Vem vill bli kallad lobbyist?
 
 

Så har då Jonas Birgersson utsetts till Årets Lobbyist. Det skedde i samband med Stora Lobbydagen den 18 november. Han värjer sig mot etiketten lobbyist. I stället vill ha räknas in i skaran oberoende debattör. I endera egenskapen har han lyckats placera kravet på ett statligt utbyggt fiberoptiknät för bredbandskommunikation på den samhällspolitiska dagordningen.

Den definitionen av lobbyist som användes i samband med utnämningen formulerades av Bo Pettersson i Månadens Affärer. Så här lyder den:
påtryckare som försöker få politiker att fatta beslut som är gynnsamma för deras uppdragsgivare.

Formuleringen innebär att varken riksdagsledamöter eller företrädare för idéburna organisationer är lobbyister om inte begreppet ska bli så vitt att det förlorar sin skärpa. Om väljarkåren eller medlemmarna betraktas som uppdragsgivare kan snart alla försök att påverka samhällsbeslut omfattas. Lobbyisten ska verka för uppdragsgivarens intressen. Ett personligt engagemang är naturligtvis inte alls uteslutet, men det är ett professionellt förhållande vilket förutsätter att det sker en betalning.

Jag är övertygad om att de flesta av oss lobbyister har ett starkt politiskt intresse, och inte sällan politisk erfarenhet. Det innebär att vi respekterar politiken och politiker. Vi skulle aldrig ha framgång om vi inte gjorde det. Och vi skulle knappast nå resultat om vi inte trodde på den uppdragsgivare eller den idé vi jobbade för. För att få uppmärksamhet och vinna gehör för en fråga måste du vara både väl insatt och engagerad. Lobbyister har därför ofta en relativt välkänd politisk hemvist.

Inte så få viftade avvärjande med pekfingret när Idétorget och Resumé för några år sedan beslöt att utse Årets Lobbyist. Personer som enligt rimliga definitioner på lobbyister tillhör denna kategori hävdade med emfas att de inte ägnar sig åt lobbning. Eftersom ordet i breda kretsar fått en negativ klang, finns det också en tendens att fly från lobbyiststämpeln.

Själv kallar jag mig PR-konsult. Det är dock inte ett försök att mörka, utan snarare en titel som har bredd nog att täcka också arbetsinsatser som handlar om att marknadsföra en organisation, ett företag, en produkt, tjänst eller idé. En kampanj kan omfatta allmän opinionsbildning genom annonser, artiklar och kontakter med journalister.

Men lobbning innebär alltid att politikerkontakter tas. Avsikten är att påverka politiska beslut.

Professionella lobbyister
Bilden av lobbyister har varit den myglande och mutande manipulatören. Lobbyist blir synonymt med otillbörlig påverkan. Men visst har vi alla rätt att försöka påverka det politiska beslutsfattandet på det sätt vi själva bestämmer? Det är en medborgerlig rättighet. Däremot ska det självklart inte ske genom korruption.

Visst finns det ett antal professionella lobbyister men är det märkligare än att det finns copy writers, talskrivare och informationschefer?

Den svenska branschorganisationen PRECIS (Föreningen Public Relations Konsultföretag i Sverige) hade 1998 40 medlemsföretag. Dessa PR- och kommunikationsföretag hade då totalt 715 anställda. Långt ifrån alla är lobbyister dock. Endast ett fåtal PR-konsulter ägnar sig åt lobbning. Det är dessutom sällan eller aldrig en heltidssyssla.

Vi är alltså relativt få och vi har inte den betydelse som vi ibland tillmäts i debatten. Ändå vill jag hävda att inslaget av professionella lobbyister har kommit för att stanna, och att vi fyller en inte oviktig roll. Om denna roll sedan är att förnya givna strukturer till det bättre eller snarare att fungera som bromsklossar till försvar för det bestående, och de besuttna, är en annan fråga.

I en ledare i Aftonbladet i fjol, när debatten om lobbyismen och demokratin hade börjat ta fart, sägs à propos situationen i USA följande: "Men i Sveriges riksdag finns inga regler för hur lobbyister får jobba. Det är dags att göra något åt detta."

Frågan är hur genomtänkt den ståndpunkten är. Att försöka reglera lobbning genom att till exempel registrera lobbyister skulle troligen bara få motsatt effekt. Vi skulle få en kader lobbyister som i sin marknadsföring kan hänvisa till att de fått tillstånd att vistas i riksdagens korridorer.

En intressant parallell är möjligen hur journalister tas om hand till exempel i Rosenbad. Ackreditering. Presskonferenser. Så blixtbelyses det intresse politiker har av att nå ut med information med hjälp av en annan yrkeskår. Lars Weiss skriver i sin bok "Framgångsfällan", à propos TV4s eget lobbningarbete, följande: "Det ansågs klokt om nyhetschefen tog dessa kontakter. Politikerna är ju vana vid och ­ måste väl kanske också tilläggas ­ beroende av nyhetsfolk."

