Bild: HENRIK LANGE

	En historisk chans
	Statsvetaren Lisbeth Lindeborgs nio teser om det regionala samarbetet.

1. Inom ramen for den europeiska integrationen börjar nu ett "Regionernas Europa" att förverkligas som en tredje beslutsfattande och administrativ nivå. I det sammanhanget blir det alltmer betydelsefullt att regionerna inte bara utvecklas till entreprenörer utan även till samarbetspartner. 2. Det ar uppenbart att Europa endast kommer att växa samman med det regionala samarbetet som ett av Europa-integrationens viktigaste fundament. Ett såväl överstatligt som ett nationalstatligt sammanväxande uppfattas ofta av medborgarna som abstrakt och bidrar till att förstärka den s k Europessimismen. Det är endast genom regionerna - och i medvetandet om att regionerna är kommunerna - som "Medborgarnas Europa" kommer att förverkligas. Insikten om detta har lett till en intensiverad satsning på regionerna från såväl Europarådets (t ex skapandet av en rättslig ram för samarbete) som EUs sida (t ex etablerandet av regionalkommitten, subsidiaritetsprincipen, strukturfonder, ökandet av den regionala budgeten) varvid det regionala samarbetet ges en nyckelfunktion. (Se kapitelavsnitten 2.2 och 2.3.) Från europeisk sida görs således stora ansträngningar för att skapa förutsättningar för regional samverkan. Dit hör även de stora samarbetsorganisationerna CLRAE och AER, dit hör EU-programmen INTERREG, LACE, OUVERTURE, RECITE, EUROPARTENARIAT etc. Sedan mitten av 1980-talet och i synnerhet under 1990-talet har antalet samarbeten mångdubblats och deras intensitet har kraftigt tilltagit. Inom det regionala samarbetet, den regionaleuropeiska integrationen, tycks det inte råda någon konflikt mellan utvidgande och fördjupning. 3. I princip finns det lika många samarbetsmodeller som det finns samarbeten! Av grundläggande betydelse är det att skapa en samarbetssituation och inte ett tillstånd av transfer-logik där redan färdiga framgångsrika modeller överförs från en region till en annan. I en transfer-situation försvinner nämligen det moment av kreativitet och innovation som utmärker en fullödig samverkan. Ute i regionerna tycks man i regel vara medveten om denna risk. I nationalstaternas centralregeringar och även inom EU-kommissionen har man på vissa håll ännu inte nått fram till denna insikt. I en samarbetssituation är det av betydelse att de enskilda regionerna definierar den form av samverkan som de önskar. Ty även om regionernas samarbets-Europa är ytterst mångfacetterat och differentierat så finns vissa gemensamma nämnare, vilka bildar utgångspunkt för de kategorier av kooperationer som redogjorts för i det föregående (framför allt i kapitlen 3 och 4): territoriellt betingad samverkan, där regionen som territorium bildar utgångspunkt. Dit hör samarbeten som är gränsöverskridande, transregionala, geografiskt-topografiskt betingade (ofta vid s k naturliga gränser) och väst-östliga (med en stark politisk komponent); tyngdpunktssamverkan, där ett särskilt tema, en särskild fråga är orsaken till att ett regionalt samarbete initieras; institutionellt betingad samverkan, där offentliga och privata institutioner (t ex föreningar) inom den regionala ramen av många olika orsaker fattar beslut om att inleda ett samarbete. 4. En regions framtid som entreprenör och som samarbetspartner är i hög grad beroende av dess politiska villkor i den egna nationalstaten. Erfarenheterna visar att definierade regioner i federalt strukturerade eller regionaliserade stater (kapitel 1) även är mest framgångsrika som entreprenörer och partner. Icke definierade regioner i centralistiskt styrda stater däremot (där de snarare utgör en slags pseudo-regioner och är i avsaknad av autonomi) äger varken det politiska eller ekonomiska utrymme som ger dem en förhandlingsbasis i det europeiska sammanhanget. De kan alltså inte agera som likvärdiga partner till exempelvis de tyska, belgiska, spanska och italienska regionerna och förlorar därmed i betydelse och attraktivitet. Således är en regionaliseringsprocess nödvändig for att regionerna ska kunna ta tillvara de möjligheter som finns, inte bara inom nationalstaten utan även i det europeiska sammanhanget. 5. Den regionala identiteten, en regional medvetenhet, till stor del grundad på kulturarv och nuvarande kulturskapande processer är en förutsättning for regionalt självförtroende och därmed för vidareutvecklingen som entreprenör och samarbetspartner. Den kulturella identiteten blir ett sätt för regionerna att profilera sig från varandra och så utveckla sina egna personligheter. Vad som ritas in på de s k mentala kartorna, såväl inom som utanför regionen, har visat sig vara av stor betydelse. Det är en fördel då regionens invånare uppfattar sig själva som "homo regionalis". Att bära på en regional identitet innebär naturligtvis inte att man måste göra avkall på andra teritoriellt betingade identiteter; lokala, mikroregionala, nationella, europeiska, globala etc. I stället tillför det regionala medvetandet ännu en arena att agera på för den enskilde individen. Möjligheten att bära på flera identiteter innebär en existens som blir mer rikhaltig, mer tolerant: "horisonten vidgas" . (Se kapitel 1.2.) Vad som behövs är en regional consciousness-raising process. 