Cornelis - Bellmans jämlike

 

 

Cornelis Vreeswijk slutar aldrig att fascineramänniskor- tio år efter sin död drar han ett fullsatt seminariumpå Bokmässan.

Attta ett enhetligt och samlat grepp på Cornelis är svåbrt.En sådan mångfasetterad personlighet och konstnär. Ochmånga är vi som älskar hans visor och texter. Men Finn Zetterholm,trubadur och medredaktör till Cornelisbiografin som kommer nästahöst(skrivs av Oscar Hedlund, sjuk i går!) och Jan Erik Vold,norsk poet och "ständig sekreterare för Cornelis texter"- som redaktören för Ordfront Magasin, Björn Eklund, beskrevdet - har försökt.
Finn Zetterholm berättade om sina första möten med Cornelis:
- Jag kände att han talade med de ungas röst. Jag hade lärtmig en sång av Taube på gitarr, och hade en skiva med Dylanoch en med Cornelis. Assonansen och precisionen i Cornelis texter ärfullkomligt oemotståndligt.
Jan Erik Vold hörde Cornelis första gången i norsk radio1965, året efter debutplattan med "Ballader och oförskämdheter".
- Det var nånting enastående man aldrig hade hört påskandinaviska språk förut. Trots att vi i Norge mycket välkänner till den svenska vistraditionen, menade Jan Erik Vold, som lärdekänna Cornelis också mot slutet av hans liv.
- "Oj, är det här du bor", sa han efter mina 12 åri Stockholm. Han hade aldrig hittat mig i Norge.

Finnoch Cornelis stötte samman mycket.En gång körde Finn honom till en folkpark.
- Vi åkte dit i min Citroen CV2, en intellektuell snobbil jag höllmig med, och Bengt Sändh och han var där. Till slut fick han gåmed på att sjunga Hönan Agda, publiken tjatade, och han drogrunt mig på en krogsväng. Vi hade väldigt kul.
- "Akta er för succé, det är det värsta man kanråka ut för" sa han. Han blev krossad av sin egen myt. Menvar inte helt oskyldig själv. Han levde, omedvetet tror jag, upp tillsin myt. Han såg upp till Evert Taube, som försökte levasom den litterära person han ville vara. Men Cornelis skrev förstrucklarsånger och försökte sen leva sin egen dikt.
Cornelis var inte bara en stor skald, utan också duktig på attframföra sina visor till gitarr. Och att dessutom ta in samtiden påsättet han gjorde och samtidigt beskriva kärleken så finttror Jan Erik Vold beror på att han var född i ett annat land.
- Han var europé, kunde se allt i stereo. Men allt det kloka hansa, men det dumma han gjorde är lite av en gåta. Bara att hamnai fängelse tre gånger, det ska mycket till. Men han hade medkänslamed medborgarna - ett begrepp han blåste liv i.
- Han är gudomlig, det är bara professorerna som inte sett detän, fastslog Jan Erik Vold.
Finn Zetterholm:
- Han är mycket mänsklig. En nydanare men väldigt stark traditionalist.Allt från franska vissångare till Lasse Lucidor och Nils Ferlin.Även Bellman är en skarp iakttagare, och var heller inte accepteradav sin litterära samtid.
Jan Erik Vold anser att det kom fram två stora svenska diktare på60-talet: Göran Sonnevi och Cornelis Vreeswijk.
- Men Cornelis var mycket jordisk också. Vi får tacka den däruppeatt han skickade ner en sån till oss...

Intressantär att han inte finns med i diktantologier,där Ulf Lundell och Thåström exempelvis får plats.
- Det kan inte finnas nån annan förklaring än att han slagitnån redaktör på käften, sa Jan Erik Vold och den storapublikskaran skrattade.
Finn Zetterholm försökte ge perspektivet, att en sång inteär lika fin som en dikt. Ty diktaren recenseras på kultursidan,men inte vissångaren, som i gengäld får folkets belöningoch också träffar sin publik mer än författaren gör.
- Taube beskrevs som en bondkomiker, närmast Jokkmoks Jokke, närhan framförde sina sånger till gitarr på Konserthuset på30-talet. Vi ses som gycklare.
Folkets kärlek är inte att vara litterärt accepterad, alltså.
Cornelis var en jäkel på att rimma i svenska språket. Medtanke på att han kom till Sverige som 12-åring, utan att kunnaett ord.
- Han fick ett fritt förhållande till språket, trodde Finn,och han gör medvetna stilbrott i sina texter.
Finn läste upp några sångtexter; bl a Sonja och Siv, därhan är lakonisk - och Visa till Linnea genom Leonard Cohen, därhan är ironisk.

JanErik Vold läste första versen i Brev till kolonien, därCornelis rimmar:" ...bor 28 gangstergrabbar i en..."
- Bara att sluta så mitt i mening.
Även på 80-talet gjorde Cornelis många stora sånger,som vi inte känner så väl ännu. Jan Erik Vold har gettut tre böcker, sånger som aldrig blev sjungna.
Han läste texten ur en av dem, Blues för Macbeth, och hejdadesig efter en stund i den geniala samhällskritiska poesin.
- Hör ni inte, det är tunnelbygget vid Hallandsåsen hanbeskriver?
Publiken sorlade samstämt eniga.
Också om Palmemordet hann Cornelis skriva:"Här finns ettokänt antal aktörer och blott ett lik". Och det samma kanju sägas elva år efter mordet!

Slutligenkom herrarna in på att svenskar är tråkiga och präktiga,vilket Finn tyckte var en myt, men som Cornelis har tagit fasta på.
- Det känslofulla och det brutala är svenskt. Och det var ocksåCornelis, menade Finn Zetterholm och Jan Erik Vold pekade på den svenskaspextraditionen som del i Cornelis skapande.
Björn Eklund fann sig nödd att avsluta med orden:
- Vi har inte pratat så mycket om Bellman, så det är ingensom protesterat mot jämförelsen i seminarierubriken: Cornelis- Bellmans jämlike!

text och foto: LEIF WILEHAG