sanna skärlund

>To: verkligheten@hotmail.com
>Subject: Tidsbrist
>Date: Wed, 05 Nov 2003 20:57:45 +0100
>
>Du vet
> jag saknar Tid
> Ord
>
>de säger att det stänger nu biblioteket tio minuter sedan är det
>slut och jag hinner aldrig säga det jag ska ha sagt och kanske är
>det lika bra vet inte ens om jag vill
>(eller borde)
>
>men alla reser sig de är på väg jag är på väg snart men inte än
>och jag önskar jag saknar längtar...
>(men också detta är bara ord och kanske är det ljug alltihop du vet
>man skapar sig, identitet, omvärld, sina känslor genom språket fast
>man önskar det fanns ursprung, äkthet, sanning)
>
>det finns ingen sanning
>jag måste gå nu
>

Är du kär i mig? frågade han.

Jag börjar tro att alla mina känslor har ett centrum här,
sa hon och pekade nedåt, inåt, mot könet.
Allting börjar och slutar här.

Mitt hem är på något sätt
alltid fyllt
av gammal mjölk
sådan där utgången mjölk som flagar sig i kaffet
mjölk med datummärkningen passerad för länge sedan

Det händer att jag häller mjölk i morgongröten
och den kommer ut ur tetrapaketet
i en form
som mer liknar yoghurt
med fetthalten tre procent
än mjölk

Och gröten blir förstörd förstås
Och humöret blir förstört förstås
Och kaffet blir flagit och äckligt
Och jag orkar inte gå och handla
Ny mjölk, ny, ny, ny

Men om jag ska säga någonting

i Mitt Liv
så blir det just detta
Ny mjölk
Ren och fin mjölk
Alldeles färsk mjölk
till min frukostgröt och kaffet
varje morgon

som köttfärs
har sexuella fantasier
om både den ena
och den andra
och den enarmade

gillar att ha hennes mensblod under fingrarna
gillar att bita honom hårt där jag inte får

tycker om att suga, slicka, titta, andas

tycker om när saker sticker, river, flåsar

mot hud
mot kön
mot kropp
mot pulsådror

är förtjust i saker som droppar, slemmar, faller ned på marken i små högar
eller
att bli tagen lite hursomhelst av någon som man inte riktigt kan personnumret på

är förtjust i arga skrik och perversa orgier
kött och blodslams
ost och varbölder

under mammas lapptäcke

och jag önskade att någon ville se mig

.IX

Efter förmiddagskaffet
ger jag mig av
med alla mina katter
på väg mot nya mål
det okända utanför

Packad är korgen
katterna bredvid
skorna knutna
matsäcken uppäten
På väg

Oro i öronvrån
längtan i tårna
att komma bort
att komma hem

Vi går genom skogen
katterna bredvid
jag söker stugan
katterna sorkar
jag söker målet
katterna jamar

Skogen mörk
svamparna mjuka
doften av granbarr
doften av mossa
katterna är försvunna

Räddare ensam
Kom katter katter kom!

i det stora tomma hålet
rör sig vacumluft mot väggarna
studsar ekande tillbaka
vägg mot vägg men ingen söm
(runda kanter)

väntar på en liten godbit
svälter lyckligt i förväntan
äppelklyfta, mjölkchokladruta
allting sväljs i brist på annat
vad som helst i glädjetårar
vill ändå alltid ha mer

