaurera kunskapen om en utomjordisk eller urmänsklig, arkaisk verklighet… jag säger endast att den ibland är i stånd till det. Vad som fängslar oss i dikten, vad som gör en dikt stor, är inte dess personliga karaktär utan dess förmåga till allmännelig igenkänning. Vi var alla med den dag då Noak steg ur arken.”
 
Det måste alltså finnas en obeaktad kraft inom dig
ett hemligt argument
en sändare och mottagare
som är bättre underrättad om livets mening
och världens möjligheter
än du själv.
 
I dagsljus
bland folk som stoltserar med sitt verklighetssinne
som en boxare med sina svällande muskler,
aktar man sig att föra osynliga källor på tal.
I mörkret framträder de tydligare
hörs tydligare vid midnatt,
i midvinternatten,
då ugglorna lyfter vingarna
och glidflyger den korta sträckan
mellan jordens ruiner och nybyggen.

*

Ikaros och ”konsten att stanna”  lyder Isakssons avslutande temarubrik. Temat tar sin utgångspunkt i myten om Daidalos och hans son, den unge Ikaros. Denne trotsade sin fars råd att inte flyga för nära solen. så att vaxet som höll samman vingarnas fjädrar skullel smälta. Ikaros störtade i havet.
 
Efter att ha läst  73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.
 
Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag framföra min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – som gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.

Aspenström har berättat om diktens upprinnelse, som saknade allt beroende av myten:
I närheten av författarens barndomshem låg ett barnhem. Barnen där gick i samma skola som bygdens. De hade sällan pålägg på smörgåsarna. De hade inget ”hem” att gå hem till efter skolans slut. En dag fann han i en närbelägen klyfta brädlappar som tycktes ha tillhört ett hemgjort havererat flygplan. Han föreställde sig, att något av barnhemsbarnen velat fly  ”till en bättre och jämlikare värld” eller velat bravera, men störtat i klyftan..

Aspenström har också påpekat, att dikten inte är så polemisk, vilket jag tolkar som civilisationskritisk, utan ”främst är en träta  med någon - något i mig själv och som finns hos de flesta, gissar jag.”  ”Förresten har jag inget otalt med Ikarosgestalten, jag har totat ihop rätt många dikter om markbundnas längtan efter vingar…” ”Men vi som av egen kraft flugit i drömmen…Gång på gång tar vi sats och misslyckas… tills det plötsligt och mirakulöst bär uppåt och vi svävar utan ansträngning… Vilken revansch att bröstsimma däruppe högt över glesbygder och tätorter, över ensamhetens och oförståelsens marker!”

*

I ett  temakapitel, benämnt De nattliga positionerna, berättar Isaksson, att Aspenströms ofta noterade sina drömmar och att han använde stoffet i sina dikter. En av hans sista förefaller mig koncipierad just i ett tillstånd mellan dröm och vaka.
 
Sängliggande, tjudrad med två slangar,
försöker jag föreställa mig oändligheten.
Jag lyfter av taket på sjukhuset
som astronomen nattetid öppnar observatoriets kupol.
Evigheten har inte ändrat sig mycket
sedan jag sist hade den i tankarna:
vithårig, utan rynkor, varken man eller kvinna.
Långt ute på oändlighetens isvidd
ser astronomen någon närma sig.
Det är hans hustru, hon andas lugnt.
Även det hon bär i handen andas,
ett bröd, nybakat, med korinter i.
 
I dikten ”tycks alla riktningar upphävda,” skriver Isaksson… ”det är som om jorden och evigheten byter plats… men ingen skräck inför ’oändlighetens isviddd’ utan beredskap och frid.… Och de båda poler som han… gett så många namn utöver Ikaros och gossen Gråsten, får här den vackraste och mest elementära formuleringen av dem alla…: ” oändligheten och brödet.”.

*

I ett Efterord nämner Isaksson bl.a. författare, som Aspenström dragits till: Bellman, Stagnelius, Almqvist, Strindberg och Martinson. Förvånande nog saknas Ekelöf . Varför?
Det hade varit intressant att veta..

Avslutningsvis en förkortad sammanställning av den jämförelse Isakson gör mellan Martinson och Aspenström:
– Som naturskildrare står båda på Linnés grund. De är djupt förtrogna med naturen och studerar den ivrigt och nyfiket. De företräder tidigt en ekologisk medvetenhet och observerar spåren av den allt snabbare miljöförstöringen.

Båda kritiserar den självhärliga västerländska människan. Hos Aspenström stegras kritiken ibland till avsky. Något Aniara finns inte i hans författarskap. I stället finns hans dikter om andra varelser än människor.

För den som vill komplettera sin förståelse för Werner Aspenströms diktning finns nu Hans Isaksons inkännande och utredande bok.

2004.12.09