Den antologi jag
har läst och här kommer att skriva om är en vänbok
till den danske forskaren Henning Eichberg. En man vars liv och
gärning jag tyvärr inte vet särskilt mycket om. Däremot
finns det en del att säga om den bok som blev resultatet av
jubileumssymposiet till hans ära.
Genren vänböcker/konferensrapporter lider av grava och
djupa problem. Det blir i de flesta fall varken hackat, malet eller
för den delen ordentligt redigerat. Som tidskriftsmakare stör
jag mig ordentligt över den grava bristen på redaktionell
översyn. Det går inte att hitta en gemensam nämnare
för de texter som här presenteras utom just att de är
de som råkade vara med just på denna konferens. Så
därför sträcker sig bokens bidrag mellan den östyska
idrottsrörelsen, begreppet ”flow” och historien
om en Sydslesvigsk ungdomsförening. Det blir lite kropp, lite
Grundtvig och mycket diskussion om nationen som föreställd
gemenskap.
Min generella
slutsats är att det aldrig hettar till och hela boken
går lite på tomgång. Någonting som jag inte
riktigt vill klandra skribenterna för utan jag lägger
nog hellre skulden på universiteten och den där rådande
strömforan av konformitet och likriktning. Två exempel
på detta är antologins behandling av feminism och postkolonial
teoribildning. Den gång det förekommer en kvinna så
får hon skriva om kvinnor och blir då antologins feministiska
alibi. Ingen av författarna tar på något sätt
up Danmarks koloniala arv och vad det skulle betyda för begreppet
folk i en dansk kontext. Att det går att göra på
ett spännande sätt har bland annat Peter Høeg visat
med sina romaner och Stefan Jonsson inom samhällsvetenskapen.
Ett av de bästa kapitlen i Stefan Jonssons bok ”Världens
centrum” handlar om Danmark som kolonialmakt och de systematiska
övergrepp som begicks i det danska folkets namn på Grönland.
De kapitel jag tänker ta till utgångspunkt för denna
text är de som på ett mer filosofiskt sätt diskuterar
begreppet ”folk”. Många av bidragen hämtar
här sin inspiration från debatten mellan liberaler och
kommunitärer. Kända personer från denna debatt är
bland annat John Rawls, Charles Taylor, Michael Walzer och på
sitt sätt Jürgen Habermas. När jag läser bokens
bidrag börjar jag fundera på om det inte inom samhällskunskapen
har inträffat en ”språklig vändning”
i och med globaliseringen. Låt mig förklara.
Någonting som alltid förknippas
med globaliseringen, oavsett om man är höger eller
vänster så är det den ökade rörligheten
för människor, information och varor. För dig med
rätt pass eller rätt vara så är du idag del
av en global marknad. Globaliseringen innebär en folkförflyttning
av otroliga mått. Det kan vara trevliga saker som semesterresor
för en allt större global medelklass – men mer intressant
är migrationen för den globala underklassen. Det kan handla
om att undkomma tortyr eller förföljelse men också
om att söka lyckan på andra sidan havet om man inte ”tyar
längre”.
Idag finns det inom stora delar av den politiska filosofin en medvetenhet
om dessa aspekter av globaliseringen. Oavsett om man förfasas
eller gläds av begreppen kultur, folk eller mångkulturella
samhällen så är migrationens påverkan en realitet.
De artiklar i denna antologi som rör dessa diskussioner känns
nattståndna och skrivna utan ett aktivt förhållningssätt
till detta faktum. Det är då parallellen med den ”språkliga
vändningen” inom filosofin blir relevant. Att då
komma dragande med Jürgen Habermas idé om att skilja
mellan ”etnos” och ”demos” som en radikal
slutsats känns tunt. Detsamma gäller diskussionen mellan
liberaler och kommunitärer. Dessa diskussioner slås på
många sätt sönder om man för in debatten om
dagens migration och globalisering.
Eller missförstå
mig rätt – det är lika relevant som maskinskrivning
är för att kunna hantera en dator. En grundförutsättning
för att förstå begreppet folk – men hjälper
dig inte vidare i att förstå dagens globaliserade samhälle
och de processer som där pågår. Utdefinieringen
av människor sker idag på ett b etydligt hårdare,
mer raffinerat och om möjligt än vidrigare sätt än
i den liberal/kommunitära debatten. De faktorer som i den debatten
är grunden för utdefinierandet av den andre är självklart
fortfarande verksamma – men att fokusera på detta är
att låta sig förblindas av ett sken.
Ett exempel på detta är den strukturella rasismen i dagens
Sverige. Där är begreppet folk (eller etnicitet) en grund
för välkomnandet av människor på krogen eller
vid tillsättandet av olika tjänster. I god socialliberal
anda har vi definierat problemet och har inrättat en mängd
mekanismer och institutioner för att lösa detta. Nu tror
man på en lösning där man önskar lösa
segregationen utan att ge upp det dominerande samhällets makt.
Både den liberala och kommunitära skolbildningen är
blind för att det handlar om makt och att ge upp makt. De lösningförslag
som då kan komma fram blir enbart kosmetiska ingrepp.
Min slutsats om denna antologi är att den snällt puttrar
på i en stabil mittfåra av habilt producerad samhällsvetenskap.
2004.12.09
|