hanna
nordqvist

 
 






. 11 avsnitt

 
  1. Sätt att fördriva tiden
2. Tre ungar
3. Dialog med kroppen I
4. Väninnan
5. Dialog med kroppen II
6. Byråkrati
7. Delad vårdnad
8. Psykologen
9. Dialog med kroppen III
     
     
 
       
 


1. Sätt att fördriva tiden


Det kryllar av småbarn i parkerna den här våren. Överallt tycker jag att jag ser tultande ungar och roskindade, leende småbarnsföräldrar. I Botaniska Trädgården tar en liten pojke sina första steg. Han har inte riktigt hittat balansen ännu utan dunsar gång på gång ner på blöjbaken. Pojkens mamma är hela tiden några steg bakom. Barnet och mamman kommunicerar med varandra. De är ute och upplever saker ihop. Han tittar sökande upp mot henne, pekar, gurglar, och hon svarar honom allvarligt och lugnt utan att släppa hans blick, uppmuntrar till fler upptäckter. På trottoarerna och i bussen trängs barnvagnarna. Tonårspappor från Edinburghs förorter i träningsoveraller och keps med ungar i sittvagn har blivit en allt vanligare syn.

Den här våren drar jag omkring på gatorna. Jag ser delar av staden som jag aldrig har sett förut. Jag tar tåget till North Queensferry och besöker Sea World akvariemuseum för att se på hajarna och vimla med lågstadieklasser. Jag promenerar upp till moderna konstmuseet och en dag ser jag en utställning i fyra våningar med hela scenografin till Stjärnornas Krig-filmerna. En av mina vänner tar med mig på en tur runt Arthurís seat till en liten by som jag har sett på avstånd många gånger men aldrig haft tid att titta närmare på. Där finns en av Edinburghs äldsta pubar, men den är stängd när vi kommer fram. Jag är nyfiken. Det finns så mycket att upptäcka, och jag orkar inte sitta still.






2. Tre ungar


- Jag ska ha åtminstone tre ungar. En stor, rörig familj, stökigt hemtrevligt. Lite pysslande är okej, bullbak och pannkakor. Men det jag ser fram emot är att få visa saker för mina barn, platser som jag tycker om, och upptäcka nya saker tillsammans. Gå promenader och åka på resor. Jag tror att jag är mest rädd för att få ett inrutat liv, bli fast i rutiner, skola och arbete, en vardag som blir så tråkigt enkelriktad att man till slut inte märker vad man har omkring sig. Jag ser fram emot att få barn. Alla aspekter - barnvagn, tultandet, frågorna, till och med blöjbyte och bråk. Det jag kanske ser fram emot mest är röran.
- Jo det är klart att det blir mycket jobb, lite sömn, skrik, ilska, men det hör väl till, det är så det ska vara. Det finns inga perfekta situationer. Mina barn ska ta plats. De ska klättra i soffan, leka krokodil under bordet och nypa gästerna i fötterna, om de vill. Jag kommer att vara trött och arg på mina barn ibland och de kommer att vara trötta och arga på mig. När jag får barn kommer jag aldrig att ångra mig eller känna att barnen har hindrat mig från att göra det jag vill i livet.






3. Dialog med kroppen I



En natt i mitten av mars vaknar jag med fruktansvärda magsmärtor. Det är som den värsta sortens mensvärk, när det känns som om någon har stuckit en kniv i kroppen på en, som går rakt genom magen och ut genom ryggen. Jag går upp och dricker vatten, går på toa, ligger och vänder och vrider mig i sängen, men lyckas inte somna om förrän flera timmar senare. Och värken kommer igen dagen efter, och på natten, och dagen därpå. Tredje natten börjar jag bli orolig. Jag har ännu inte fått mens och så här illa brukar det inte vara dagarna innan. Jag väntar en vecka innan jag går till doktorn.
   
 
 
 
4. Väninnan


íLiten som en jordnötí, säger hon. íEtt bylte celler. Inget liv. Ingen känsel. Ingen vilja.í
Det är en av mina (till vardags) mest förståndiga väninnor. Hon har en förmåga att få allting att låta normalt och i sin ordning. På morgonen, efter provsvaret, kramar hon om mig när jag gråter inne hos doktorn och hämtar pappersnäsdukar när jag gråter på cafÈt.






5. Dialog med kroppen II


íSe hur ditt barn ser ut just nuí blinkar det i överkanten av min email-sida på yahoo. Bredvid texten finns en ritad bild av en färdigutvecklad bebis sedd inuti magen, med navelsträngen som inramning. Det känns som om det vore ett direkt budskap till mig. Jag känner mig träffad och blir tvungen att se vad det handlar om. Ett formulär hoppar fram där man kan fylla i information om hur länge det var sedan ens sista menstruation. Till svar på informationen får man se en bild på hur fostret ser ut just nu, och läsa en liten text om hur långt det har kommit i utvecklingen. íTänk vad snabbt utvecklingen går! Den här veckan börjar hjärtat slå.í Bilden visar en oidentifierbar mörk massa.