ingen idé att ge med sig
idag
den här veckan
bättre låta
hungrigt

.XII

Friktion.
Små, små rörelser

Göteborg, augusti 2002

Jeanette Winterson har skrivit ett antal romaner vilka enligt min mening på ett eller annat sätt ifrågasätter kön och sexualitet som fasta kategorier. I romanen ”The Passion” är det just passionen och ingenting annat som står i centrum. Att den manliga huvudpersonen först säger sig vara kär i Napoleon, för att senare förälska sig i den kvinnliga huvudpersonen, och att den kvinnliga huvudpersonen klär ut sig i manskläder och blir passionerat förälskad i en annan kvinna, är bara trådar i passionens nät där könstillhörighet och sexuell preferens inte tycks spela någon avgörande roll och där varken hetero- eller homosexualitet någonsin ifrågasätts eller benämns som sådan. Talet om sexualitet i romanen handlar inte om homosexualitet överhuvudtaget utan bara om sexualitet och kärlek. Det är inte problemställningar kring icke-heterosexuella relationer som är romanens huvudtema utan problemställningar kring passionen som sådan - oavsett om denna riktas till en man eller en kvinna. Passion är passion oavsett kontrahenternas kön och just detta förhållningssätt är ett återkommande tema i flera av Wintersons romaner.
Enligt Foucault finns det i varje tid en mängd olika diskurser som på olika sätt förhåller sig till varandra. En av de idag dominerande diskurserna inom poststrukturalismen och i den akademiska världen tycks vara diskursen kring språket. Språket sätts i centrum och ses som det som skapar verkligheten och människornas identiteter snarare än, som man ofta tidigare tänkt, att det är verkligheten och vi människor som skapar språket. Denna ”språkdiskurs” kan ses som någonting som Winterson förhåller sig till och använder sig av i sitt romanskrivande. Genom att som författare själv i en sådan sluten värld som romanens arbeta med att förändra språket, att skriva annorlunda, ges hela den världsbild som finns inuti romanen en annorlunda form än i den riktiga världen utanför. Genom att välja att inte ifrågasätta homosexualiteten, att vägra att överhuvudtaget förhålla sig till talet om normalitet och icke-normalitet skapar Winterson en egen värld där allting framstår som normalt. Med denna ”vägran att benämna” gör hon precis tvärtemot det som Foucault i ”Viljan att veta” diskuterade som en av de viktigaste förtryckarstrategierna i dagens samhälle - det ständiga talet om förtrycket och könet. Winterson talar inte, hon visar fram ”verkligheten”, sin verklighet i romanvärlden, och tar därmed bort skillnaden mellan norm och avvikelse.

Också läsaren tvingas in i denna ovana värld av normalitet och blir i och med detta tvungen att tänka annorlunda än den är van vid om den ska kunna läsa ”med” romanen, på romanens villkor. Genom det sätt på vilket man som läsare instinktivt tolkar kön och sexualitet får man själv möta och reflektera över sina föreställningar och förväntningar på normalt och onormalt. I Wintersons roman ”Written on the body”, där man aldrig får veta huvudpersonens kön, blir detta, att hennes böcker kan läsas på många olika sätt utifrån egna förväntningar, extra tydligt.

Foucault ser i ”Viljan att veta” talet både som maktinstrument och som ”hinder, brofäste, motstånds- och utgångspunkt för en motsatt strategi” och påpekar att tystnaden på samma sätt både kan skydda makten och befästa dess förbud men också lossa på dess grepp och ge ”möjlighet till mer eller mindre öppna överträdelser”. Just detta sätt att använda sig av tystnaden - avsaknaden av tal - som motståndsstrategi utmärker Wintersons språkliga stil på ett område där de flesta författare valt att arbeta på ett motsatt sätt då de istället för tystnad genom ständigt tal om homosexualiteten och dess villkor i samhället påpekat hur ”normala” homosexuella är (och just genom detta behov av påpekande visat på motsatsen). På så sätt gör Winterson det som ingen annan gör, hon går så långt att hon tar homosexualiteten för given och gör all sexualitet normativ, oavsett personernas kön.


			sanna skärlund
	Om att skriva: Att finnas, existera, leva, ibland: överleva. Det man inte berättar finns inte, det har aldrig hänt. Och jag har alltid velat vara verklig. Leva på riktigt. Måste ständigt bekräfta att jag, att den här otroligt
	overkligt underbara fruktansvärda världen faktiskt är verkligheten. Jag tror det är därför.

	dikter		.I .II .III .IV .V .VI .VII .VIII .IX .X .XI .XII
			. reseberättelser . jeannette winterson- avsaknaden av tal som motståndsstrategi?



