På ett oreflekterat och rent ut sagt litet dumt sätt har jagår efter år gått på Bokmässan. Jag har vimlatin, vimlat hit eller dit och sedan vimlat ut igen, uppfylld av en oklarkänsla av glädje. Så skall en seriös människainte bete sig. I år har jag gjort bättring. Jag hade läst i tidningenom att det var några förlag som inte tänkte delta i mässan,och mina tankar var ivrigt sysselsatta med att utspeja de skäl somlåg bakom beslutet - jag tänkte mig att dessa skäl bottnadei en analys av mässans funktion, och en sådan analys skulle juvara till nytta även för mig. I GP den 29 oktober redogjorde en förlagschef för sitt skäl:Det är en rolig fest, men frågan är om den inte kostar merän den smakar. Många stora företagsledare värderar sin intuition högreän ekonomiavdelningens prognoser, och de gamla katedralbyggarnas metod- trial and error - tycks ännu vara giltig. Man är med påmässan ett år, uteblir ett annat och sedan summerar man sinaerfarenheter och rättar sitt handlande i framtiden därefter. Eftersom stora filosofiska svårigheter uppreser sig för densom skall analysera en frånvaro, en brist, bestämde jag mig föratt trots allt gå på mässan, men att inta en kritisk attitydtill allt jag var med om. Jag kom till Bokmässan vid tiotiden på torsdagsförmiddagenoch gick runt en stund utan att urskilja någon smak över huvudtaget. Jag kontrollerade min plånbok, och mycket riktigt: den varorörd. Jag gick fram till ett stånd, betalade femton kronor för ensöt dricka, hällde upp och drack - och genast fanns det en smaki munnen. Apelsin. Jag sträckte ut tungan så långt jag kunde, klämdepå den, stack i den med en nål, släppte ner någradroppar bromtymolblått från en pipett för att fåsvar på frågan om hur mycket det hade smakat. Tydligt var att kostnaden och smaken följdes åt, men min intuitionsade mig att investeringen var inte var helt lyckad. Kanske smakade drickanför femton kronor, men smaken försvann ganska snart ur munhålanoch inga pengar kom strömmande tillbaka till plånboken. Medan jag satt grubblande med tungan i handen kom en vänlig tidskriftsredaktörfram till mig med en kopp kaffe. Jag halade upp plånboken, men redaktörenville inte ta emot en enda krona utan log bara vänligt. Jag läppjadepå kaffet. Det var utsökt gott! Fjärran från senamässeftermiddagars återkaffe uppsteg en ljuvlig arom frånpappmuggen, och jag hade inte behövt punga ut med ett enda öre. Så här fortsatte dagen med högst oregelbundna och iblandorelaterade upplevelser av kostnader och smaker. Mycket sent på nattentittade jag i plånboken och kunde bara upptäcka tjugo kronor.Å andra sidan brände det i hela munnen av alla cigarretter jagrökt och whiskey jag druckit. Slutsatsen får alltså bli att mässan kostar mycket,men den smakar ännu mer.   Gästkrönikör: Erik Andersson, skribent och författare,aktuell med romanen Gyllene gåsen.