6. Orsakerna till att bi-, tri-, multilaterala regionala samarbeten kommer till stånd ar många, bland annat önskan om fred i Europa, insikten om gränsernas betydelse och insikten om att de måste övervinnas inom ramen for den europeiska integrationen; starka historiska band; politiska orsaker, t ex strävan efter försoning, en önskan att ge och ta emot upplysning och information, t ex om demokratin; strävan efter ökade maktkompetenser inom nationalstaten och i EU-Europa; här finns inte sällan en revanschkänsla visavi det egna centralstyret; samarbetet förväntas medföra en gynnsam ekonomisk utveckling; regionerna har gemensamma målsättningar, intressen, problem etc; regionerna ar likvärdiga (en samhörighetskänsla ar förhanden), region-"kemin" fungerar; regionerna kompletterar varandra pa ett eller flera sätt men behöver inte vara likvärdiga; personlig vänskap mellan exempelvis politiskt ansvariga och/eller en önskan att ytterligare utvidga en existerande arbetsvänskap, t ex inom forskning och kultur, mellan vänorter etc (se kapitlen 4 och 5). 7. För att ett samarbete som påbörjats ska fungera och utvecklas krävs utöver de redan nämnda nationellt och europeiskt betingade förutsättningarna: viljan att samverka så heltäckande och så intensivt som möjligt; insikten, medvetandegörandet om de fördelar som samarbetet för med sig; öppenhet i samarbetet mellan dess partner; ärlighet och ömsesidigt förtroende är de viktigaste grundvalarna; öppenhet om samarbetet i den egna regionen. Informationsspridningen bör vara av sådan art att de invånare som önskar kan gå in i del-kooperationer som passar dem, alla ska ges möjlighet att vara med och gestalta ett samarbete; kontinuiteten i ett samarbete måste bevaras och förstärkas; . bland de konkreta förutsättningarna märks ömsesidiga språkkunskaper, överbryggandet av kulturella skillnader genom ökad kunskap och förståelse etc. den mänskliga faktorns betydelse kan inte nog understrykas, de personer som "håller i" det regionala samarbetet, antingen de är tjänstemän inom den offentliga sektorn eller planerare osv, maste ha ett starkt engagemang for sin uppgift. Enligt min erfarenhet ar framgången med ett samarbete i hög grad beroende av människor som ar kreativa, innovativa och entusiastiska. En samarbetstyp som skulle kunna betecknas som "outtröttliga visionärer med stor sakkunnighet och en idealistisk benägenhet" bär de samarbeten $om idag klassificeras som modeller. (Se kapitlen 4 och 5.) 8. Förutsättning för en snabb och dynamisk utveckling av kultur- och kunskapssamhälle är en stark regional förankring. I sitt förhallande till andra regioner måste regionen som kunskapssamhälle finna en balans mellan kooperation och konkurrens. Om det lyckas får vi ett tillstånd av konstruktiv utveckling for såväl den enskilda regionen som för "Regionernas Europa" . I stället for det tungrodda och statiska, statliga samarbetet erbjuder den tredje nivån ett experimentfält för nya samarbetslösningar. I det sammanhanget finns anledning att erinra om att en region inte i första hand är en stat i miniatyr utan det är snarare en instans med en förbluffande stark humankaraktär. Därvidlag utgör de tyska förbundsländerna intressanta studieobjekt. Formellt sett är de ju delstater och har en statlig prägel. Under de senaste åren har de dock medvetet satsat på en sociokulturell utveckling. De vet vad exempelvis flexibilitet, social kompetens, kreativitet betyder for regionens förmåga som arbetspartner. Regioner är på så vis lika människor i sina relationer till andra regioner. 9. Det ökande kravet idag på europeiska lösningar är ännu ett symptom på att nationalstaten inte längre orkar med vår tids alltmer komplexa samhällen på egen hand. Medan nationalstaterna blir allt tröttare baär regionerna på en avsevärd dynamik. Enligt mitt förmenande erbjuder det regionala samarbetet den mest positiva utvecklingen inom ramen för Europa-samarbetet. Inte bara håller en helt ny arena på att skapas, utan samtidigt som grundstrukturen för regional samverkan är reellt och pragmatiskt förankrad så finns här stora möjligheter för kreativa lösningar, ökad demokrati och ett utvidgat deltagande av enskilda människor. Det regionala samarbetet innebär en historisk chans. LISBETH LINDEBORG kulturjournalist och statsvetare FOTNOT: Artikeln är ett utdrag ur hennes bok Regionalt samarbete i Europa - med tyska erfarenheter (1995). [TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING]