moa
magnusson

 
Om att skriva:
Tanken på att det är ord som skapar världen och världen som skapar orden och att spelet därimellan styrs av makt får mig att vilja skriva. Och att det ibland är enda sättet att andas.
 

 
   
  För ingenting, för kärleks skull
 
. ”Jag målar ditt ansikte med mina fingrar”

. Du har liksom kommit hem till mig, stått utanför min dörr
- och sen bara gått.

. Traum (illustrationer av kristin Skante)

. Första rummet


 




. îJag målar ditt ansikte med mina fingrarî



-Att förlora är allt, att gå utan är ingenting. Aldrig ge efter för det andra, för längtan - hur känns det, jag minns inte, minnet av minnet av något jag aldrig varit med om, hur kändes det?
Nära? Som närhet utan hot? Någon som vet hur det är, hur det känns, hur känns det?-


Bodil Malmsten, Nästa som rör mig



Ord är bara ord

det visste inte jag
det vet inte jag

om det nu är jag som öser mig ut
över en tom kuliss

om den flyende är du




--




Du samlar ihop ditt hår

vana rörelser
inövade
ögonen vilar

/så vacker/

strax under dina ögon
det stabila i ditt ansikte

där älskar jag




--




Saker man säger

när man inte riktigt
tror
på någonting

sig själv




--
Vi åker spårvagn
någonting är fel

du säger ingenting
du säger att du säger ingenting
för att du just vaknat
det är inte sant

vi ler åt en hund

ser på varandra
ler åt hunden
åt ingenting annat

går av

du säger hejdå

/säg inte hejdå riktigt än/

jag vet det redan
för mig är du borta nu
för ingen annan
men jag ser dig

jag ser dig




--




Hur en röst låter
som skäms
utan att veta

hur man tappar andan
av det lätet




--



Jag är en liten liten flicka
men du
du är ingenting




--




Det gör så ont
men ingenting går sönder

jag vill sova
men det håller mig vaken
till och med vaknare

än din vackra
kropp
    
 
--
 
Han vill inte ha mig
det finns ingen tröst

jag försöker hålla mig fast
men ingenting är
djupt nog
att drunkna i




--



Jag ser honom
regn genom

steg
långa raka
kurande

axlar
håret
vått blont
kall

vind
röd halsduk
ansiktet
jag skulle kunna

älska
ögonen

är tömda
på någonting

/mig?/

händerna
stannar i fickorna
som om dom

aldrig
rört vid
min kropp
jag

går
ljudlöst
lyssnar inte
efter steg som

/aldrig?/

kommer
 
 
--
 
Att gå vidare
att stå kvar

med handen höjd




--




Jag måste ut
bort

kylan dunstar mot smärtan
ögonen röda
hela tiden en våt pappersnäsduk
mot näsan
inga tårar

vasagatan mörk
men inte tom
vattenpölarna speglar
jag kliver över

på hagabion
ett glas thé
en chokladboll i en liten grön skål
varm vardagsstämning

jag ska bara sitta här

lite

tittar på ett barn
med overall
på mamman
som har morotsröda
dreads

blir lite
mindre
tom




--



Jag tänker hela tiden att
du kan se mig

att du ser mig när jag är ensam
när jag är med andra

när jag är vacker
och när jag är ful

jag ser mig hela tiden
som betraktad
det är tröttande

enda gången jag
vilar
är när jag ser dig

bara när jag betraktar är jag osynlig
då finns jag inte




--




Jag ser honom
han står där
och jag är inte beredd

jag har väntat
och väntat
ändå är jag inte beredd

jag vet att allt kommer
synas nu

allt

jag följer honom
med blicken

han ser mig inte

jag reser mig
går fram

hej
hej

hur är det med dig
det är bra och du

det är jättebra
säger jag inte

och jag ler inte
övertygande

och jag låtsas inte
att allt är som det ska

- allt är inte som det ska

han står framför mig
vi pratar

men det är inte han egentligen
inte samma verklighet

han vänder sig om
går
jag står kvar

tom
lättad

till intet gjord




--




Såja
du ska inte låta det
göra så ont
bort med värken
bort

älska dig nu




--
Jag sitter i biblioteket
ser ut över gräsmattan

plötsligt är han där
hans ansikte detsamma som då

han tittar mot mig utan att se
solen är i hans ögon

men jag ser honom tydligt
känner igen den han var




--




Jag letar fortfarande efter dig
mina ögon letar efter dig
jag låter det hända

förr eller senare kommer jag sluta
viljan försvinna
  
   
   
   
   






. Du har liksom kommit hem till mig, stått utanför min dörr - och sen bara gått.