	.I >From: Sanna Skärlund <sannaskarlund@hotmail.com> >To: verkligheten@hotmail.com >Subject: Tidsbrist >Date: Wed, 05 Nov 2003 20:57:45 +0100 > >Du vet > jag saknar Tid > Ord > >de säger att det stänger nu biblioteket tio minuter sedan är det >slut och jag hinner aldrig säga det jag ska ha sagt och kanske är >det lika bra vet inte ens om jag vill >(eller borde) > >men alla reser sig de är på väg jag är på väg snart men inte än >och jag önskar jag saknar längtar... >(men också detta är bara ord och kanske är det ljug alltihop du vet >man skapar sig, identitet, omvärld, sina känslor genom språket fast >man önskar det fanns ursprung, äkthet, sanning) > >det finns ingen sanning >jag måste gå nu >




	.II Jag har ett problemområde På ena skinkan Jag tror att jag är närapå unik i mitt slag Kanske är jag utrotningshotad




	.III Är du kär i mig? frågade han. Jag börjar tro att alla mina känslor har ett centrum här, sa hon och pekade nedåt, inåt, mot könet. Allting börjar och slutar här.



	.IV Mitt hem är på något sätt alltid fyllt av gammal mjölk sådan där utgången mjölk som flagar sig i kaffet mjölk med datummärkningen passerad för länge sedan Det händer att jag häller mjölk i morgongröten och den kommer ut ur tetrapaketet i en form som mer liknar yoghurt med fetthalten tre procent än mjölk Och gröten blir förstörd förstås Och humöret blir förstört förstås Och kaffet blir flagit och äckligt Och jag orkar inte gå och handla Ny mjölk, ny, ny, ny Men om jag ska säga någonting som verkligen fattas mig i Mitt Liv så blir det just detta Ny mjölk Ren och fin mjölk Alldeles färsk mjölk till min frukostgröt och kaffet varje morgon tralala



	.V tunga brösten faller nedåt arga huden skrynklar näsan lena örsnibben genomborrad behängs torra handen smular knogen (bits också blodig blodsmak mun järn får betalt att lämna under restriktionerade former välövervakade eller t-shirt) brutna nageln vässar sinnet brutna hjärtat vässar skriv- förmågan att uttrycka sorg (som fladdermöss i trasselhåret häxa i en annan tid och bränd på bål av pungamakten) skrynkelhuden efter långbad fingertoppar fotsulor russin eller torkade aprikoser (kanske gammelhud hos de som snart inte längre finns till, eller de försent födda uttorkade som krokodiler spruckna bakom avsaknaden av fosterfettet) smeksam nacke erotik nackad höna springer in i döden huvudlös huvudlöss inte nuförtiden (men en gång Madicken)



	.VI jag är pervers som köttfärs har sexuella fantasier om både den ena och den andra och den enarmade gillar att ha hennes mensblod under fingrarna gillar att bita honom hårt där jag inte får tycker om att suga, slicka, titta, andas tungt tycker om när saker sticker, river, flåsar hårt mot hud mot kön mot kropp mot pulsådror är förtjust i saker som droppar, slemmar, faller ned på marken i små högar eller att bli tagen lite hursomhelst av någon som man inte riktigt kan personnumret på är förtjust i arga skrik och perversa orgier kött och blodslams ost och varbölder under mammas lapptäcke



	.VII följer efter spionerar på det känns som bekant på något sätt ungefär som någon man träffat tidigare har sett på en fest och kanske rökt en cigarett tillsammans med på någons trappa någonstans eller kanske liknar han min pappa? eller någon jag kände för länge sedan inte direkt en barndomsvän eller en skål med apelsiner (orangegula) men ändå på något sätt välkänd som fula gubbar man har sett förut fast fin och lite skär jag intresserar mig han är ganska vacker jag förföljer fasta lårmuskler hela vägen till hans port sedan vänder jag hemåt



