Arto Paasilinna - myten och originalet
   Arto Paasilinna: foto Petri Salmela
 
 

En av sommarens hetaste dagar, vi är på väg med bil ut från Helsingfors till herr och fru Paasilinnas sommarstuga för blommorna behöver vattnas. Bilen har som väl är luftkonditionering och resan går fort i sällskap av en av Nordens mest lästa författare. Efter en rundfrågning i min bekantskapkrets inser jag att han har inte bara många läsare utan även läsare från diverse olika grupper- unga, gamla, män och kvinnor, hög- och lågutbildade, alla skrattar de åt Arto Paasilinnas burleska romaner. Fast en del kan nog tycka att det är lite magstarkt att skratta åt idén om kollektivt självmord, ämnet behandlas i en roman av Paasilinna. Vad skrattar inte Arto Paasilinna åt? Svaret låter inte vänta på sig:

- Jag skrattar inte åt roliga historier och inte heller åt humor som använder sig av dialekter, humor är mer komplicerat och intellektuellt krävande än så. Jag tror inte att det finns en endaste rolig historia och nästan inga dialektala skämt i min produktion. Humorn är ett förfaringssätt med vars hjälp författaren får fram sitt budskap, farsen är ett gammalt beprövat stilgrepp. Jag skriver om döden, tortyr, mentalsjuka, självmord, arbetslöshet, uppror. Om jag skrev lika dystert om dessa teman som de är, skulle ingen jävel orka läsa de böckerna. Förfaringssättet är mycket väl övervägt, jag vill behandla ämnena så att jag inte börjar skoja bort dem, och man får inte banalisera dessa allvarliga teman, men inte heller behövs det gråtas från pärm till pärm.

Höstens nya roman
I höst ges Prosten Huuskonens bestialiske betjänt ut på svenska, romanen gavs ut i Finland 1995. Här är det återigen uppbrottstemat från genombrottsromanen Harens år som behandlas. I Harens år lämnar journalisten Vatanen plötsligt sitt uppdrag och sin fotograf och vandrar i väg ut i skogen och hans enda resesällskap är en liten skadad harpalt. Prosten Oskari Huuskonen i Paasilinnas nya roman lämnar också sitt kall och beger sig ut på resa, han i sällskap av en björn, också han har börjat tvivla på sitt yrkesval och därutöver på sin tro. Prosten får order från biskoparna att ta lite ledigt från predikandet då ryktet om hans förehavanden börjat sprida sig. Att han tar hand om en björnunge som även är med under gudstjänsten må så vara, men när han börjar publicera radikala artiklar om Jesus politiska hemvist och går i ide med en ung björnforskare och sin björnunge tvingas prosten Huuskonen att ta ut semester på obestämd tid.

Det finns ett uppfostrande drag i Arto Paasilinnas produktion, han har något så omodernt som ett budskap i sina romaner. Inbakat bland många skratt, finns råd om vägar ut ur förtvivlan. Själv säger författaren att människor borde ha en rättighet eller skyldighet att ta bättre hand om sig själva. Det finns ingen orsak att ge upp i första taget, man måste hitta andra utvägar än flaskan eller det slutgiltiga självmordet. Har man i sitt liv kommit till en återvändsgränd, måste man tänka att det här är bara en av många möjligheter. För även herr Paasilinna har suttit på krogen, men han blev inte kvar där. Han bytte yrke- för att det var möjligt.Arto Paasilinna:foto Petri Salmela

Artos år
Var det inte så att du själv en gång tog dig ett Harens år, likt huvudpersonen Vatanen i romanen med samma namn? Han var ju också journalist som tröttnade och klev av ekorrhjulet.
-Jo, 1975 sålde jag båten och pengarna som jag fick för den finansierade sommaren då jag skrev Harens år. Jag var så urless på mitt yrke som journalist, det saknade framtidutsikter eftersom journalistiken blev allt mer ytlig och innehållslös enligt mitt tycke. Tidigare gjorde jag ofta reportage och som behandlade samhällsfrågor, och plötsligt fann jag mig intervjuandes unga fröken Finland, och jag ansåg mig redan då som drygt trettioårig journalist för gammal för att springa efter 18-åriga skönhetsdrottningar. Var detta verkligen mitt livs uppgift?

Harens år blev en succé och trycktes snabbt i flera upplagor. Arto Paasilinna kunde snart försörja sig på att skriva romaner. Han skriver fortfarande artiklar och har i många år varit krönikör i finsk radio. Böckerna är översatta till sjutton språk, det finns piratkopior av dem i Ryssland, Turkiet och Grekland och flera böcker är filmatiserade och ännu fler filmrättigheter är sålda både i Finland och utomlands. Just nu filmatiseras Kollektivt självmord i Finland. Historien om hur två självmordskandidater möts i en midsommar och beslutar sig för att annonsera efter fler likasinnade. En bussresa organiseras och uppslutningen till det kollektiva självmordet är oroande stor.

Förlagsvalet
Harens år filmatiserades redan 1977 och filmen rönte även uppmärksamhet i Sverige, ändå dröjde det fram till nittiotalet innan Paasilinna översattes till svenska. Var inget svenskt förlag intresserat innan dess?
- För tjugo år sedan ringde någon från Sverige och talade svenska till mig och jag som knappt kan någon svenska, med endast realskola i bagaget. Ett av Sveriges största förlag var det, Bonniers vill jag minnas. Redan då fanns det över fyrahundratusen finska invandrare i Sverige och de kunde inte ringa upp mig som författare på mitt modersmål! Då tänkte jag att ni kan allt skriva era egna romaner svennar! och slängde på luren. Brombergs tog kontakt med mig per brev, på engelska. Det blir den åttonde romanen de ger ut i höst.