-jag vet att det var mitt fel också det där jag gjorde och allt det där jag sa och inte sa och skrattade åt utan att förstå och grät för fast jag visste att du hatade tårar men en gång min älskade det måste du komma ihåg en gång grät du med mig och en gång smakade jag dina tårar du måste komma ihåg!
(mig)
annars vet jag inte varför vi nånsin talade till varandra.-


Ĺsa Ericsdotter, Oskyld


Oktober



du har varit hos mig. gått in i mitt hus, stått utanför min dörr, lämnat avtryck på dörrhandtaget. du har liksom kommit hem till mig, stått utanför min dörr
- och sen bara gått.

vi står tre centimeter ifrån varandra och jag andas in hans kropp och han säger att han inte kan knulla med mig för att han är kär i sin före detta flickvän. han säger självklart inte knulla. det är jag som använder dom fula orden.

det blir inget mer den här gången. inte nu. mannen med dom vackra händerna lämnar scenen. lite ledsen är jag.

jag drömmer en dröm där vi ligger nakna och tysta och kanske blundar. mina bröst mot din hud och ditt kön mellan mina lår. vi ligger helt stilla så och allt är tyst. när jag öppnar ögonen och ser in i dina är det som om jag ser dig för första gången och du är rädd och jag är det inte och om det bara kunde vara okej så.

om han aldrig blir redo. om jag aldrig kommer få ha det där potentiellt fantastiska upplevelserna om allting bara är luftslott och fantasi och inbillning. men än så länge tror jag.

tillslut säger jag det kommer aldrig hända och det är då det händer det är då när jag sitter på din diskbänk och du kysser mig och vi kysser varandra och det är det mest hela och jag gråter och du blir förmodligen ännu mer rädd och jag slutar gråta och sedan ska vi gå.

du ser helt underlig ut i ögonen och det kan inte ens göra ont för du har försvunnit ur dig själv och kan inte saknas:
jag är ledsen. jag är ledsen men jag ser henne när jag kysser dig. jag tänker på hennes kropp när jag håller dig nära. jag är ledsen.

det finns andra vackra människor. det finns ju många vackra människor. det finns andra ögon att titta in i det måste det ju finnas. det får väl bli min grej att sitta på café och titta in i främmande människors ögon.

och den där frågan. kan man vara lycklig med någon annan om man inte är det med sig själv? och svaret är ja och svaret är nej.

vid det här laget borde han ha fått brevet. läst det. suckat. känt sig beklämd irriterad kanske arg. nu ska jag låta honom vara.
jag måste gå ut mer. träffa andra. tänka på andra. han vill inte ha mig. så är det bara.

och ditt svar:
som inför en månfärd när jag läser dina brev. som inför en månfärd. så erotisk! tung och ledsen är allt jag känner. allt. himlen under naveln och innan dina lår. jag tänker på dig.

du har varit hos mig. du har varit hos mig igen din jävel och försvunnit. varför får aldrig jag någon chans att komma och fly och existera som jag vill. varför är det bara du. vad vill du att jag ska säga om det du skrev? jag blev besviken. du romantiserar över någonting som hade kunnat vara verkligt och meningsfullt och jag kan inte se mig bakom dina ord. du vet ingenting om mig och du hädar min förälskelse.

om jag skulle säga något nu så skulle det vara att jag inte längre andas din luft. när du såg efter mig igår och jag inte såg dig gjorde det ont? förmodligen inte. men du såg mig i alla fall det kan du inte ta ifrån dig.
  
   
   
 
Januari



kanske älskar jag honom.
migränen går aldrig över.
han älskar inte mig men jag tänker att han kanske kommer älska mig.
löser upp två treo i ett glas.
ja han kommer nog älska mig.
det tar mellan tjugo och fyrtio minuter innan den börjar verka.
det finns hopp.
bara tabletten börjar verka så kommer jag kunna vara.
hoppet håller mig flytande.
jag dricker små klunkar utan att andas.
ler och ryser och blir glad.
sakta domnar smärtan bort.
men hålet finns kvar.
treon fräter upp magsäcken.
jag ser inga andra.
men det är lättare att ignorera.
jag kan inte förneka vad jag känner.
sen kommer smärtan tillbaka.
idag tänker jag ringa honom.
jag tar ingen tablett den här gången.
jag tänker säga att jag fortfarande tänker på honom.
huvudet dunkar för varje steg.
hjärtat bankar.
jag lägger mig ner och sluter ögonen.
lyfter luren hör signalerna känner ådran i tinningen. hans röst -
kanske går det över av sig själv den här gången.
är kall.
jag kan inte somna ifrån smärtan.
jag förstår genast lägger sakta på luren.
sväljer bort illamåendet.
stilla låter jag tårarna komma.
hur många timmar ska jag ligga så här.
hur länge kan orden eka.
kanske ska jag ta en tablett.
varför ringde jag.
  