	.VIII vi stod ensamma utanför i trappuppgången och väntade såg på när alla andra levde sina liv fällde ut viktiga tankar hemligstämplade dokument över tillvaron hela tiden men när vi försökte härma dem lägga dokumenten över oss (för värmens skull) blåste papprena bort och dessutom var de fulla av klumpar det ville sig inte riktigt vi kunde inte uttala orden på rätt sätt det var ingen som såg oss och vi var alltid ensamma tillsammans och senare långt efteråt när några av oss hade lärt sig hur man fäller ut tankar på rätt sätt (men vägrat att berätta för oss andra) då var det ännu tystare i trappuppgången och vi blev bara färre hela tiden och jag var så rädd att bli ensam kvar så rädd jag vågade nästan inte hålla ögonen öppna och det var ingen som såg mig jag såg men ingen såg mig jag var inte längre säker på om jag fanns det verkade som jag smalnade av hela tiden vägde mindre nu än nyss och mindre nyss än före det min kropp krympte sakta samman jag hade visst valt att inte finnas till som andra men jag var fortfarande rädd så rädd så rädd och jag önskade att någon ville se mig



	.IX Efter förmiddagskaffet ger jag mig av med alla mina katter på väg mot nya mål det okända utanför Packad är korgen katterna bredvid skorna knutna matsäcken uppäten På väg Oro i öronvrån längtan i tårna att komma bort att komma hem Vi går genom skogen katterna bredvid jag söker stugan katterna sorkar jag söker målet katterna jamar Skogen mörk svamparna mjuka doften av granbarr doften av mossa katterna är försvunna Räddare ensam Kom katter katter kom! skogen allt mörkare mossan allt mjukare trötthet i benen trötta ögon Söker stugan-- söker katt oro i munnen spottar beständigt Mossan så mjuk benen så trötta ögonen blundar kylan på kroppen somnar drömmer katterna tillbaka



	.X min mage ett svart hål i universum rymdstorlek trots hungerhålighet ekande tom inuti mitten där! i det stora tomma hålet rör sig vacumluft mot väggarna studsar ekande tillbaka vägg mot vägg men ingen söm (runda kanter) väntar på en liten godbit svälter lyckligt i förväntan äppelklyfta, mjölkchokladruta allting sväljs i brist på annat vad som helst i glädjetårar vill ändå alltid ha mer lite matad blir hungern alltid så mycket större ingen idé att ge med sig idag den här veckan bättre låta hungrigt vänta



	.XI förströdda smekningar hud mot hud yta jag är nyduschad len tänker på annat du tittar i taket blundar drömmer handen har inte slutat röra mig jag andas mjukt dina andetag är försvunna vita lakans ljuddämpning mot håret det blöta håret lukt av honung manna tillfreds ställd här nu här nu lugna cirklar på min arm lätta fingrar lena hårstrån du har nästan somnat In mina ögonlock har fallit som dukar kanske rullgardiner persienner i biosalongens mjuka mörker popcornsprassels viskningar dina fingrar har slutat cirkla runt mig regnet faller på fönsterblecket jag tror jag är ganska lycklig



	.XII Friktion. Små, små rörelser åt olika håll Sårigheter under ytan Tunna blodkärl brister långsamt dina axlar Du ser på mig Du rör vid mig min kropp rör vid din Du har våta läppar Jag har våta läppar överallt andetag mot hår tunga mot kön Friktion. Elektricitet. Gnuggande längtan Hår som flyger högt, högt Viljestarkt sprakande Partikelrörelser motsols medsols Amorösa pilars träffkraft på mig på dig Älskade Dras till varandra ofrånkomlighet i atomer Stöta ifrån eller stöta ihop Elektricitet.



