Framtiden upphör inte att fascinera oss. Det är ett kulturdrag som vi bär med oss i vår samhällsstruktur. I föregående artikel utlovade jag visionen av en kulturrevolution, i form av det framväxande kunskapssamhället. Men hur mejslar man ut en framtidsbild? Hur ser det ut i kristallkulan?

Forskare har givetvis mutat in även framtiden. Här hemma i Sverige har vi Institutet för framtidsstudier. Märkligt nog låter sig framtiden ibland luras in i en på förhand given fålla. Eller som vetenskapsteoretikern Aant Elzinga analyserar det: framtidsforskningen kan till en del styra utvecklingen genom att skapa vissa förväntningar.

Idrotten som kristallkula
Men världshistoriens utveckling styrs inte bara av besvärjelser. En originell tanke har tyskdanske historieforskaren Henning Eichberg torgfört. Han menar att man kan ana morgondagens samhälle genom att se hur vi idrottar idag. Och bara den ointresserade har kunnat undgå ett se förändringar inom idrotten, kanske allra tydligast bland ungdomar. Den organiserade lagidrotten har en svagt vikande tendens. Istället växer individuellt orienterade sportaktiviteter som inliners, skateboard, snowboard. Även estetiskt orienterade aktiviteter och hälsoaspekter vinner terräng.

Visst kan man ifrågasätta Eichbergs analys. Men den är inte lika banal som en klassiker inom sportkritiken, boken Fotbollssport som ideologi, skriven av tysken Gerhard Vinnai 1970. Som liknar Fysikens Tao, skriven 1975 av fysikern Fritjof Capra. Bägge hittar likheter mellan fotboll och samhälle, respektive fysik och taoism. De antar att mönsterlikheten medför en djupare identitet. Genom att studera taoism kan vi därför enligt Capra se lösningar på kvantfysikaliska problem.

Vad är då kärnan i förändringarna inom idrotten? Det mest slående med de nya idrottsaktiviteterna är att tävlingsmomentet har tonats ned till förmån för leken. Dessutom är dessa idrottsformer till stor del helt oorganiserade eller självorganiserade.

Varuproduktionens ändrar fokus
Eichberg må vara en vetenskaplig vilde. Men det är personer som han som kan få oss att se invanda fenomen med nya ögon. Om Eichbergs hypotes är riktig, vad säger i så fall dessa idrottsliga förändringar om det kommande samhället? De ligger helt i linje med resonemanget i föregående artikel, att varuproduktionen ändrar fokus från bytesvärde till bruksvärde, från kvantitet till kvalitet. Med Eichbergs språkbruk är förändringarna inom idrotten ett stöd för påståendet att vi är på väg in i kunskapssamhället.

Förflyttningen av fokus från kvantitet till kvalitet handlar inte bara om några få bokstäver. Det får naturligtvis stora samhälleliga konsekvenser. En aktuell fråga är kunskapsbildningen, inte minst undervisningen. Industrisamhällets logik är uppdelning, sortering, rangordning, exploatering, kvantifiering, förutsägbarhet. I princip allt kan mätas och värderas, till och med intelligensen. Skolan blir ett sorteringsmaskineri, betygen instrumentet.

I kunskapssamhället kastas mycket av detta över ända. Varför väga något som vi inte på förhand vet hur det ska kvantifieras? Den kommunala musikskolan skulle kunna stå modell för hur utvecklingen kan ta överraskande vägar. Svenska musiker har under flera år haft stora internationella framgångar. Ekonomiskt är det "svenska undret" inom popbranschen jämförbart med tidigare framgångar inom exportindustrin. Många förklarar fenomenet med att hänvisa till just den kommunala musikskolan. Vem hade kunnat förutse denna utveckling?

Individuell och kollektiv kreativitet
Kunskapssamhället kräver bildning. Kreativitet är både en kollektiv och en individuell storhet. Kollektiv kreativitet utvecklas när individer med olika erfarenheter och olika kunskaper möts. Det gäller även för till synes homogena grupper. Dynamiken får näring från skillnader, inte likheter.

I industrisamhället var homogenitet och utbytbarhet länge en förutsättning för massproduktion. Individer placeras i samhällsroller som bara delvis utnyttjar deras kapacitet. I kunskapssamhället är individernas olika kunskaper och kreativitet en källa till ökad kollektiv kreativitet. Den personliga utvecklingen måste få stort utrymme. Industrikulturens betygsfixering saknar därför relevans i kunskapssamhället.

Industrisamhället karaktäriseras av allt högre fart och allt mindre grad av eftertänksamhet. Den som vill stanna upp för reflektion måste oroa sig för att bli omsprungen. I denna linjära tidsstruktur försöker vi fånga framtiden. Nuet är redan förgången tid.

Vila och kreativitet
Världskoncernen IBM har redan uppmärksammat kreativitetens dilemma i en accelererande tidsstruktur. Där inrättades på försök ett helt våningsplan som en mötesplats, som medvetet avvek från den normala kontorsmiljön. Istället möblerades lokalerna på ett sätt som snarare påminner om semestermiljö, med vilstolar och annat som syftade till att få folk att koppla av.

Kunskapssamhällets nödvändiga möten kräver stark förankring i nuet. Vår linjära tidsstruktur kommer därför antagligen att försvagas till förmån för en stärkt punkttid. Med tanke på vilken vetenskaplig och samhällelig revolution övergången till linjär tid innebar, kan man anta att förändringen i tidsuppfattning kommer att få starka återverkningar på vetenskapen i kunskapssamhället. (se länk till tidsuppfattningar efter artikel 2 i förra numret)

De samhälleliga förändringarna blir inte mindre. En starkt förenklad bild av skillnaderna mellan industrisamhälle och kunskapssamhälle kan målas i termer av manligt respektive kvinnligt. Adjö till muskelfixering, maskinmässighet, sociala koder, hierarkier, kvantifiering och prestationsångest. Det var inte roligt för kvinnor att bli bedömda med industrikulturens måttband. Till och med läkemedlen doserades efter manliga mått. Kunskapssamhället efterfrågar traditionellt kvinnliga egenskaper och blir ett genombrott för jämställdheten.

Huvud och hand i samspel
Kunskapssamhället innebär inte att en liten elit utvecklar sin kreativitet och kunskapsmassa, medan större delen av befolkningen blir mer eller mindre överflödig. Tvärtom innebär det framväxande samhället en möjlighet för alla att utveckla sina talanger. Vilka talanger som blir mer intressanta i samhällsutvecklingen går inte att förutsäga, men det handlar inte bara om huvudets utveckling utan även om handens. Handens och huvudets kvaliteter har alltid skapat ett kreativt kraftfält och är en del av människans mest grundläggande egenskaper.

Beskrivningen av kunskapssamhället ovan är naturligtvis en ideell bild. En förutsättning för att en liknande utveckling ska kunna ske, är att demokratin fördjupas. Kärnan i industrisamhället är kontrollen av kvantiteten pengar eller kapital. Kärnan i kunskapssamhället är kvaliteten kunskap. Men inte kontroll. De som idag sitter på maktpositioner relaterade till pengar kan bli kunskapssamhällets stora fiender och bromskloss. Ungefär som aristokraterna före dem försökte hindra industrisamhällets genombrott.

Men kanske går det för det gamla industrisamhället som det gjorde för sovjetsystemet - och kollapsar inifrån?

text: CHRISTER WIGERFELT
ill: HENRIK LANGE