I Demokratiutredningens skrift "Olydiga medborgare?" uttalar sig bland andra ett antal flyktinggömmare. De är inga otäcka extremister eller supermänniskor. De har helt enkelt stött på saker i sin verklighet som det blev för svårt att inte göra någonting åt. Flyktinggömmarrörelsen är ett utmärkt exempel på hur nätverk bildas.

Det pratas om att det gamla folkrörelsesverige är i upplösning. Att folk i gemen är skeptiska mot politiker och partier. Nätverk har blivit det magiska ordet när vi idag pratar om nya sätt att organisera sig. Idag bygger vi nätverk för att skapa affärskontakter, för att stoppa vägbyggen och även privat, runt oss själva för att helt enkelt slippa vara ensamma. Flyktinggömmarrörelsen är ett intressant exempel på detta nätverksbyggande, som alla pratar om men inte så många förstår innebörden av. För flyktinggömmarna ligger det i sakens natur att det inte går att organisera sig för fast och ordentligt. Öppna möten skulle lätt kunna skada verksamheten. Det finns ett par officiella organisationer, FARR och Fristadsrörelsen, men det mesta arbetet sker i betydligt lösare former. Nätverken uppstår vid behov och formas om vartefter uppgifterna växlar.

Sprids ofta från mun till mun
Rent praktiskt går det ofta till så att någon tar hand om någon, tar vidare kontakt med vänner, bekanta eller andra man känner till eller får tips om, vartefter man behöver mer hjälp. En del av de människor som ingår i de här kontaktnäten har kännedom om varandra via andra gemensamma organisationer som fackföreningsrörelsen eller olika kyrkor, men mestadels handlar det om kontakter som sprids från vän till vän, granne till granne. Det här betyder inte att det är flummigt eller oprofessionellt. Tvärtom. Många av flyktinggömmarna har stor erfarenhet. I nätverken ingår ofta läkare, tandläkare och jurister.
När man fått kontakt med en flykting går man som regel igenom alla papper, kontaktar advokater och Invandrarverket. För det handlar inte bara om att hålla människor gömda - det gäller främst att se till att de får en chans att bli kvar i Sverige permanent, legalt. Det händer att man avråder flyktingar från att gömma sig. Särskilt när det är barn inblandade.

- Har man en gång blivit involverad, så sprids ens namn i flyktingsammanhang. Man ringer varandra och ber om råd, säger Erik som presenteras som "drygt 50 år. Han är präst på en mindre bruksort i Västsverige".

En annan inblandad beskriver det såhär:

- Den är kanske inte en folkrörelse, utan snarare en rörelse som växlar efter behov och tidpunkt.

En plikt att hjälpa till
Samtliga intervjuade är väldigt medvetna om att det de gör är emot samhällets lagar och regler. Men de ser det som var och ens plikt att tänka själva och handla utifrån sin egen moral.

- Vi svenskar är väldigt lydiga, fostrade av folkskolepedagogiken som lärde oss att läsa och räkna och buga för överheten. Man är lydig och nitisk. Ingen ska kunna komma på en med att man inte följt reglerna. Så länge man inte litar på sitt eget omdöme utan hänvisar till lagen och överheten, så kommer detta system att bestå, säger Eva - som själv arbetat som byråkrat i ett statligt verk.

Flera drar paralleller till andra världskriget. Någon säger sig inte se någon skillnad mellan att gömma judar då och flyktingar nu.
Det de flesta undrar över, nämligen hur det fungerar att ha någon boende hos sig, i sitt eget hem, får en del svar i skriften.

- Det är klart att det varit mycket jobb med att gömma flyktingar, det kan vara fruktansvärt jobbigt att ha folk boende hos sig. Det säger sig själv. Bebisar som skriker om natten, det går bara en liten tid - man blir alldeles slutkörd. () Men det positiva finns där också. Man får vänner. Förra sommaren var jag i Etiopien i tre veckor och hälsade på en familj. Tidigare har jag varit i Rumänien hos en familj som blev avvisad från Sverige. Den här sommaren ska jag åka till Libanon tillsammans med en annan familj som bott hos mig. De har en pojke som är nio år. Han längtar efter min spagetti, säger han, berättar Lena som själv har vuxna barn.

Andra berättar om hur mycket de själva lärt sig genom att gömma flyktingar.

- Vi skojar ofta om alla fördomar vi haft om människor av olika nationaliteter och med olika tro som kommit på skam

Kristina, som kom i kontakt med de här problemen första gången när hon arbetade på en flykting sluss, berättar:

- En gång skulle jag ta hand om en bosnisk kvinna med barn. Det visade sig vara en kedjerökande kvinna i skinnjacka. Så hade jag inte alls föreställt mig henne.

Inte konfliktfritt
De intervjuade berättar också om konflikter. Det kan bli kulturkrockar och naturligtvis uppstår slitningar när man tvingas leva nära varandra. En av "gömmarna" berättar om en makedonsk familj som hade en helt annan syn på renlighet än den familj de bodde hos. Det gav stor ångest åt mannen i familjen. Till slut hade han utbrustit i "jag tycka du är idiot till 100 procent".

Omgivningen ser inte heller alltid med blida ögon på verksamheten. Barbro, som bor på en liten ort, säger att hon numer håller en lägre profil än förut. "Det är inte comme il faut att vara gömmare idag".

- En gång blev jag knuffad nerför rulltrappan på Domus och kallad "jävla svartskallehora", men då tog jag min kurd under armen och gick ett varv runt torget. Han var väldigt stor och stark nämligen.

Trots hårdare tider fortgår gömmandet. Flera fall har uppmärksammats i media på sistone och de flyktinggömmare som uttalar sig i skriften "Olydiga medborgare?" ser media som en viktig hjälp i arbetet. Slutmålet är ju en mänskligare flyktingpolitik där deras eget arbete blir onödigt, men det verkar vara långt kvar till dess. Ännu så länge är verksamheten underjordisk av flera skäl. En av gömmarna förklarar varför de inte är helt rumsrena med att: "Vi flyktinggömmare kan nog uppfattas som hotfulla, eftersom vi visar att vi inte behöver samhället, inte behöver den vanliga strukturen". Och det är förmodligen också en bra förklaring till varför många politiker och även andra ser en fara i många av de olika typer av nätverk som växer fram idag.

Text: Siri Reuterstrand
99.12.08