Kristoffer Renberg
Från de homeriska eposen till Slitz på nästan tretusen år. Det är uppenbart att vi upplever en revolution inom den litterära traditionen. Vore det inte dags att vända på trenden? Som ett slags självutnämnd neofranskklassicistisk men romantisk modernist (go figure) och stort fan av såväl Pierre Bourdieus /Om televisionen/ som George Orwells /1984/ borde man kanske engagera sig i kulturarbetarrevolutionen. Intresset är dock tämligen svalt från såväl mitt som alla andras håll. Varför då? Det är en sådan underbar egokick att bli publicerad. Den som vill jämföra den kicken med en orgasm kanske är ute och cyklar men i brist på andra liknelser, why the hell not? Det kanske inte är konstigt om kvaliteten på det producerade kulturmaterialet sjunker i takt med att trycknings- och distribueringsmöjligheterna ökat explosionsartat med tekniska nymodigheter såsom tryckpressen, järnvägen och nu på senare dagar även Internet. Homeros fick slita i över trettio år innan han kom till men, tillåt mig, jävlar vilken skön "orgasm" han måste fått då. Frågan är; är det värt det?
 
Mitt egna skrivande är en bagatell i sammanhanget men man gör så gott man kan och kämpar vidare på gräsrotsnivå. /Den vackra jävla krukväxten/ är i första hand en gammal och bitter liten tanke men också, har jag insett på efterhand, en underhållande parafras till Hedvig Charlotta Nordenflychts /Öfver en hyacint/ som återigen pekar på det tydligt devolutionistiska i poesin. Men, faktum kvarstår, hyacinter i sjuttonhundratalslyrik blommar än en gång!
 
Såhär i vinter- och förkylningstider kan det även vara bra att komma ihåg att liten snuva hjälps ofta med stor glass.