Slottsskogenallas vår moder

Höst. Äntligen. Pulsen går ner. Andningen blir mera regelbunden. Blicken höjs. En paus. Stanna upp och andas in den friska klara luften. Glöm varningen för inversion på radion i morse.

Slottsskogen är min gröna lunga, min respit i vardagen. Hon, det är definitivt en hon, så föränderlig och vacker oavsett vilken skrud hon klätt sig i.
Oskyldigt och kyligt i vitt eller magiskt och lockande i grönt. Betagande och intagande. Avvisande och frånstötande. Så motsägelsefull och samtidigt så lockande.

Och vi förförs. Varför skulle vi annars, nästan fyra miljoner, ständigt återvända till henne för möte och vila. Eller för ett avbrott från trafik och stress på vägen till våra arbeten.
Alla har vi våra områden, våra mötesplatser dit både synliga och osynliga stigar leder. Hos henne finns det alltid något nytt att se och upptäcka.

Vad är det hon utstrålar denna robusta kvinna med sin mjuka famn. Styrka. Trygghet. Tolerans. Och tålamod. Kanske främst tålamod. Vem skulle annars orka med en sådan mångfald av aktiviteter och alla dessa arrangemang.
Vi sliter på henne med vår närvaro men hon hinner alltid kurera sig, och strålande möta oss när nästa säsong tar vid.

Nu är det paus även för henne. Gräsmattorna täcks av lövens färggranna lapptäcke. Snart tar snön över och lindar in henne i sin varma bolster. Och tystnaden, avsaknaden av ljud belägrar henne.

Folkdansarna vid Gräfsnäsgården, inlineåkarna som kör varv efter varv, alkisarna på parkbänken, barnen uppe vid djurparkerna, ungdomarna vid vattentornet, turisterna,småbarnsföräldrarna vid Plikta, de homosexuella vid Bragebacken, fotbollsspelarna på grusplanerna, invandrarfamiljerna med sina picknickkorgar, nynazisterna under det ensamma trädet på gräsplanen vid Linnéplatsen, besökarna påväg till Naturhistoriska, hundägarna, de förälskade som vandrar tätt tillsammans, joggarna, pensionärerna vid stora fågeldammen
- alla får vi plats.

I gemenskap med andra eller i ensamhet. Slottsskogen finns där för oss alla på våra villkor. En kort stund, eller hela livet.

Hon åldras med mig i mitt liv. I allas liv.



text: INA LARSSON
illustrationer: HENRIK LANGE