- Jag och mamma vill hälsa er alla så hjärtligt välkomna hit och vi är så glada att just ni alla är här, sa Gerhard och höjde vinglaset med vit bordeaux och tittade en efter en i ögonen.

Och då var det meningen att man skulle titta tillbaka, dricka och sedan söka ögonkontakt igen innan skålen var fullbordad och glaset kunde ställas ner på bordet.
Johnny hade fått lära sig detta, då han inte hade invigts i det hemma. Fias föräldrar praktiserade vett och etikett och tallrikarna och besticken skulle också tas i rätt ordning: förrättsbesticken ytterst, den lilla tallriken först, varmrätten och desserten och besticken ihoplagda på tallriken sedan för att visa att man ätit klart.

De hade kommit på söndagsmiddag allihop, för att visa uppskattning och uppmuntran åt Gerhard mest, som ännu var sjukskriven men såg ut att må bra efter omständigheterna. Han hade tackat Fia och Johnny för presenten, som var en bok om gamla kyrkor i Skåne vilket intresserade honom speciellt. Blommor köpte man aldrig åt Gerhard eftersom han var alltför kräsen och sparsmakad och hade en experts granskande trädgårdsmästarögon.
- Hej min gumma, hade mamman sagt och pussat Fia på kinden och Johnny hälsade hon "välkommen".
Gerhard hade tagit i hand och sagt hej, ovan att hantera känslor som han var.

De satt i matsalongen, som var en inbyggd del av vardagsrummet, och Lisa och hennes man Mikael var också där och deras barn Mikaela och Rickard. Fia satt bredvid pappan och Mikael bredvid mamman. Lisa och Fia och mamman pratade ibland medan Johnny satt tyst för det mesta.
Mikael sa inte heller så mycket.
Men barnen pladdrade glatt på. Mikaela som var sex styrde och ställde med sin två år yngre lillebror och Lisa såg besvärad ut när maten hamnade på duken och Rickard sa att han inte ville ha mer.
- Åjo, man sitter allt kvar tills alla har ätit färdigt, sa mormor med sedvanlig pedagogisk, uppfostrande ton och Lisa skämdes ännu mer.
En gång lärare alltid lärare, tänkte Johnny om Fias mamma, som hette Margit, men aldrig tilltalades med det.

De åt musslor med räkfyllning till förrätt och fiskgratäng som huvudrätt. Blåbär och glass till dessert.
Gerhard bjöd på likör till kaffet där Johnny som vanligt fick te. Påste dock, och Fias mamma ursäktade än en gång att hon aldrig kunde komma ihåg att köpa lösvikt.
- Det ordnar sej, sa Johnny och var rädd att hon skulle misstolka det som en pik vilket hon ofta verkade göra när han sa något.
Lisa och Fia var inte bara olika till sättet utan också till utseendet: medan Fia hade ärvt pappans cendrefärgade ganska stripiga hår och hans höga kindknotor och barnsliga drag kring munnen hade Lisa fått mammans blonda och lätt självlockiga som hon dock tonade med slingor. Liksom mamman hade Lisa skarpa drag i ansiktet och en rakare näsa än Fias som pekade lite uppåt som pappans. Men alla hade av någon anledning blå och ovala ögon.
Lisa var tre år yngre och Johnny visste att Fia var svartsjuk på henne eftersom hon tyckte mamma och pappa favoriserade systern.
Johnny hade omvärderat sina första intryck och numera förstått att Lisas barnkära läggning mer härstammade från Gerhard än Margit. Fia bråddes alltså mer på sin mamma, som sällan visade några äkta känslor ihop med barnbarnen utan mer plikttroget läste en stund för dem för att sedan hänvisa dem till lekrummet. Då brukade Gerhard gå in till sina ögonstenar och leken slutade inte förrän de red på morfar som låg på rygg på golvet.
Så numera tyckte Johnny bättre om Gerhard. Men hans relation till Margit blev svalare för varje gång de sågs.

- Mormor du kan väl läsa, sa Mikaela som hämtat en pedagogisk ABC-bok i mormors arbetsrum sedan alla satt sig i sofforna i vardagsrummet.
Rickard satte sig på andra sidan och mormor ägnade den obligatoriska stunden åt dem medan Gerhard och Mikael diskuterade huspriser.
- Det är ju billigare bara man kommer en bit utanför stan, sa Mikael. Men det går ju flytta över lånen och sy ihop det till ett hus här också...
Han var väl insatt i topp- och hypotekslånekarusellen och Johnny visste att Gerhard och Margit gått i borgen för Mikael och Lisa vid första husköpet. Nu bodde de i sitt andra hus, i en närliggande grannkommun, men hade tydligen planer på ett tredje.
- Nej, du får inte bläddra förrän mormor har läst färdigt sidan, sa Margit uppfordrande och Lisa skämdes men förmanade ändå sin dotter att lyda.
- Jag minns när vi flytta' hit, 66 var det mamma va? sa Gerhard och fortsatte innan hans fru hade bekräftat honom:
- I alla fall, då tyckte man att 70 000 var mycket för ett hus. Aldrig hade man väl kunnat drömma om dagens utveckling...
- Ni kanske kan byta hus, sa Johnny plötsligt och skrattade skyndsamt för att markera att det var ett skämt.
Alla i vardagsrummet tittade anklagande på honom, som om han trampat in på främmande mark.
- Jag menar...ja, jag menar att det är ju ett stort hus det här och Lisa och Mikael och barnen har ju ett betydligt mindre. För det är väl ett större hus ni vill ha?
Johnny kände det som om han väntade på att få ett muntligt godkännande av en jury eller nåt innan Mikael tog till orda:
- Vi hade nog tänkt oss nåt modernare förstås. Och kanske lite mera miljöanpassat, sa han avmätt och såg på Johnny med ogillande ögon.