6. Byråkrati


íJag bokar en tid åt dig i nästa vecka så får du tid på dig att tänka över beslutet och få lite perspektiv på situationen. Du ska inte försöka bestämma dig nu på en gång. Du måste låta det ta lite tid och tänka på alla omständigheter. Först måste du träffa en psykolog, och om du beslutar dig för att avbryta graviditeten kommer det ändå att ta lite tid med den administrativa processen. Det behövs underskrifter från två olika läkare innan man gör ett ingrepp och så måste ju alla medicinska undersökningar göras.í Den kvinnliga läkaren på mottagningen räcker mig samtidigt några informationsblad.
íÄr det ok om jag tar med någon till mötet?í
íDu gör precis som du själv vill. Det handlar ju om dig.í






7. Delad vårdnad


Vi har kunnat prata om det ganska öppet. Undrat över hur det skulle vara om vi behöll barnet. Skulle det över huvud taget fungera? Både han och jag skulle behöva hoppa av studierna och hitta jobb. Ingen av oss har några besparingar. Vi kanske skulle kunna flytta hem till hans föräldrar. Eller också skulle jag behöva flytta hem till Sverige, få barnbidrag och ta vilket jobb som helst för att försörja oss. Mamma hjälper säkert till och sitter barnvakt.
Vi är ju egentligen inte ens tillsammans längre. Vi tycker om varandra men något längre fungerande förhållande tror jag ingen av oss egentligen tror på. Det skulle behöva bli någon form av delad vårdnad.
Vårt fantiserande är så stapplande och absurt att det till slut måste övergå i skämt. Det hjälper att få chans att åtminstone stundtals slippa tänka på situationen med dödligt allvar.

Han sitter med under ultraljudscanningen, gyn-undersökningar, och blodprov. Han följer med mig på bussen ut till sjukhuset morgonen då jag ska in för själva abort-proceduren och kommer och hämtar och hjälper mig hem på eftermiddagen. Det är min kropp som kläms på, sticks med nålar, öppnas och bedöms, och det är tillslut jag som behöver skriva på papperna. Som ett slags kontrakt som bevisar att jag vet vad mitt beslut innebär. Som en sista form av gardering för sjukvården. Men ansvaret, beslutsbördan och oron har på något vis delats mellan oss.

 
 
 
 
 
8. Psykologen


íI didnít catch your nameí säger hon, en medelålders kvinna med medelålders utseende, och vänder sig till slut mot honom efter att en lång stund uteslutande ha riktat sig till mig. íSå vad gör du då? Vad är din åsikt i det här? Har du pratat om det här med någon? Ja, då kan du gå nu.í Han reser sig snabbt och går utan att titta på mig. Och jag blir ensam kvar i det lilla bunkerlika rummet, utan några fönster, med obekväma bruna fåtöljer.
Hon verkar egentligen inte lyssna på vad jag säger, kanske inte heller se mig. Jag krymper ihop och blir ett med inredningen. Det här har hon gjort många gånger förut. Hon har sett och hört allt och ingenting av det jag säger är något nytt.
íVarför vill du inte ha det? Vad är din situation? Har någon pressat dig? Är du säker på att du inte känner dig pressad till beslutet på något sätt?í Abrupta frågor och sedan obekväm tystnad så att jag känner mig tvingad att försöka förklara mig. Eller ursäkta mig. Förödmjukelse framför allt. Att bli synad som en oansvarig tonåring. Nedbruten, isärtagen. Hur kan det hjälpa? Hur kan jag veta vad jag kommer känna efteråt? Eller om tio år. Oavsett vad jag säger till henne nu. Hur kan hon ta reda på om jag är pressad av någon när jag inte ens vet det själv? Pressad av vem? Påverkad av vad? Min uppväxt? Hur jag pratade om abort med min bästis när jag var elva år?
Nu sitter han där nere och väntar och låtsas vara oberörd. Jag känner mig skyldig. Som om det var jag som antytt att han var obetydlig och inte hade något där att göra. íOch sen vill vi att någon lämnar och hämtar dig på sjukhuset.í avslutar hon, ställer sig upp och visar också mig på dörren.






9. Dialog med kroppen III


En massa tid, två och en halv vecka innan jag fick komma till sjukhuset för första kontrollen. Och sen helt plötsligt var allt ordnat. Inget mer krångel eller frågor och det gick så snabbt att jag inte hann känna efter. Att ta pillret tog bara en halv minut, kanske mindre. Det tog oss tjugo minuter att ta oss till sjukhuset och sen drar en sköterska med mig in i ett rum häller upp ett glas vatten och räcker över en tablett (en halv centimeter i diameter). íSvälj den härí säger hon. Jag lyder. Undrar samtidigt om det verkligen kan vara tabletten de har pratat med mig om i säkert fem timmar sammanlagt ­ olika doktorer, sköterskor och psykologer. Borde inte den här sköterskan fråga mig igen om det är det här jag verkligen vill? Om jag känner mig pressad av någon. Om jag har tänkt över beslutet ordentligt. Ska det verkligen gå så här snabbt och lätt? Kanske framstod jag som så säker och lugn under samtalen att de kände att det inte var någon tvekan. Kanske var jag ett av de säkra fallen. Den tanken får mig genast att tveka. Kanske är jag inte så säker på beslutet. Kanske har jag varit för bra på att spela säker. Nu är det för sent. Jag följer pillret ner i magen på vägen ut. Dämpade korrekta korridorer med heltäckningsmattor. Dörrar öppnas och stängs ljudlöst. Det nya sjukhushuset ute i förorten är som en rymdbas.







