Sedan ett par år finns Västra Götalands län. Länet har än så länge framför allt karaktären av förstorad och rationell administrativ helhet. Här finns inga identiteter likt de som präglade de tidigare Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Älvsborgs län. Och den rationella bilden grumlas också den något av att Hallands län inte är med. Nordhalland är utan tvekan en både dynamisk och rik del av Göteborgsregionen och dessutom den viktigaste korridoren för länets kontakter med det Europa med vilket man önskar vitalisera sina kontakter. I det nya Västra Götaland finns inte, som i Skåne, någon gemensam historia: Delar av länet tillhörde en gång Danmark/Norge och är kulturellt och historiskt inriktade på Skagerrak och Nordsjön, medan Skaraborg är ett gammalt centrum i en av förlagorna till det gamla svenska riket, skriven av Jan Guillou. Västra Götaland betecknas därför sedesamt som "kommunernas region".

Gemensamt har de inkorporerade territorierna att de jämfört med tidigare skeden i sin historia har marginaliserats: Bohuslän/Halland drogs en gång bort från Europa genom att inkluderas i det svenska imperiet, vars tyngdpunkt låg i Österjsöområdet, och Skaraborg förvandlades också det till en agrar perifer del i den begynnande svenska nationalstaten. Efter kommunismens sammanbrott i öst har vi sett en liknande nationell utveckling: från att ha legat i Skandinaviens hjärta har Västra Götaland på nytt hamnat i periferin till en ny svensk utrikespolitisk prioritet: samma gamla Österjsöområde.

Också staden Göteborgs öden har växlat: fästningsstaden blev en import- och exportstad och så småningom, under 1800-talet, en finansiell och därefter en industriell metropol i Sverige med sin egen specifika kultur som skiljde ut staden från dess hinterland. Göteborgskulturen blev en blandning av en konservativ västsvensk bondekultur med dess fromhetsliv, och konservativa agrara individualism å ena sidan, kosmopolitiska liberala strömningar och omskakande, täta internationella kontakter och starka sociala motsättningar å den andra.

En matris som under olika skeden har skänkt oss både en frisinnad och ibland upplyst liberal bildningsidealism, och en konservativ folklig socialdemokratisk arbetarrörelse i konflikt med olika extrema rörelser, till höger och till vänster. Jag tror inte att det är någon överdrift att säga att den kulturpolitiska strategi som Västra Götalandsregionen nu har antagit bär spår av alla dessa regionala drag. Och det betyder inte att den är dålig, snarare tvärtom: denna strategi är mycket skickligt hopkommen. Retoriskt, lågmält och effektivt knyter den ihop regionens kulturhistoriska och ideologiska dominanter.

Detta syns i själva anslaget, i den liberala, av fromhet färgade universalismen ("Nedlagt i människan finns", "Människorna kan inte leva av såporna i TV allenast"). Det framgår av den rörande respekten för den "rena" kulturen ("[] kulturen och konsten [behöver] själv aldrig [] motiveras utifrån något annat än sitt eget inneboende värde").

Här kan man spåra både Viktor Rydberg och S.A. Hedlund och den västsvenska fromheten, medan diskussionen om "kulturen och demokratin" rymmer spår också av den tidiga arbetarrörelsens idealistiska bildningsideal: kulturen blir här vägen till och villkoret för ett sant medborgarskap.
Detta försök till försvar för konstens autonomi slår också igenom i beskrivningen av kulturen som ekonomisk faktor och "bransch", ja turistbransch. Det blir ingen kulturindustri, designindustri, medieindustri eller turistindustri utan en grundläggande konstnärlig, kulturhistorisk eller arkeologisk kompetens, slår strategerna fast på sitt rätt förnuftiga vis.

