- Nationalstatens grund har av tradition varit ett geografiskt begränsat område, ett område över vilket det varit möjligt att utöva kontroll och driva in skatter ifrån. Idag suddas gränserna ut och själva grunden förändras.

Orden är Urban Karlströms. Han är generaldirektör på Kommunikationsforsknings beredningen och följaktligen en av de personer i Sverige som bör ha bäst överblick över följderna av den nya tekniken. Ett av de projekt han förmodligen stödjer sitt uttalande på bedrivs vid Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet. Det leds av professor Bo Hedberg och handlar egentligen om nya företagsstrukturer. Inom projektet har man valt att kalla dem imaginära organisationer. Strukturer som radikalt skiljer sig från de gamla, tack vare de nya förutsättningar ny teknik skapat. Det geografiska rummet minskar i betydelse. Nu kan vi befinna oss i stort sett var som helst på jorden och kan ändå snabbt kommunicera, med hjälp av e-post och telefoner. Hedberg och de som deltar i hans forskningsprojekt har visat att detta ger nya, mindre hierarkiska, företagsformer. De har också sett att ledarrollen förändras och att den sociala kompetensen blir viktigare än någonsin. Detta för att det nu gäller att knyta samman de personer som tillsammans skall arbeta för företaget med andra medel än tidigare. Lojaliteten blir inte lika självklar när vi inte längre delar lunchrum, för att uttrycka det hela förenklat. Nu bygger man företagskulturer, identiteter där samhörigheten sitter på andra plan. Man försöker bygga en vi-känsla med hjälp av allt från personliga kontakter till mer ytliga företeelser som "IKEA-family" och andra liknande försök.

Nationen en förutsättning för demokrati?
Men om man nu för över detta till ett mer nationellt plan. Vad är det som skapar känslan av en nation? Tidigare har all forskning tagit själva nationsbegreppet för givet, men kanske kan man inte göra det i framtiden? I sitt verk "On Nationalism" ser David Miller nationen t.o.m. som en förutsättning för demokratin. Demokratin kräver en solidaritet som endast kan upprätthållas inom en nation. Enligt honom är också en universalistisk etik orealistisk. Känslan av ett vi förutsätter med andra ord ett dem. Delvis får han medhåll av Jürgen Habermas, som säger att "demokrati förutsätter en rationell debatt mellan människor som förstår och respekterar varandra".

Västsvensk=nästan dansk?
Vad kan då skapa denna "vi-känsla"? En anledning till den kan, som antytts ovan, vara det geografiska rummet. Vi samarbetar helst med de som bor nära oss. Detta skulle kanske kunna motsägas av att t.ex. vi som bor i västra Sverige inte känner mer gemenskap med människor som bor på Jylland än med dem som bor i Stockholm. En av förklaringarna till detta kan vara den språkliga gemenskapen, som är en annan viktig faktor. Ytterligare en sådan, där språket kan ingå som en del är en etnisk gemenskap. Denna etniska gemenskap kan ytterligare förstärkas av en annan viktig del, den historiska gemenskapen.

Men Schweiz då? Och USA?
Vid en första anblick verkar alla dessa skäl till en gemensam nation självklara, men vid närmare eftertanke finns det nationer som inte alls svarar upp till dem, men som ändå inte kan påstås vara någonting annat än nationer: flerspråkiga Schweiz, England med flera religioner, listan kan göras väldigt lång. Gemensam för de flesta är ändå fortfarande ett geografiskt sammanhållet område, även om gränserna för detta område inte alltid är så självklara. Intressant att fundera över i detta sammanhang är PLO:s tanke om att bilda två separata nationer, en palestinsk och en israelisk på samma geografiska område. En tanke som stött på stort motstånd, men om man tänker på de nya former för administration som blivit möjliga idag, kanske inte så orealistisk. Kan man kanske i framtiden tänka sig en nation bestående av människor med en stark intressegemenskap som bor spridda över hela världen?

Regional identitet
Vad som skapar våra nationella identiteter diskuteras mycket. Det nu så omdebatterade regiontänkandet är en ny variant av den gamla geografiska gemenskapen. Lisbeth Lindeborg är en av de debattörer som hävdar att nya lojaliteter kommer att uppstå med de regionala intressen som börjar göra sig gällande. Örestadsområdet, Oslo-Göteborg-Köpenhamn-bananen är exempel på regioner som är på väg att få starka gemensamma intressen. Intressen som mycket väl kan komma att stå i motsättning till respektive nationers intressen.

Kanske kräver enligt ovanstående resonemang även EU en speciell, gemensam europeisk identitet för att kunna bli en fungerande demokratisk administrativ enhet?

Institutioner genererar den identitet som krävs
Det finns teorier som säger att institutioner skapar identiteter. Underförstått de som de själva behöver för sin överlevnad. Det troliga är alltså att det inte går att skapa nya administrativa former, utan att skapa nya identiteter. Och eftersom identitet är någonting vi socialiseras in i kan den förändras, om än långsamt. Frågan är kanske också vilket nationalstaterna är mest beroende av för sin överlevnad? Politik eller fotboll? Det enda man kan vara säker på är att förändring ständigt pågår, och att den nu med hjälp av ny teknik går snabbare än någonsin. Kanske kommer vi i framtiden, för att travestera Carl Bildt, att se oss som i första hand Västra Götalänningar, i andra hand som svenskar och i tredje hand som européer? (För inte blir det väl som en del av IKEA-family?)

Text: SIRI REUTERSTRAND