De hade aldrig kunnat med varandra. Mikael var förman på en pappersfabrik och hade som främsta intresse pengar, därefter pengar sedan kom statusprylar och då främst hus, bilar, husvagnar, segelbåtar, motorcyklar och gräsklippare.
Präktigheten stod som en illaluktande aura runt denne kortklippte och vältränade orienterare, som han var på fritiden, med ett förflutet inom centerpartiet då hans föräldrar var storbönder. Hur Lisa, som Johnny ändå inte tyckte illa om, kunde se något hos sin man var en gåta.
- Jo, men kvadratmeterutrymme är väl värt en del, sa Johnny och Margit la sig i:
- Det är inte alltid man tycker om samma saker, sa hon. Och barnen måste ju trivas också.
- Jag tycker dom verkar trivas bra här, sa Johnny och kände direkt att Margit tog det som en pik av nån anledning.
Fia blev allt svartare i ansiktet och hade helst velat skrika åt Johnny men behärskade sig inför föräldrarna och de andra.
- Nä, inte tror jag mamma och pappa vill flytta härifrån inte, sa Lisa och skrattade gulligt så stämningen lättade lite.
- Fast allvarligt talat, borde ni inte tänka på nåt mindre nu, sa Fia plötsligt. För pappas skull?
Hon tittade smått anklagande på mamman som inte hade väntat sig att pappas sjukdom skulle komma på tal. Men Fia gav sig sällan om hon hade initierat ett samtalsämne.
- Jag tror pappa känner det tryggt att få vara här hemma igen. Gör du inte älskling? undrade hon nervöst och Gerhard skämtade, sin vana trogen, bort allvaret:
- Ja, så länge jag inte behöver anställa en trädgårdsmästare så, sa han och skrattade smått.
- Du behöver vila nu. Och stressa mindre, sa Fia och Johnny märkte hur hon var sårad över att mamma tagit illa vid sig av hennes förslag.
- Det blir nog bra ska ni se, sa Lisa och gjorde Fia ännu mera sur.

- Nej, ni vill väl ha lite frukt, sa Margit och slog ihop läseboken och gick ut i köket för att hämta skålen med exotiska frukter, som var en följd av hushållets eget trädgårdsodleri och växthus på tomten.
Johnny mötte för ett kort ögonblick Lisas blick och anade ett svagt och gåtfullt leende i hennes mungipa. Han tänkte inte mer på det och Rickard och Mikaela klättrade över sin mamma i soffan och hon fick lugna dem så inte mormor skulle behöva bli irriterad igen.
- Hur går det med skrivandet då? sa Gerhard med en sharonfrukt i munnen och Johnny var glad över att äntligen få frågan.
- Jodå. Det är tuffa tider. Men man får dryga ut det med lite olika jobb, inhopp och så där!
- Jobbar du på Aftonbladet ibland? sa Gerhard.
- Ja, sa Johnny.
- Det är väl väldigt sällan, sa Fia och spottade ut en kärna från en sydafrikansk frukt som ingen hade nämnt namnet på än.
- Jag jobbar mest för fackförbundspressen...som är dom enda som betalar enligt rekommendation, sa Johnny och hoppades att det skulle vara nogpratat i och med denna markering att han faktiskt tjänade pengar.
- Ni har inte funderat på annan bostad? kom det ur Mikael som suttit och plockat vindruvekärnor ur munnen, och hoppats att det inte skulle märkas, ett tag.
Fia och Johnny tittade på varandra. Ingen av dem ville förklara längre. Ämnet hade varit uppe till diskussion på flera söndagsmiddagar genom åren. På senare år låg det dock en hånfull anspelning i Mikaels sätt att föra det på tal och Fia, som inte heller tyckte om Mikael, hade flera gånger försvarat rätten att leva i vanlig hyreslägenhet.
- Jo, vi kanske kan byta, sa hon nu och alla skrattade lätt för att inte förstöra den på ytan familjära stämningen.
- Varför ska du tjata om det alltid? sa Lisa och lät ovanligt störd över sin make. Låt dom bo hur dom vill! Alla är inte statusmänniskor!
Det sista kom helt oväntat för alla, också för Mikael som kastade en hård blick tillbaka. Han hade aldrig blivit motsagd av sin hustru förut hemma hos svärföräldrarna.
- Vad menar du? sa han sårat.
- Att vi inte behöver prata om hur andra ska leva sina liv, sa Lisa och Johnny märkte hur något oförlöst och spänt fanns mellan de båda. Nåt han inte hade upptäckt förut, för att det kanske inte funnits där eller inte hade kommit upp till ytan.
- Jag mena' väl inget illa med vad jag sa, fortsatte Mikael som verkade helt oförberedd på hennes grälsjuka.
- Sluta nu! väste Lisa och i samma ögonblick kom Rickard farande bakom soffan och riktade en leksakspistol mot sin pappas huvud.
- PANG! Nu är du död, sa han och Fia reagerade direkt:
- Nej men ta av honom den!
- Ta det lugnt nu, sa Margit och gick upp och efter pojken ut i hallen.
Fias underläpp darrade. Hon tog åt sig personligen av att barn lekte våldslekar.
- Hur kan du låta honom leka med sånt? undrade hon och tittade på systern.
- Men herregud, han är ju ett barn, sa Lisa indignerat.
- Ett barn? Vad säjer du om han kommer hem som skinhead när han är tonåring då? fortsatte Fia och Mikael reagerade:
- Nu drar du alldeles för långtgående slutsatser!
- Vadå då? sa Fia med höjd röst. Räcker det inte med all våldspropaganda på film och i TV. Och all våldspornografi dom kommer att möta sen när dom växer upp. Ska man uppmuntra dom att leka våldslekar, tycker ni verkligen det?