	. reseberättelser Göteborg, augusti 2002 Det är dags att ge sig av nu. Jag känner det i hela kroppen. Rastlösheten. Otåligheten. Det pirrar och kryper, sprakar och spritter, knastrar och flyger. Måste bort. Måste iväg. Jag har stannat här alltför länge och nu går det inte längre. Statiskheten har bildat elektricitet. Det skriker och river och jag vet att det bara finns ett botemedel mot den här ledan och tristessen. Alla vi unga rotlösa. Alla vi som alltid reser vidare. Vi är de moderna upptäcktsresande, vagabonder, luffare. Vi är de som aldrig kan få nog. Du vet hur det känns när det är tid att bryta upp. Du vet hur det känns när den svenska instängdheten byts mot den stora friheten. Hela världen ligger där och väntar. Mycket vatten har flutit sedan sist och nu är det min tur att flyta. Fly och flyga. Avfärd. Next stop: Bangkok airport *Thailand, september 2002* Jag och Johanna pratar. Vi sitter inte långt ifrån The Green Guesthouse, det är inte på Khao San Road utan där lite bakom, bredvid templet. Jag berättar om henne. Antagligen vill jag chockera. Det lyckas inte. Johanna är inte förvånad. Hon berättar att folk alltid brukar tro att hon är lesbisk, och det är sant, jag ser det nu, hon ser ganska flatig ut faktiskt. Kortklippt och så klär hon sig ofta som om (Det är fördomsfullt men jag förstår att en del kanske tror det när de ser henne.) Och jag tänker att mig, jag med mitt långa blonda, ingen brukar tro att jag Och fast jag inte riktigt, det stör mig. Att ingen någonsin tror någonting sådant om mig. Gör mig osynlig där jag önskar jag var Synligare? Och kanske ska jag klippa håret. Vi dricker Chang och pratar och det är en av de få gånger jag dricker alkohol tillsammans med Johanna. För hon är inte en sådan som dricker, inte som jag, och i hennes sällskap dricker jag inte själv. Och senare, med holländskan Inge, det är samma sak. Hon dricker inte heller och jag dricker inte ensam med dem. Men annars, sedan, på egen hand, när jag hade flytt ifrån. Det händer. Och ibland, man kan känna sig ensam. Hemlängtan. Och det hjälper faktiskt, får mig att må bättre, det är fånigt. Säkert bara för att jag på något sätt uppfattar det som en rebellisk handling. Att känna sig lite lätt dekadent och det gör mig lycklig. Som senare, i norr, jag hade nyss haft ihop det med den där kanadensaren och var allmänt deppig när jag träffade dem båda. Hon och Inge. Jag rökte och berättade allt. Drack öl och skrävlade om min erövring (eller hans?). De mediterade och gick och lade sig klockan åtta. Vi tyckte varandra var patetiska. Men jag tror i alla fall jag hade roligare… Och ibland, det känns som jag har levt i tusen år. Sett allt, gjort allt. Älskat flickor, pojkar. Människor jag tyckt om, människor jag tyckt illa om. Som att det finns ingenting kvar att göra redan. Fast jag vet jag har så fel. Och allting handlar ju inte bara om sex heller. Det är nog bara jag som tycker det. Thailand, oktober 2002 Det var i Mae Sot. Gränsen till Burma. Och jag gillade verkligen inte den där staden, smutsen, tiggarna jag hade glömt hur det brukar vara med gränsstäder, jag var rädd hela tiden. Varför skrämmer tiggarna mig alltid så? Det är inte pengar jag är orolig för, är det känslan av vit hud i skinnet? Att konfronteras med det man önskar inte fanns och den där hemska känslan av att det är mitt fel, allt är mitt fel och jag hatar mig själv, jag hatar alla jävla i-länder, jag hatar att jag är en del av det här och att om jag skulle kunna göra saker bättre genom att avstå mina privilegier, min