Beslutsfattare har alltid har utsatts för påverkan av olika slag. Olika intressegrupper framför synpunkter på förslag i bland annat remissform; det är och har varit en viktig och accepterad del av den svenska demokratin. I dag finns även professionella aktörer på arenan. Men de senare är en vagt definierad grupp. När nu Demokratiutredningen väljer att söka klargöra begreppen och definiera vad som menas med lobbning är det därför välkommet.

Som lobbyist deltar jag gärna i den diskussionen. Jag väljer att beskriva mina egna försök att definiera begreppet lobbyist samt diskutera vilka vi är och hur vi arbetar i syfte att påverka det politiska systemet. Kommer vi att vara en accepterad och viktig del av morgondagens svenska demokrati? Det återstår att se. Vi är ännu bara i början.

Blågul påverkan
Som jag ser det är lobbning en svensk tradition. Lobbyister bidrar till att frågor belyses från olika håll. Vi formulerar ståndpunkter. Vi bidrar till att fakta presenteras. Det är egentligen samma uppgift som intresseorganisationen har i den svenska modellen. Vi vill att så många som möjligt tar del i debatten. Och när nu allt färre är fast anställda för att i stället arbeta på uppdragsbasis, i projektanställningar eller som egenföretagare, är det bara naturligt att denna utveckling också slår igenom i påverkansbranschen.

Bengt Göransson skriver i en artikel i Aftonbladet 1996 att lobbyismen är den offentliga åsiktsbildningens variant av stalinismen. Han skriver med anledning av att Stora Lobbydagen äger rum dagen därpå. I inbjudan har vi skrivit att "den blågule lobbyisten har blivit rumsren och övertagit ombudsmannens plats i maktens korridorer". Han talar om lobbyister som fifflare. Han väljer att bortse från att vi arrangerar seminariet just därför att strålkastarljus behövs för att granska lobbning som företeelse.

Varför skulle det vara mer legitimt att vara LO-anställd och via facket slåss för högre a-kasseersättning än att anlitas av samma organisation för att under en tid försöka få samma förändring till stånd? När nu företag och organisationer drar ned på informationsavdelningarna och i högre grad än tidigare köper in tjänster vid behov borde det rimligen vara mest effektivt att ibland köpa förstärkning i form av lobbyister.

Dessutom har den korporativa påverkansmodellen inte bara kritiserats utan också till viss del brutit samman. Legitimiteten hos intresseorganisationer att för medlemmarnas räkning ta ställning i en rad, inte sällan politiska, frågor har ifrågasatts. Remissförfarandet har inte bara varit effektivt utan också slutet. Många grupper och aspekter får svårt att komma till tals.

Jag är övertygad om att professionell lobbning präglas av större öppenhet än den traditionella korporatismen.

Och vi är ju inte längre så blågula. Med internationalisering och individualisering blir samhället allt mer mångfasetterat och föränderligt. Givna hierarkiska strukturer ersätts av friare sammanslutningar, av nätverk. Enskilda individer ­ journalister och så kallade kändisar inte minst ­ får ett stort genomslag. Medierna får ökad betydelse. Det är en spegling av att demokratin hela tiden påverkas. Nya former av påverkan växer fram.

Journalister ägnar sig dessutom i allt större utsträckning åt att granska lobbning, vilket är välkommet. DN Specials artikelserie i förfjol om bilbeskattningen tror jag starkt bidrog till att lyfta fram lobbning som påverkansmetod. Aftonbladets artikelserie hade en stor förtjänst. Den gav lobbyisten ett ansikte genom att publicera fotografier. Det är i tidningsartiklar snarare än i böcker som lobbning i Sverige behandlas.

Verbal tradition
Vad är det då vi gör som lobbyister? Inte så få av oss är pratglada, uttrycker sig väl, målar i bilder. Kontakten med både uppdragsgivaren och beslutsfattarna vilar på denna verbala förmåga. Det är en viktig framgångsfaktor eftersom det talade och det skrivna ordet också i politiken, och i journalistiken, är centralt.

Eftersom partidisciplinen har försvagats finns det ett utrymme för, och behov av, nya former att påverka beslut. Allt fler aktörer lobbar för sin sak. Det handlar inte sällan om att initiera samtal. Vi skapar mötesplatser, som bör vara såväl angelägna som attraktiva. Ett brett kontaktnät är självklart en fördel. I detta sammanhang som annars.

Men avgörande för att få upp frågan på dagordningen är nästan alltid att den syns i media. Politiken är mycket mer opinionskänslig i dag än tidigare. Vägen till beslutsfattare kan därför gå via media. En förklaring är säkert att det är ett sätt att få bekräftelse - din åsikt uppmärksammas och du blir därmed bekräftad som person.