Tydlig är också kopplingen till den efterkrigstida arbetarrörelsens demokratiska kultursyn i det avsnitt som heter "kulturen och individen", men som lika gärna skulle ha kunnat kallas för kulturen och kollektiven. Här nämns nämligen de olika kategorier - publik, kulturspridare, museifolk, bibliotekarier, kulturpolitiker och administratörer - som tillsammans med kulturskaparna får kulturlivet att leva, samtidigt som man på liberalt och postmodernt maner sätter individen i fokus: den individ nämligen, som förmår byta mellan dessa olika sociala roller, ett synsätt som säkert inte heller hade varit främmande för den av västsvensk ideologi så präglade Per Nyström.

Och på samma sätt har man turnerat problemet med marknaden: från den statliga kulturutredningen 1974 har man behållit spänningsrelationen till marknaden, men nu handlar det inte längre om att motverka marknadskrafterna, utan om ett mer filosofiskt konstaterande, en passant: "Kulturen är också bara till en begränsad del en fråga för marknaden []" och: "Det är inte huvudmannaskapet för en institution som bestämmer hur viktig den är eller vilken kvalitet dess verksamhet har."

Kultur är ingen lyx säger man, och sådant brukar kulturpolitiska strateger alltid säga. Men man säger ändå lite mer här: kulturen är en nödvändig del av all kompetensutveckling i regionen, och man ger till och med en del exempel på vad man menar, och kulturen är en del av det goda livet för alla, och man får väl tro dem, och den är en omistlig del av regionens internationella kontakter - hur återstår att förklara.

***

Den regionala kulturpolitiken leds av en nämnd och en förvaltning som vill vara länkar mellan staten, kommunerna och alla obundna kulturella initiativ. På samtidens sätt vill man vara lagledare, nätverksbyggare och spelledare: utveckla samtalet och stödja presentationen av de uppnådda målen utåt, som en del i marknadsföringen av hela regionen. Också detta är sympatiskt, och denna lyssnande attityd gäller till och med barnen: här handlar det inte bara om att för barnen tillhandahålla "rätt" kultur, utan också om att barnen ska ges möjlighet "att skapa nya rum på egna villkor".

De enda områden där den kulturpolitiska strategin famlar betänkligt är när det gäller kultur- och naturminnesvården, storstadsfrågorna och de internationella frågorna. Här förnimmer läsaren omedelbart klangen av tom tunna: antingen för att dessa frågor ännu inte hade hunnit bearbetas innan strategin tillkom, eller för att man helt enkelt inte förmår greppa dem av administrativa skäl eller kompetensskäl.

När det gäller kulturarvsfrågorna får man intrycket att den del av dokumentet som skulle vara strategi mest är en uppräkning av delarna i ett nätverk som redan finns och som man inte riktigt vet vad man kan/vill göra med.

När det gäller storstadsfrågorna, där samtidskulturens ödesfrågor multikulturalism, marknad, etniska identiteter i konfrontation ställs på sin spets kan/vågar man inte ta upp tråden eftersom regionen, som sagt, är en "kommunernas region".

Och som sagt, när det gäller de internationella kontakterna är skrivningen i största allmänhet så otydlig att kulturlivet knappast får några signaler om hur det ska bära sig åt för att interagera med regionen när det gäller frågor om intenrationellt kultursamarbete. Det är synd. Men annat är bra, och mycket realistiskt. Också detta med kulturpolitiker och kulturadministratörer som lekledare och lagledare. På så sätt skiljer de sig i alla fall från förra seklets liberala magistrar och detta sekels statsradikaler.

Här finns alltså väldigt få lagar och förordningar, väldigt lite pengar (ja, med undantag för att större byggnadsföretag måste satsa 2% på utsmyckning och att arkitekttävlingar ska genomföras i samband med att större regionala byggnadsobjekt uppförs), och många kloka ord. Administratörerna vill helt enkelt, med det regionalpolitiska intresset i ryggen, bli kulturlivets sympatiska terapeuter, agenter och stödjare i kampen för finansiering på en hårdnande marknad. Det är kanske den signal de ger oss i sin kulturstrategi. Frågan är om de förmår hålla löftena.

Text: Johan Öberg
2001.03.15

 
 

TILLBAKA
 
  Här hittar du Västra Götalands nya kulturstrategi som pdf