Gerhard såg ut som om han ville försvinna från rummet och petade upp glasögonen en bit på näsan som alltid när han var besvärad. Johnny kunde inte låta bli att dra på munnen. Och Margit hade flytt till köket och disken.
- Dom förstår själva att det är på låtsas, sa Lisa som inte kunde ta åt sig av systerns upprördhet.
Vilket gjorde Fia ännu argare.
- Men en dag är det på riktigt! Och det är föräldrarnas ansvar att inte uppmuntra barn till våldstendenser, sa hon och rösten dallrade av återhållen gråt.
- Nu överdriver du allt ändå, sa Mikael och försökte spela den lugna och behärskade fadern. Alla hans kompisar har ju knallpulverpistoler. Skulle vi då förbjuda honom att ha?
- Ja, det tycker jag, sa Fia och såg så där sur ut som bara hon gjorde när hon var sårad.
- Jaså, sa Mikael lugnt. Ja, vänta bara så får du se när du själv får barn.
Johnny hade betraktat ordväxlingarna med bibehållet lugn och under tystnad. Han visste att han skulle få ta det i efterhand.
Gerhard hade också suttit tyst.
Fia var sårad nu och gick ifrån vardagsrummet och låste in sig på toaletten. Johnny visste att hon grät. Lisa suckade, som om hon varit med om allt förr och hade ledsnat och Mikael försökte släta över det inträffade genom att slå på tv:n och zappa in söndagsmatinén.
- Kom ungar! Det är Åsa-Nisse, skrek han och barnen kom springande.

Gerhard frågade efter en stund om Johnny visste när John Elfström, som spelade Åsa-Nisse, dog och Johnny gissade att det var i början av 70-talet.
- Ja du kan ju mycket sånt, sa Gerhard och skrattade lätt för att återfå nån form av stämning.

*

- Fy fan alltså, du kunde väl ha sagt nåt då. Istället satt du där och hånlog, skrek Fia sedan de kommit hem och hon lagt sig i sovrummet för att gråta och Johnny satt på sängkanten för att försvara sig.
- Hånlog? Det gjorde jag inte alls. Men det vet du väl att det inte är nån idé att börja diskutera politik med Mikael...
- Politik! Det handlar ju om barns krigslekar!
- Jamen det blir ju en politisk diskussion av det till slut. Det vet du ju. Och en konservativ centerpartist med patriarkalisk inställning till barnuppfostran kan aldrig komma överens med en sosse ...framför allt inte en sossekvinna, sa Johnny och hoppades att han inte klumpat till formuleringen.
- Jag fattar inte vad Lisa ser hos han! Och hur står hon ut! Men hon är ju den präktiga hustrun, så varm och omtänksam mot alla barn och vuxna, sa Fia och raljansen i hennes beskrivning av systern var inte att ta miste på.

Johnny kunde inte låta bli att tänka på alla gånger han själv lekt indian och cowboy som liten, när han satt och såg söndagsfilmen ensam framför tv.n senare på kvällen.
Fia hade somnat och han blev nästan nostalgisk när han tänkte på knallpulverskotten han hade avlossat utanför kojan i skogsdungen när han gick i tredje klass.
Indianerna inne i kojan hade blivit jätterädda. Några hade till och med börjat gråta.
Men ingen av hans barndomskamrater var våldsbenägna i dag som vuxna, vad han visste.
Söndagsbion på tv var Francis Ford Coppolas "Gudfadern II"
Johnny älskade den filmen, men hatade våld...