| |
Det finns böcker som stannar kvar. I synnerhet, kanske,
självbiografier.
Det tog många år innan jag läste Armando Valladares
"Där allt hopp var ute" - en skildring av hans
22 år som politisk fånge i Castros fängelser.
Den stod där i bokhyllan, som en present från en vän
en gång.
Jag tog den till mig till slut. Och nyligen läste jag om
den.
Innan jag går vidare vill jag säga att några
politiska aspekter har, eller hänsyn tar, inte denna recension.
Min avsikt är att reflektera.
Året var 1960.
Armando Valladares var 23 år och väcktes mitt i natten
av en k-pist mot pannan. Lägenheten genomsöktes grundligt
medan hans mor och syster skräckslagna såg på.
Valladares arbetade vid den här tiden på postsparbanken,
anställd av den revolutionära regeringen. Revolutionen
hade han välkomnat - trött på Batistas diktatur
likt många andra kubaner - men kommunismen och proletariatets
diktatur var han rädd för.
Och han vågade säga det.
Och blev därför dömd till 30 års fängelse
som potentiell fiende till revolutionen - utan ett enda bevis.
Att han hade studerat på en religiös skola användes
mot honom.
- Men det gjorde ju också Fidel Castro, svarar han förhörsledaren.
- Ja, men han är revolutionär, blir svaret.
Notabelt är dock att när Valladares fängslades,
hade regeringen på Kuba ännu inte betecknat sig som
marxistisk - utan taktiskt gjort allt för att förneka
det. Först några månader senare tog Castro bladet
från munnen.
Valladares var stark. Han hade gjort en snabb karriär inom
yrket, mycket tack vare att han var student. När åren
i fängelserna avlöser varandra blir tron hans starkaste
vapen mot tortyr, såväl fysisk som psykisk. Åsynen
av kamrater som mördas och lemlästas och den egna kroppens
förfall av undernäring och ljus- och sömnbrist
- han hamnar till slut i rullstol - får honom ändå
aldrig att vika en endaste tum i sin övertygelse att han
gör rätt, när han vägrar gå med på
den "politiska rehabiliteringen" för att bli frigiven.
Han börjar skriva dikter och brev, som han lyckas smuggla
ut via vakter som med risk för eget liv hjälper fångarna,
och hans fall blir känt utomlands. Också tack vare
hans fru Martha, som han träffar via hennes far i fängelset,
och inte minst genom en svensk Amnestygrupp leder allt detta
så småningom till att han friges 1982.
De sista månaderna rehabiliterades han i fängelset
så att han kunde gå igen.
Han lever numera i Spanien.
Två saker har stannat kvar lite extra, under omläsningen.
Det ena är en diskussion han hade med en fransk intellektuell
marxist, Pierre Golendorf, i fängelset, som hade genomskådat
revolutionens "framgångar".
- Jag trodde att den kubanska revolutionen var det socialistiska
idealet och gav frihet åt folket, säger Golendorf.
Jag kom hit som beundrare av denna process, men mötte en
omedgörlig byråkrati, en ny makthavarklass som avskaffat
alla friheter och en oordning som nästan är dogm. Landet
styrs som ett regemente av en skoningslös diktator, som
med sina revolutionära fraser har lyckats lura många
som jag.
- Och det värsta är att han hindrar oss kubaner från
att veta sanningen om dessa fängelser och koncentrationsläger,
om tortyren och brotten, replikerar Valladares.
- Det är sant, svarar Golendorf, att större delen av
den europeiska vänstern är positivt inställd till
Castro, och hans klandervärda handlingar betecknar de som
legitimt försvar av revolutionen.
Det andra är en diskussion som Valladares fru Martha hade
med Pierre Schori när hon var i Sverige kort före makens
frigivande.
Den dåvarande internationella sekreteraren i socialdemokratiska
partiet avrådde henne från att fortsätta publicitetskampanjen
för maken. Det måste skötas diskret, ansåg
han.
Han medgav att Kuba inte var ett paradis, och att inte många
i Europa ansåg det längre.
- Om ni då känner till vad som händer, varför
säger ni det då inte högt? undrar Martha.
- Därför att det skulle vara att ge vapen åt
nordamerikanerna, svarar Pierre Schori.
Text: Leif Wilehag
99.12.08
|