   
   
  Maj



jag ska träffa dig. ännu en sista gång. du ska få ett brev med mina ord ord som är mer för mig än för dig jag vet men det är du skyldig mig.
Vad ska man göra? En tillfällig känsla av att jag har missat livet i och med att jag missar dig, och samtidigt en besvikelse över att du inte såg mer, av mig, av det som är jag.

det jag är rädd för är att om jag inte träffar dig nu ställer dig framför mig och ser dig så kan jag aldrig glömma. jag kommer komma ihåg orden och ditt ansikte när du sa dem och kanske börja tro på dem. fortsätta tro att du vet vem jag är.

Just nu finns du i mig, i mitt system, av tankar och känslor, ord som fastnar på papper som kanske hamnar i pappersinsamlingen, som kanske finns kvar. Det kommer aldrig stå på din ytterdörr, eller i vit målarfärg på asfalten utanför ditt hus, det kommer inte stå svart på vitt ”I had a farm in Africa” / ”en gång var jag förälskad i dig” , men jag kommer veta det när jag ser orden, för mig kommer det alltid synas.

jag grät när du sa det. som jag grät när vi kysstes. jag vet inte hur jag lyckades blanda ihop så mycket. dig med uppfyllandet av tomhet. mig med dina ord. att det ena på något sätt skulle ta ut det andra.

Jag har inte varit medveten om att jag har väntat, det var inte vad jag tänkte när jag älskade med en annan mans kropp, att jag egentligen inte var där, men såhär i efterhand inser jag att det var det jag gjorde. Väntade. ”Jag tänker på dig. Tills nästa gång vi ses.” och jag tog dig ordagrant, inte bara då i ditt brev utan över huvud taget. Men du har överskottsenergi. Du skriver kylskåpspoesibrev på dörrar hos människor du inte vill ha, vari ligger det meningsfulla i det?
Har jag någonsin förklarat varför jag tycker om dig? Det slog mig häromdagen att jag kanske aldrig gjort det. Jag tycker om din ärlighet, att du talar nästan snabbare än du tänker. Det hemska är, och nu ska jag försöka vara lika ärlig som du, att det första jag tyckte om med dig var att du såg vem jag var och tyckte om mig. Jag har nog aldrig riktigt varit med om det förut, att någon ser vem jag är nästan mer än jag själv.

när du står framför mig. när jag utan att hunnit förbereda mig måste ta in hela din person hur du ler, så tänker jag ännu en gång; det är ditt fel. det är ditt fel att jag förälskar. det är ditt fel att jag inte slutar. men det är mitt fel. jag vet det egentligen. bryr mig bara inte. jag tänker att jag inte ska visa min svaghet. för man sparkar på hundar på den som ligger ner och om du bara visste hur stabilt jag står så hade du aldrig kunnat tro, men du känner inte mig.
vi går bredvid varandra. pratar om en bok du ska köpa. skrattar. för det är vår och nästan varmt och vi ska till haga och köpa glass.

Det finns en replik i en pjäs av Kristina Lugn som är något i stil med:
”hur många känner dig tillräckligt väl för att på goda grunder säga att dom inte älskar dig”. Det är jävligt bra men för min del skulle det behöva ändras till; hur många känner du tillräckligt väl för att säga att du älskar dem.

när vi sitter på skansberget slutar jag skratta. jag ger dig brevet och tycker nästan synd om dig som är tvungen att läsa, men mer synd om mig som ännu en gång kommer få höra dig säga jag är ledsen. jag är ledsen. lägger handen med glassen mot gräset. släpper.
  
   




. Traum
illustrationer av Kristin Skante


-Med mig förhåller det sig så, att när jag blir sorgsen får jag ofta ett sådant behov av romantik. Jag grips av en längtan-


Maria Gripe, Skuggornas Barn

  







Vi sitter och pratar. Han är blond och ganska vacker. Vi pratar och han tycker om mig. Jag tycker om honom eller det faktum att han tycker om mig.
Jag ska kyssa honom. Jag ska kyssa honom och jag vet att han kommer tycka om det.







När jag faktiskt gör det. Det finns en förvåning i känslan. Jag trodde att jag visste hur det skulle kännas...
Jag ska ta med mig den blonda pojken hem. Alldeles strax.








