emma
liljenberg

 
 



Om att skriva:

Jag tycker om att fabulera och jag tycker om att skriva, men inte
nödvändigtvis samtidigt. De berättelser jag har nedskrivna har antingen kommit till av sig själva då jag råkat haft lust att fatta pennan.

 
  Eller så har jag tänkt på en historia så länge att jag har den helt klar för mig redan innan jag sätter mig, och det enda som behövs är den där ron för att skriva. Detta gör att många av mina funderingar aldrig blir synliga utan får stanna kvar i huvudet och kanske till och med glöms bort. För det är med vissa tankar som med drömmar, när jag försöker sätta ord på dem glider sammanhanget och det vettiga i dem undan. Bara känslan stannar kvar och inte heller den går alltid att förmedla.
     

   





 
       
 




. Lyckosökerskan



- Om jag skulle ta och måla om mina bokhyllor, tänkte hon en ensam kväll. Visst skulle det se mysigt ut om de var i en lite mörkare färg?
Dagen därpå gick hon till en färgbutik i närheten av sin etta och rådfrågade personalen.
- Jaså ett par IKEA-bokhyllor. Jodå, det ska nog gå att ordna. Vad sägs om att dra på
några tunna lager lasyr?
Sagt och gjort. Hon gick hem och gnodde delarna duktigt med sandpapper. Tejpade tidningspapper både högt och lågt och satte igång med första penslingen.
Efter några dagar började mackorna i skafferiet att smaka färg.
När femte lagret hade torkat var hon nöjd. Hon satte ihop delarna och beskådade sitt verk. Jo, nog blev det fint alltid. Lägenheten fick en varm och mysig känsla.
Så kändes allt plötsligt helt meningslöst.
- Jag har målat en bokhylla och det enda det egentligen gav var att mina mackor
började smaka färg, tänkte hon bedrövat.
Hon sjönk ner i soffan, blundade och suckade djupt.
- Kanske blir det bättre om jag målar balkongen gul, sa hon när hon tittade upp igen.

   
 
 
       
 


. Själsdemoner och sågspån



Det var en gång en liten råtta. Han bodde i en bur hos en flicka som kallade honom för Lukas. Lukas var en ganska nöjd råtta, flickan tog väl hand om honom; gav honom mat och vatten, bytte spån och lät honom springa runt utanför buren då och då.
Men en gång när Lukas sprang runt i sitt hjul och befann sig i den vanliga trans han föll in i av att envetet stirra på sitt lilla hus en bit bort för att inte börja må illa av hjulpinnarnas förbirusande framför hans små svarta knappögon, lyckades en tanke fastna i hans hjärna. En mycket ovanlig sådan till och med. Eller det var kanske just därför att den var så ovanlig som den inte rusade förbi som en hjulpinne, och liksom den smälte samman med de andra tankarna till ett grått töcken.
Tanken var: men är jag lycklig? och gjorde Lukas så omtumlad att han trillade ur hjulet. Det första han tänkte när han låg i spånet var:
- Men jag är ju en råtta, det där är ju en människotanke. Jag vet inte ens vad lycklig är.
Men tanken bet sig envist fast och som om den blivit en egen person frågade den igen:
- ─r du lycklig?
- Lycklig och lycklig, jag har det väl bra. Det är nog trevligare här än på en mörk, illaluktande soptipp i alla fall, tänkte Lukas och rös. ┼rhundraden av råttors soptippsminnen fanns nedärvda i hans hjärna och det var oftast inga trevliga minnen. Nästan aldrig faktiskt. Lukas började virra bort sig bland vassa tänder, avbitna svansar, rostiga burkar och rutten ost, men tanken gav sig inte utan dök snart upp igen i formuleringen:
- ─r du nöjd med ditt liv?
- Det var då ett evigt tjatande, tyckte Lukas. Jag har väl inget att klaga över.
- Inte?, frågade tanken.
- Nej, vad skulle det vara? Jag har ett eget, trevligt bo jag inte behöver slåss för, jag får god mat och har ett väloljat hjul att springa i när jag inte möblerar om spånet. I jämförelse med många andra råttor är jag mycket, mycket lycklig!
- Säkert?, envisades tanken.
- Ja!, pep Lukas en smula irriterat och kravlade sig upp på sina små ben. Jag är en råtta för guds skull, så vitt jag vet är vi inte lyckliga eller olyckliga. Möjligtvis arga, sjuka, friska, skygga eller galna, men inte lyckliga. Ge dig på en människa vet jag, de tycks gilla att grubbla på sådant.
- Ja, jag vet, suckade tanken och i samma stund satt en liten demonliknande varelse på Lukas hustak. Hans orangebruna ben dinglade över kanten och hakan hängde trött mot den ynkliga bröstkorgen. Varelsen tittade upp på Lukas, som precis blivit omtumlad för andra gången denna dag och satt sig på bakbenen av förvåning, och sa:
- Men människorna räcker inte till längre, vi har förökat oss så mycket nu att vi måste gå på djuren också. Varför tror du att det finns en massa djurpsykologer helt plötsligt?
Man kunde ana ett leende i varelsens invecklade ansikte, åtminstone någon sorts ryckning.
- Men, men, vem är du? stammade Lukas som nu börjat få herravälde över sin tappade haka.
- ┼h, förlåt, ursäktade sig varelsen. Jag är Hubbord Fernilkt, själsdemon av tredje graden. Lukas tyckte sig ana en viss stolthet hos Hubbord på sättet hans långa öron vinklade sig ut från det trekantiga huvudet.
- Vi specialiserar oss på hur människor mår rent psykiskt. Mår de redan dåligt på grund av någon händelse förstärker vi det med hjälp av mardrömmar, skuldkänslor och så vidare. Hittar vi någon som mår bra drar vi fram något barndomsminne eller får människan att tvivla på sin livssituation. Som jag försökte göra med dig nyss, la Hubbord till.
- Ja, men jag är ju en råtta, inte en människa. Jag bekymrar mig inte över så mycket.

 
 
 
     
 

/ aalstra@yahoo.se *skriv till { emma }