Tankar i EU-parlamentet
   
 

Jag kan bli förfärligt trött av att lyssna till radiostationerna i Sverige. Radio Mix Megapol, City, Rix, NRJ osv. fullkomligt vräker ut Britney Spears och Backsteet Boys hela dagarna. Det är enformigt och enahanda och uthärdas endast för att man vet att det vid enstaka tillfällen kanske dyker upp en bra låt som inte spelats på ett bra tag. Visst finns det andra kanaler, men Sverige har en relativt liten marknad för mer "nischad" musik till skillnad från t.ex USA där det finns hela stationer som bara spelar blues, jazz, 60tals-rock, techno, synt, disco eller vad det kan vara. Rattar man mellan kanalerna kan man få ett intressant och blandat utbud.

I Frankrike finns en lag om att 60 procent av all spelad musik på radiostationerna måste vara fransk. Detta är till för att motverka den anglosaxiska och amerikanska "kulturimperialismen" och skapa större mångfald i etern. Men det låter lika illa som hemma hos oss i de franska radiostationerna, de senaste franskspråkiga hitsen mals runt lika ofta. Variationen i sig är inte större. Därför är knappast kvotering lösningen på mångfaldsproblematiken utan är istället snarare en ursäkt för att gynna den egna produktionen.

Musiken är idag, utöver den traditionella visan och folkloremusiken, i huvudsak internationell. Det mesta låter ungefär likadant, producerat på samma sätt. Givetvis gläds jag över de svenska internationella musikframgångarna, numera en av våra mest framgångsrika exportprodukter. Faktum är att Sverige kommer på tredje plats, efter USA och Storbritannien när det gäller musikmarknaden. Det är bra att Sverige tar upp kampen mot amerikansk och brittisk dominans men inte låter det direkt särskilt svenskt? Och hade framgångarna varit lika stora om Cardigans, Ace of Base, Roxette, Dr Alban m.fl. hade sjungit på svenska? Knappast.

Visst måste det också sägas att det i musikbranschen nu också finns en slags etnisk våg, inte minst har man kunnat konstatera ett nyvaknat intresse för latinamerikansk musik. Tyvärr tenderar också den att amerikaniseras i en mer trallvänlig Ricky Martin-tappning. Ett annat intressant musik fenomen är att rapmusiken sedan en tid tillbaka närmast exploderat. Unga människor, ofta med invandrarbakgrund, sjunger/rappar om vardagen, om rasism, segregation och globala orättvisor. Intressant nog på svenska. Samma fenomen finner vi i andra europeiska länder. I globaliseringens spår finns här en annan kulturgemenskap i Europa, första eller andra generationens invandrare som skapar en egen typ av förortskultur. Också denna musik är förstås inspirerad från USA, men ljusår från den världsbild som förmedlas av Britney Spears, Madonna och the Cardigans. Tyvärr letar sig denna musik inte så ofta in på Radio Rix eller Mix Megapol.

Musikbranschen är ännu så länge ett område som EU-institutionerna håller sina klåfingriga fingrar ifrån. I dagsläget finns inga försök till regleringar, harmoniseringar eller skapandet av stora europeiska institut. Däremot finns det förstås en europeisk symfoniorkester, europeiska musikfestivaler och så EU:s hymn, den fjärde satsen i Bethovens 9:e symfoni, An die Freude. Redan 1955 föreslog greve Coudenhouve Kalergi, en av de tidiga förespråkarna för europeisk integration, att Friedrich Schillers vackra dikt, tonsatt av Beethoven, skulle bli en europeisk hymn eller anthem. Det dröjde dock till 1972 tills Europarådet valde ut An die Freude eller Ode to Joy att symbolisera europeiskt samarbete. I april 1986 beslöt även EU att An die Freude skulle framföras på alla festivaler, ceremonier och evenemang som den europeiska unionen är inblandad i. Eftersom man inte kunde enas om att använda Schillers ursprungliga text eller skriva en ny, beslöt man att den alltid skulle framföras instrumentalt och den version som används är arrangerad av den store Herbert von Karajan.

Idag har förvånansvärt många europaparlamentariker hymnen som melodislinga på mobiltelefonen. Precis som den 12-stjärnade EU-flaggan (som också den är tagen från Europarådet) och andra symboler tjänar förstås hymnen syftet att bidra till att skapa en gemensam känsla, identitet och kanske stolthet när européerna hör den framföras. Kanske får vi en dag gemensamma EU-lag i fotboll eller hockey och då kommer vi att sträcka lite extra på oss vid seger, precis som vi väl alla gör när Sverige har vunnit en OS-medalj eller handbollsfinalen och tonerna till Du gamla du fria dånar ut över arenan. Om inte Orup eller Markoolio har ersatt hymnen med en poppigare gemensam variant förstås...

CECILIA MALMSTRÖM
Europaparlamentet (fp)
00.12.13

   
 

Tillbaka
   
  Besök gärna Cecilias hemsida
En grupp liberaler från olika länder i europaparlamentet arbetar för ett öppnare EU från en egen hemsida