Jag kommer snart, säger jag och jag menar det.






























Tillslut ger jag upp. Hur länge har jag varit borta, vad ska den blonda pojken säga, hur ska jag förklara mig. Kommer han ens vara kvar?
Den blonda pojken sitter där jag lämnade honom. Han är inte arg eller ledsen eller sårad, bara tom. Tömd på mig. Oändigt ledsen är jag. Oändligt sorgsen.








Jag ska till en klubb där jag tänker att han kanske kommer vara.
Den blonda.







Den blonda pojken är också det första jag ser. Han står där och han är inte lika blond och inte lika verklig men mer faktisk.







Han ser inte mig. Jag tittar på honom kanske
lite mycket men vi har trots allt delat en upplevelse,
jag har delat en upplevelse med honom.







Och sedan tittar han upp och vi tittar på varandra som om vi kände varandra och det är som att han vet?





Tre minuter senare står han med armarna om en flicka och kysser henne some om hon var jag som om jag var hon.





. Första rummet


-Och vad var det väl för underbart och oersśttligt med den dśr mannen? frågade hon sig och frågade utan att finna något svar, ty hur skulle hon, som aldrig sjślv vaknat upp ur en kśrlek, kunna ana, att det underbara och oersśttliga hos den man ślskar så ofta ligger hos en sjślv, en sjślv och den kśrlek, som allting förvandlar.-


Elin Wśgner, Pennskaftet



- Jag har en kompis som du skulle tycka om. Han är feminist och jättevacker.


- Min kompis från Göteborg kommer. Hon är jättetrevlig, du kommer gilla henne...fast bara så att du vet så rakar hon inte benen.


- Han säger att han inte kan ha ett förhållande för att han mår dåligt och inte litar på sig själv. Att han måste reda ut sig själv innan han kan reda in sig i någon annan.
- Ja, fast det spelar egentligen ingen roll vad han säger, man säger alltid något. Han kunde ha sagt att det aldrig skulle funkat för att du inte är en sådan person som springer naken genom Slottskogen for fun, eller att han fortfarande inte kommit över sitt ex, eller att män och kvinnor aldrig kan älska varandra jämlikt. Och allt det kanske är sant eller så är det inte det, men det enda som egentligen är väsentligt är vilka konsekvenser det har för ens egen del. Vad det gör med ens liv.


- Jag fattar inte, om och om igen träffar jag killar med liknande erfarenheter av förhållanden, som blivit brända som jag och så vidare, men medan jag tycker att det vi har på gång är tillräckligt för att vilja satsa på och våga riskera för så gör aldrig dom det. Och Jag fattar inte varför.
-Det är för att dom sätter sig själva i första rummet, det gör inte du. Du sätter alltid kärleken först.

- Jag har tänkt så mycket. På honom och vad som hände. Framförallt har jag tänkt på mig, på hur jag reagerade. Jag är fortfarande lite chockad över att jag kändre så mycket. Jag tror att det är för att det är så sällan som jag träffar män med schyssta åsikter som jag har gemensamma intressen med och som jag dessutom är attraherad av, att när det väl händer så blir jag typ besatt för jag tror att det är det enda exemplaret. Och så får jag fullständigt habegär. Vet du om att jag fram till sjuttonårsåldern såg män som helt väsenfrämmande? Jag var den kvinnliga motsvarigheten till misogynist. Det sorgliga är att ju mer jag tyckte om honom, desto mindre tyckte jag om mig själv. Allt positivt hos honom omvandlades till något negativt hos mig. Och eftersom mitt eget värde tycktes smälta bort i samma takt som hans blev till så ville jag instinktivt att han skulle ge mig mitt värde tillbaka, fattar du? och den ultimata bekräftelsen just då skulle vara att han blev förälskad i mig, och att vi skulle bli tillsammans och leva lyckliga i alla våra dagar. Vilket ju är helt sjukt för hade du frågat några veckor tidigare så hade ett förhållande varit det sista jag ville ha. Och så insåg jag att den enda delen av mig som egentligen ville ha en pojkvän var min osäkerhet.
- Så vad händer nu då?
- Jag vet inte...jag kände mig nästan lite religiös när jag kom fram till det här, som en uppenbarelse typ och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra med den. Men det känns som att nu när jag flyttat honom från piedestalen ner till ögonhöjd så skulle jag gärna träffa honom någon mer gång.
- Ja det låter ju jävligt bra i alla fall. Hoppas det funkar. Du måste bejaka din lejonsida, kraft du vet, och vattumannens frihet och glidarstil, fågelvingen, hörru!
/ aalstra@yahoo.se *skriv till { moa }