Att delta i det offentliga samtalet blir allt viktigare. Vi skriver, eller har synpunkter på, utkast till debattartiklar och pressmeddelanden. Vi kontaktar debattredaktörer och nyhetschefer. Genom debattartiklar och opinionsundersökningar lyfts ett problem fram, och hot och möjligheter tydliggörs.

Och tydlighet är A och O. Jag menar att det inte är framgångsrik lobbning som är ett hot utan otydlig påverkan. En lobbyist bör öppet, gentemot de beslutsfattare eller journalister som kontaktas, redovisa vem hon eller han arbetar för. Med det kravet tillgodosett är lobbning en påverkansmetod, vid sidan av andra, som har kommit för att stanna.

Svart på vitt
Som påtryckare ­ oavsett om du är företrädare för en intresseorganisation eller lobbyist ­ måste du vara tydlig med vad du vill, och kunna motivera din ståndpunkt.

Därför är det inte nog med muntlig förmåga. Du måste också dokumentera ditt resonemang genom att formulera dig i skrift. Det är inte sällan avslöjande. En svepande formulering avslöjas.

Detta är också vad Lars Anell, tidigare regeringsrådgivare och svensk EU-ambassadör i Bryssel, menar är vad han främst bidrog med när han lämnade den politiska sfären för näringslivet. Hur bländande din föredragning än är så kommer den att blekna när du lämnar rummet. För att göra spår måste du skriva ned fakta och argument så att fler kan ta del av hur du resonerar.

Volvos chefslobbyist gav också ett tiotal andra råd när han talade i samband med Stora Lobbydagen 1997. De förtjänar att upprepas eftersom de väl sammanfattar hur vi resonerar, vilken roll vi spelar och de råd vi ger våra uppdragsgivare:

1. Var kliniskt saklig. Analysera alla sidor av frågan, alla argument. Avstå från de enkla poängerna.
2. Uppträd trovärdigt. Bygg långsiktiga relationer. Om du försöker övertyga med falska argument eller på svag grund är det ingen idé du återkommer nästa gång.
3. Lär dig motståndarens bästa argument.
4. Var konstruktiv. Klaga inte, utan visa på en lösning.
5. Lämna skriftlig dokumentation. Det är det som är satt på pränt som förs vidare in i byråkratin.
6. Var klar och tydlig i dina avsikter och förslag.
7. Framför aldrig tomma hot.
8. Var enkel och logisk i din presentation. Fast acceptera också att det finns komplicerade frågor som inte går att förenkla hur långt som helst.
9. Tala alltid om vem som är din uppdragsgivare.
10. Hys respekt för den du vill påverka.
11. Överväg om det gagnar saken med en offentlig debatt.
12. Ställ endast upp i direktsändning i radio och TV.

Att köpa en opinion
Är det då möjligt att som det ibland påstås "köpa" ett beslut i Sverige i dag? Visst kostar det att anlita lobbyister, på samma sätt som det inte är gratis att arbeta med en reklambyrå, revisorer eller organisationskonsulter. Eller för den del att anställa. Det kostar inte sällan mellan 1 500 och 2 000 kronor i timmen att anlita en lobbyist.

Vi tar inte betalt beroende på vilken möjlig vinst vår uppdragsgivare kan komma att räkna hem. Vi bedömer svårighetsgraden och tidsåtgången och offererar därefter. Det är inte bara för att undvika kritik utan beror på att vi inte vill riskera att jobba utan ersättning om nu frågan av en eller annan anledning avförs från den politiska dagordningen eller tar en för vår uppdragsgivare ofördelaktig vändning.

Statsvetaren Gunnar Falkemark hävdar att opinionsundersökningar bör förbjudas eller begränsas eftersom de har blivit ett sätt för lobbyister att köpa en opinion som stöd i påverkansarbetet. Jag tror att det ligger något i vad han säger. Det finns verkligen en risk att frågor kan ställas så att det ges intryck av att ett förslag har en stark opinion bakom sig. Det är dock inte en företeelse som enbart förekommer i min bransch.

I USA finns det ett begrepp för hur en fråga fås att se ut som om den är gräsrotsföreteelse. Uttrycket är "astro-turf", vilket är namnet på det amerikanska företag som tillverkar konstgjort gräs.

Ett annat begrepp hämtat från USA är att lobba "grass-tops", vilket syftar på att mobilisera en elit snarare än massorna. Målet är att ta reda på vem en kongressledamot inte kan säga nej till: hans främste bidragsgivare, hans kampanjchef, en politisk mentor. Lobbyisten försöker sedan övertyga denne om uppdragsgivarens ståndpunkt. Om metoden fungerar kommer kongressledamoten kanske aldrig få veta att den som kontaktar honom i sin tur har blivit kontaktad. Av en lobbyist.

Påtryckaren ser annorlunda ut i dag än i går. Och om påverkan blir otydlig, om vi inte kan ana vilka aktörer som medvetet försöker manipulera oss eller i vilket syfte, är utvecklingen olycklig. Men bara då.

Text: ANNIKA SUNDSTRÖM
Idétorget Ab
991208