mat, allting som gör livet så lätt att leva, jag skulle kanske inte vara beredd att ge upp det jag har. Och det äcklar mig. Det äcklar mig som fan. Det var där jag träffade italienaren och det var attraktion direkt. Han var ganska gammal men söt. Fast sedan, när jag lärde känna honom, det fungerade ju inte. Det är konstigt. Man tror att man dras till människor som är lika men det finns en gräns där, man får inte vara för lika, då försvinner spänningen. Och han var nästan jag jag var nästan han. Han sa mina tankar och jag tänkte hans. Som att plötsligt träffa en tvilling. Det låter som en överdrift och kanske är det det men det var så det kändes just då, den gången. Och ju mer vi pratade, ju mer lika vi var, desto mer tände jag av faktiskt. Som när vi hade umgåtts hela dagen, cyklat i evigheter, och ätit romantisk middag tillsammans. Då kändes det nästan som om vi var syskon. Så när vi gick och lade oss sedan, jag låtsades trött och han blev nog besviken. Fast ändå, hade det inte varit för de där två ostkupeformade myggnäten som stod över madrasserna (blått för honom, rosa för mig) (så att man inte kunde röra vid varandra för de var i vägen) Hade det inte varit för att vi sov i det rummet alla gick igenom hela tiden Men jag var ganska glad att inte men mest var jag förvirrad. Hur kunde jag vara så Först Och sedan bara inte alls? Och han undrade nog lite vad jag höll på med. För jag fick ett mail sedan och det var någonting om att jag inte skulle sova för mycket och jag tror det var en pik det där… Indien, mars 2001 Jag minns den där gången när jag kysste Raj. Hon hade redan gått och lagt sig. Jag var full och lite pårökt och ganska illamående. Det var på taket den gången. Goa-tak i Goa-natt. Det blev aldrig någonting av det där sedan. Efteråt. Fast jag antar att det var nära. Jag var ganska intresserad och det var ju uppenbart att han Så jag föreslog att vi, han och jag och hon Och hon sa att visst, om jag ville så (Utnyttjade jag henne då? Att hon gjorde allt jag ville gick med på. Kanske.) Fast sedan, jag vet inte, det blev inte så. En annan gång, han gjorde någonting dumt, det var någonting han sa, det kändes som han försökte bestämma över mig och jag blev förbannad. Det blev förstört alltihop. Jag ville inte längre. Det blev bara den där enda gången. På taket. I natten. Med havet, vågorna, trehundra meter ifrån oss. Och om jag inte hade varit så illamående hade jag kanske tyckt att det var romantiskt. Men inte nu, nej, jag gick in till oss, spydde, gick och la mig. Hon hade redan somnat. Kambodja, november 2002 Jag vet precis hur allting är egentligen. Jag vet att jag är smart och stark och självständig. Och jag borde nog skämmas men faktiskt, det händer att jag tänder på styrka. Och det gör mig skitförbannad. Manssamhället och veckotidningarna har lyckats smyga sig in i mitt medvetande och få mig att känna saker som jag på ett intellektuellt plan tycker är helt fel. För jag vill inte tycka om att känna mig svag och hjälplös och i behov av någon ”stark” killes beskydd. Men det gör jag. Ibland älskar jag det. Och jag hatar mig själv för det. Som nu, när jag sitter på flaket till pick-upen på väg till Phnom Penh och det är trångt och ostadigt och vingligt och den röda sanden blåser i ögonen för jag har glömt att sätta schalen över ansiktet och jag är rädd att jag ska ramla av när som helst. Och så får jag en stor, stark pojkhand att hålla min (inte så lilla, inte så svaga) hand i. Jag gillar det! Jag älskar att känna mig beskyddad. Och jag hatar att jag gör det.