10. Dialog med kroppen IV


Det är soligt och kvavt på busshållplatsen och det känns som om vi inte alls har varit inne i sjukhusbyggnaden. Det här är ändhållplatsen för buss nummer åtta. Jag börjar må illa mitt i småsnacket medan vi väntar på att bussen ska gå. Det är någon form av baksmälla. Jag jobbade kvällen innan. Ville inte gå hem efteråt så jag lät mig dras med till en rökig liten klubb. En vodka redbull och ett halvt glas öl. Sen dansade jag till tre. Kanske försöker jag plåga mig själv. Veckorna innan har jag inte tålt någon alkohol.
(Eller inbillar jag mig bara det?)
I informationsbladen stod det också att jag inte borde äta något så att jag skulle orka med att gå till bussen. Frukt tänkte jag skulle vara det lättaste.
Vi är tvungna att hoppa av flera hållplatser för tidigt så att jag får spy apelsin mot en vägg. Det viktigaste är att pillret inte kommer upp och det verkar fortfarande vara i säkert förvar. Kanske var min kropp hur säker jag är i beslutet. Två dagar senare ska jag vara tillbaka på sjukhuset för att ´sättas igång´ och ligga kvar hela dagen tills allt är borta ur mig. Det kommer att kännas tomt i mig efteråt. Att veta att processen är igång i mig får mig också att känna mig speciell. Jag har rätt att må dåligt, vara okoncentrerad, lat. Efteråt måste jag gå vidare som om ingenting hänt.





11. ´Se inte dit, där är ett barn!´


´Det är ingen fara. Allt kommer att gå bra´ tröstar jag, efter att jag har berättat för honom, en av mina närmaste vänner, om situationen. Han ser helt förstörd ut. Tittar med ledsna ögon på mig men vet inte vad han ska säga. Jag blir ledsen för hans skull, tycker synd om honom, och tänker samtidigt att jag måste vara hemskt okänslig. Vi är på väg upp till slottet. Det är första gången som jag betalar det dyra biljettpriset och tar mig innanför murarna. Väl där inne finns det egentligen inte mycket av intresse. Jag har föreställt mig dramatik - stora slottssalar och mörka, fuktiga fängelsehålor - men istället har de flesta av byggnaderna omrenoverats till moderna utställningssalar med centralvärme och säkerhetsriktiga, lysande nödutgångsskyltar. Väggarna har täckts med plywoodskivor som målats att likna riktiga bergsväggar. Det bästa på turen är souvenirbutiken som tillhör militärmuseieavdelningen. Där säljer de leksaker - sådana där modelflygplan i frigolit med plastnos som jag och mina bröder brukade köpa för våra veckopengar nere i närbutiken.
Senare sitter vi i trädgårdarna vid Princes' Street och äter lunchsmörgåsar. Barnvagnarna passerar i kortege, alla andra bänkar är upptagna av mer och mindre förtjusta småbarnsfamiljer. Drickor, chips , choklad och glass delas ut, kladdar ner och tappas. Jag får syn på en liten envis unge som gång på gång kravlar sig uppför den branta grässlänten och sedan rullar ner i hög fart till sina föräldrars förfäran. De försöker locka henne tillbaka till muffins och saft men hon är inte intresserad av annat än sin egen påhittade lek. Min vän ser mer och mer besvärad ut. Han sneglar oroligt åt mitt håll. Fångar min blick och börjar överentusiastiskt diskutera Celtics kommande matcher, skämtar om vår gemensamma kompis senaste fyllebravader, spelar pajas - För min skull? Pappan har lyckats fånga in ungen men hon ålar sig som en orm, lyckas glida ur hans grepp och på en sekund är hon uppe och klättrar igen. Han står kvar, slår uppgivet ut med händerna men kan samtidigt inte låta bli att skratta. Halvvägs upp vänder ungen ansiktet mot pappan och ler illmarigt som ett litet troll. Det går inte att stoppa henne.
Trots att träden ännu inte har fått knoppar så har havet av krokusar i Meadows redan blommat ut och gett plats åt långskälkade påskliljor. Varje år, mot slutet av februari poppar krokusar i alla färger upp över hela parken. Över bara några dagar byter parken gestalt och från att ha haft pretentioner som vinteräng antar den en slags improviserad skogsglänteklädnad. Påskliljorna utgör ytterligare en förvandling och nu påminner parken mest om svenska vårträdgårdar. Det är soligt och varmt. Som regel får Edinburgh det bästa vårvädret just under tentaperioden.

 
   
   
     
  / aalstra@yahoo.se *skriv till { hanna }