Byggprojekt
Vi anländer till sommarstugan, på verandan pågår en febril verksamhet, det är ett av Paasilinnas många byggprojekt, verandan ska byggas ut. Herr och fru Paasilinna tar en tur runt sommarstugan och vattnar växterna.
-Här fanns ingen sjö, så jag gjorde en, berättar Arto Paasilinna och pekar på den konstgjorda dammen med en liten bro. Fru Paasilinna visar runt på ägorna och berättar att lillstugan är ritad av Arto. På övervåningen till lillstugan finns ett av Paasilinnas många arbetsrum.
- Jag har arbetsrum överallt- i stan, här på landet, i den andra stugan på i skärgården, i mina hemtrakter i Lappland och jag har ett i mitt hus i Portugal. Mitt arbete kan jag göra överallt. Jag har alltid något byggprojekt på gång, just nu är det verandan och rökbastun. Jag säljer av när det börjar bli för mycket ägor. Nån hobby ska man ju ha, men det är en rätt dyr sådan, det här byggandet.
Paasilinnas senaste roman i hemlandet Finland ska i dagarna färdigställas. Romanen berättar historien om tre generationer finska kallblod och samtidigt beskrivs det finska samhällets efterkrigshistoria. Kallblod är en hästras som förr i tiden drog plog och vagn på finska bondgårdar, i dag travar hästarna på travbanor runt om i landet. Romanen blir Paasilinnas tjugosjätte sen genombrottet med Harens år. Fabler eller de möjligheter som djurens närvaro ger berättarmässigt, tilltalar författaren.

Romanförberedelser
Inför romanen Prosten Huuskonen och hans bestialiske betjänt förberedde sig Paasilinna grundligt. Journalisten i honom är van vid att gräva fram information och han lägger ned ett stort arbete på att få fakta rätt. Den gången blev det forskarna på Uleåborgs björnforskarstation som fick bistå med hjälp. Ett par år efter romanens utgivning var Arto Paasilinna och lyssnade på en föreläsning med en professor från nämnda forskningsstation. Efter föreläsningen sökte professorn upp Paasilinna för att hälsa och tacka- allt som stod om björnens vintersömn i romanen stämde ju! Paasilinna i sin tur tackade professorn, då det var professorns forskningresultat som fanns i romanen. Fast som läsare ska man nog vara lite försiktig med att tro på allt herr Paasilinna skriver. Det är ofta sannolikt, men något tillspetsat. Som den nya sporten som introduceras i romanen. Inte finns det väl något som heter höjdspjutkastning?
- Höjdspjutkastning? Nää, det finns inte. Vilken ståtlig gren det skulle kunna ha varit! Det var ju lustigt, det hade jag helt glömt bort. Lite rolig har man visst varit!
Är det så som det sägs att du bygger och säljer bastubyggnader?
- Nej, inte säljer jag men däremot bygger jag gärna, det blir min nionde bastu. Jag fick lite virke över, så det ska bli en riktig rökbastu.

Mannen och myten
Förstår så småningom att vissa av de rykten om Herr Paasilinna som cirkulerar i Finland är en salig sammanblandning av romanfigurer och intervjuer med författaren. För det är inte Arto Paasilinna som säljer bastubyggnader. Det är David Sinkkonen i Prosten Huuskonens bestialiske betjänt och han har inte en alltför lysande åtgång av bastubyggnader i sitt säljdistrikt runt Medelhavet. Inte heller är Paasilinna en samlare av antika och märkliga ting. Det är i stället en romanfigur i en ännu inte översatt roman av Arto Paasilinna, som samlar på allt från Mannerheims löständer till gamla divaner och kanoner.
Jag skulle inte ha lyssnat på de goda råd jag fick inför intervjun för det verkar som myten om Herr Paasilinna inte helt överensstämmer med originalet. Ibland vill vi läsare tro att det ska vara så- att åtminstone någon vågar att leva fullt ut.
Alldeles säkert är det att det finns en stilla önskan hos många män att få uppleva livet som beskrivs i En lycklig man på riktigt. ( Onnellinen mies, roman 1976, TV-film 1978). Så här kan det gå till när läsarna hör av sig till Arto Paasilinna, enligt författaren själv.
-Jag vet att det finns en grupp män som en gång per år samlas för att se filmen En lycklig man på video- därefter dricker de lite öl och ringer senare till mig på mobiltelefon, lite smått berusade för att berätta att de sett filmen om En lycklig man- han med två fruar och allt! Det var ju så det skulle vara! säger de alla i en kör.
Självklart finns det bara en fru Paasilinna, hade ni trott något annat? Fast det är hans andra fru och han verkar tämligen lycklig. Vad han kör för bil? Han kör en Saab 9000. Och han gillar country.

Text:Tuula Polojärvi
Bild: Petri Salmela
99.12.08

 
 
 
  Fotnoter:
En rökbastu har ingen skorsten, dvs härden står rätt på marken, väggarna är inte helt täta, så att röken sipprar ut mellan plankorna. Det blir väldigt sotigt i bastun, väggarna blir snart svarta. Rökbastu anses vara "bastu de luxe" i Finland.

Romanen med samlaren; Volomari Votenens första fru. ( Volomari Votosen ensimmäinen vaimo, 1994)