	. Jeanette Winterson - avsaknaden av tal som motståndsstrategi? Jeanette Winterson har skrivit ett antal romaner vilka enligt min mening på ett eller annat sätt ifrågasätter kön och sexualitet som fasta kategorier. I romanen ”The Passion” är det just passionen och ingenting annat som står i centrum. Att den manliga huvudpersonen först säger sig vara kär i Napoleon, för att senare förälska sig i den kvinnliga huvudpersonen, och att den kvinnliga huvudpersonen klär ut sig i manskläder och blir passionerat förälskad i en annan kvinna, är bara trådar i passionens nät där könstillhörighet och sexuell preferens inte tycks spela någon avgörande roll och där varken hetero- eller homosexualitet någonsin ifrågasätts eller benämns som sådan. Talet om sexualitet i romanen handlar inte om homosexualitet överhuvudtaget utan bara om sexualitet och kärlek. Det är inte problemställningar kring icke-heterosexuella relationer som är romanens huvudtema utan problemställningar kring passionen som sådan - oavsett om denna riktas till en man eller en kvinna. Passion är passion oavsett kontrahenternas kön och just detta förhållningssätt är ett återkommande tema i flera av Wintersons romaner. Enligt Foucault finns det i varje tid en mängd olika diskurser som på olika sätt förhåller sig till varandra. En av de idag dominerande diskurserna inom poststrukturalismen och i den akademiska världen tycks vara diskursen kring språket. Språket sätts i centrum och ses som det som skapar verkligheten och människornas identiteter snarare än, som man ofta tidigare tänkt, att det är verkligheten och vi människor som skapar språket. Denna ”språkdiskurs” kan ses som någonting som Winterson förhåller sig till och använder sig av i sitt romanskrivande. Genom att som författare själv i en sådan sluten värld som romanens arbeta med att förändra språket, att skriva annorlunda, ges hela den världsbild som finns inuti romanen en annorlunda form än i den riktiga världen utanför. Genom att välja att inte ifrågasätta homosexualiteten, att vägra att överhuvudtaget förhålla sig till talet om normalitet och icke-normalitet skapar Winterson en egen värld där allting framstår som normalt. Med denna ”vägran att benämna” gör hon precis tvärtemot det som Foucault i ”Viljan att veta” diskuterade som en av de viktigaste förtryckarstrategierna i dagens samhälle - det ständiga talet om förtrycket och könet. Winterson talar inte, hon visar fram ”verkligheten”, sin verklighet i romanvärlden, och tar därmed bort skillnaden mellan norm och avvikelse. Också läsaren tvingas in i denna ovana värld av normalitet och blir i och med detta tvungen att tänka annorlunda än den är van vid om den ska kunna läsa ”med” romanen, på romanens villkor. Genom det sätt på vilket man som läsare instinktivt tolkar kön och sexualitet får man själv möta och reflektera över sina föreställningar och förväntningar på normalt och onormalt. I Wintersons roman ”Written on the body”, där man aldrig får veta huvudpersonens kön, blir detta, att hennes böcker kan läsas på många olika sätt utifrån egna förväntningar, extra tydligt. Foucault ser i ”Viljan att veta” talet både som maktinstrument och som ”hinder, brofäste, motstånds- och utgångspunkt för en motsatt strategi” och påpekar att tystnaden på samma sätt både kan skydda makten och befästa dess förbud men också lossa på dess grepp och ge ”möjlighet till mer eller mindre öppna överträdelser”. Just detta sätt att använda sig av tystnaden - avsaknaden av tal - som motståndsstrategi utmärker Wintersons språkliga stil på ett område där de flesta författare valt att arbeta på ett motsatt sätt då de istället för tystnad genom ständigt tal om homosexualiteten och dess villkor i samhället påpekat hur ”normala” homosexuella är (och just genom detta behov av påpekande visat på motsatsen). På så sätt gör Winterson det som ingen annan gör, hon går så långt att hon tar homosexualiteten för given och gör all sexualitet normativ, oavsett personernas kön.




	/ aalstra@yahoo.se *skriv till { sanna }